Ett ur

I julklapp fick jag en sådan där smartwatch av Patric. Den har så många funktioner, med massor av besynnerliga och högst märkliga val, att jag blir alldeles matt. Skälet till köpet är att Patric och barnen oroar sig för att jag ska ramla, något som även den bensköra, det vill säga jag själv, kan hålla med om.

So far, so good. Problemet är bara att klockan kör med mig. Jag får knappt sitta still i en minut innan den opponerar sig och meddelar att jag måste röra på mig mer. Jag blir ju jättestressad av det.

Dessutom är den inte särskilt vacker: en grå historia med en stor, svart urtavla. Nej, verkligen ingen skönhet. Men med tanke på fallrisken sitter den i alla fall stadigt på armleden, om än något motvilligt.

Min och Patrics kompis gick i pension i veckan, och det firades med både ost, kex och champagne. Det blev en jättetrevlig kväll med många härliga människor med glatt humör och en stämning på topp. När vi kommer hem får vi ett sms från sonen som undrar om vi är på S:t Görans sjukhus. Patric lugnar honom och förklarar att vi har varit på pensionärsfirande hos vänner som bor i närheten, ingen anledning till oro.

I dag åker vi till landet igen. Chelsie ska ha sitt 20-årspartaj här hemma med middag för kompisarna, medan jag och Patric passar på att hålla oss ur vägen.