Denna januaridag ligger landskapet i sin vackraste vinterskrud. Solen glittrar bländande i snön. Kylan biter, och för att ta sig fram måste man plöja genom tunga drivor av skarsnö. Här och var lurar förrädiska isfläckar, ständigt redo att fälla sitt offer och knäcka en lårbenshals.
Det var efter mycket om och men, som vi äntligen kom ut till landet, men först efter att ha pysslat om Sofie. Hon fick 40 graders feber i lördags, så vi åkte och hämtade hem henne. Hon var så pass dålig att hon behövde åka in till akuten, vilket resulterade i en natt på Södersjukhuset. Där fick hon diagnosen njurbäckeninflammation och fick en penicillinkur.
Vi hann knappt innanför dörren på landet förrän Patric hämtade ved och värmde upp bastun. Snön såg så inbjudande ut att jag inte kunde låta bli att kasta mig ner och rulla runt i det vita pudret för att i nästa ögonblick, med överlevnadsinstinkt som enda drivkraft, blixtsnabbt parkera mig på en av lavarna igen.
På tillbakavägen fastnade foppatofflorna på stigen på två röda. Det var kanske inte de mest optimala skor att ha på sig, men jag vägrade att sätta på mig kängorna med blöta fötter.
Patric har röjt och gjort i ordning i vedförådet, själv har jag plockat undan alla julsaker och pratat med min läkare över videolänk. Jag blev fortsatt sjukskriven till slutet av februari. Läkaren bokade även in en röntgenremiss för min ländrygg som blivit betydligt sämre.
Å, så, Manduro, Colombia, Mexico, Kuba och Grönland, Council Bluffs, Iowa och Dallas, Texas. Vad har de gemensamt, jo Trump! Den otåliga gubben, som inte orkar slutföra en enda sak. Han vevar åt både höger och vänster, mobbar, kidnappar och snart leder han väl USA som Caligula styrde Rom och tillsätter en häst i senaten och förklarar krig mot havet
lamatrona.net 