Det är inte mycket snö kvar på landet, det mesta har töat bort. Jag tycker egentligen om den kritvita snön, den lyser upp omgivningen när mörkret pockar på. Samtidigt är det, för min egen fysiska hälsas skull, bättre när den lyser med sin frånvaro. Det är helt enkelt lättare att ta sig fram utan att behöva fundera alltför mycket på hur jag sätter ner fötterna.
I veckan var jag på Karolinska sjukhuset, där jag deltar i en studie kopplad till ett forskningsprojekt som undersöker risken för att utveckla ledgångsreumatism. Enligt läkaren var min risk minimal, vilket var skönt att höra. Men hon nämnde också något annat, som jag tyckte var intressant: att jag har ett överrörlighetssymtom. Jag har ju alltid vetat att jag är överrörlig i händerna och har mest sett det som ett litet ”party trick”.
Jag kan alltså böja mina fingertoppar på ett hel onaturligt sätt. Genom åren har jag sett en och annan som kan böja ett eller två fingrar, men inte alla fingrar samtidigt och på båda händerna.
Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över mina handskills, eftersom de har varit helt naturliga för mig. Men när läkaren tog upp det väcktes min nyfikenhet. Det finns ett syndrom som stämde väl in på mig, Ehlers-Danlos syndrom.Det är en grupp ärfliga bindvävssjukdomar där kroppens bindväv, som ger stadga åt leder, hud och blodkärl, fungerar sämre än normalt. Jag kände igen mig i flera av symtomen för EDS, men inte i alla.
Under de senaste åren, särskilt efter bröstcancern, har min kropp haft allt svårare att återhämta sig. Min astma har varit rekorddålig, höften gör konstant ont och ländryggen, som jag haft problem med sedan barndomen, har blivit ännu sämre. Som följd av detta har jag tillbringat åtskillig tid hos husläkaren och lämnat otaliga blodprover, där läkarna har konstaterat den ena sällsynta diagnosen efter den andra, uppradade som ett pärlband. Det känns ändå märkligt att vid 61 års ålder inse hur lyckligt ovetande jag har varit om allt som pågått i kroppen. Kanske är det tur, eftersom jag inte har lidit särskilt mycket av det tidigare. Men nu, med åldern och bröstcancern bakom mig, har lite olika krämpor kommit i kapp, men jag är fortfarande ”still going strong”.
lamatrona.net 