Månad: januari 2026

Årets första semla slank ner i strupen i ett enda nafs. Jag föredrar semlor med hasselnötskräm och den här gången blev det dessutom en vegansk rackare, riktigt god.

Corinne och Sofie har börjat plugga Jöken (juridisk överkurs) . Båda två kände att det vore bra att fördjupa sina kunskaper i det området. Chelsie har också börjat plugga, hon har börjat läsa kandidatprogrammet i historia på SU (Stockholms universitet) och har tagit tjänstledigt från Max. I och med studierna får hon bra studentrabatter, bland annat på SATS. Förra veckan hängde hon och jag där varje dag. Chelsie har verkligen blivit superträningstaggad, medan jag mest har dragit på mig ordentlig träningsvärk i armarna. Men det är verkligen roligt att ha fått en träningskompis.

I förra veckan tog jag en fika med Sofie. Sedan hon blev klar grundskollärare känns hon märkbart lugnare och mer tillfreds, och jag hoppas innerligt att det håller i sig. Häromdagen fick hon dessutom tillbaka sin examensuppsats, med toppbetyget A. Stort grattis!

Jag köpte hem tulpaner i veckan och o´boj, vad de livade upp må jag säga, dessutom skvallrar de om ljusare tider.

Under helgen har Patric och hans kompis gått på en svetskurs för nybörjare på Skeppsholmen. Den kunskapen kommer att passa utmärkt att ta med sig till landet.

Själv har jag haft fullt upp med både en spontan tjejträff i fredags (Sofie, Chelsie och jag) och en familjesushimiddag i lördags, denna gång utan Sofie, hon arbetade. Däremellan har Corinne, Simon, Chelsie och jag varit flitiga på Sats.

Det var Chelsie som stod för nästan allt sushigörande, med lite hjälp från mig och Patric. Det blev en riktig succé: jättegott och kul att få använda den jättestora skärbrädan.

Corinne och Simon hade med sig en flaska sake som de bjöd på, och till min stora förvåning var den riktigt god. Chelsie valde i stället en Supermanläsk, som var rysligt blå.

Helgen rundades av på mysiga Zum Franziskaner i Gamla stan. Jag och Patric firade 34 år tillsammans och jag kan inte annat än att känna tacksamhet och glädje inför lika många år till med världens bästa man vid min sida

Det känns skönt att januari snart är över. Det är en tung månad i alla bemärkelser, mörk, lång och seg. Nu ser jag fram emot februari, en härligt kort månad som brukar kännas lite lättare.

Det är bortom mitt förstånd att Trump alltså vill äga en del av ett nordiskt land och kan tänka sig att invadera en demokrati. Det finns inte ens ord för detta VANSINNE!

I lördags kväll skrev Trump att han inför tullar på 10 procent mot Danmark, Norge, Sverige, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna och Finland, eftersom de har uttryckt sitt stöd och skickat ett fåtal militärer till Grönland. Tullarna ska gälla från 1 februari och höjas till 25 procent 1 juni. Skälet till att han vill äga Grönland är enligt Trump att han vill avlägsna ett ryskt och kinesiskt hot mot Grönland.

Trump skulle enkelt kunna bidra till att Ukraina vinner kriget om han verkligen ville få Ryssland ur spel. Men det verkar han inte vilja. I stället lägger han skulden för utebliven fred på Zelenskyj, trots att det är Putin som vill ta makten över Ukraina. Samtidigt hyllar Trump Putin och tar öppet hans parti. Säg mig: vari ligger logiken?

”Europa utsöndrar svaghet”, sade USA:s finansminister Scott Bessent på söndagen. Han syftade på Europas bristande förmåga att försvara Grönland mot Ryssland och Kina, men uttalandet fångar också väl Trumpadministrationens syn på sina allierade.

Ulf Kristersson tog till orda: ”Vi låter oss inte utpressas”, skrev han på X. ”Det är bara Danmark och Grönland som beslutar i frågor som rör Danmark och Grönland.”

Lite ironiskt är det dock med tullarna: 96 procent av kostnaderna faller på amerikanska företag, som antingen tvingas ta tullsmällen själva eller höja priserna. Det står i direkt strid med Trumps budskap om att utländska företag skulle betala tullnotan. Det är hög tid för Europa att svara kraftfullt på Trumps återkommande hot. Europa måste stå upp för sig självt, vi kan inte acceptera att leva under ett amerikanskt, maffialiknande styre.

Sist men inte minst skriver Trump ett brev till Norges statsminister där han förklarar att hans planer kring Grönland hänger samman med att han inte tilldelades Nobels fredspris. Eftersom Norge inte gav honom priset anser han sig därför inte längre skyldig att enbart verka för fred, utan i stället göra det som är ”bäst för USA”. Mamma Mia,VA?

Det är inte mycket snö kvar på landet, det mesta har töat bort. Jag tycker egentligen om den kritvita snön, den lyser upp omgivningen när mörkret pockar på. Samtidigt är det, för min egen fysiska hälsas skull, bättre när den lyser med sin frånvaro. Det är helt enkelt lättare att ta sig fram utan att behöva fundera alltför mycket på hur jag sätter ner fötterna.

I veckan var jag på Karolinska sjukhuset, där jag deltar i en studie kopplad till ett forskningsprojekt som undersöker risken för att utveckla ledgångsreumatism. Enligt läkaren var min risk minimal, vilket var skönt att höra. Men hon nämnde också något annat, som jag tyckte var intressant: att jag har ett överrörlighetssymtom. Jag har ju alltid vetat att jag är överrörlig i händerna och har mest sett det som ett litet ”party trick”.

Jag kan alltså böja mina fingertoppar på ett hel onaturligt sätt. Genom åren har jag sett en och annan som kan böja ett eller två fingrar, men inte alla fingrar samtidigt och på båda händerna.

Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över mina handskills, eftersom de har varit helt naturliga för mig. Men när läkaren tog upp det väcktes min nyfikenhet. Det finns ett syndrom som stämde väl in på mig, Ehlers-Danlos syndrom.Det är en grupp ärfliga bindvävssjukdomar där kroppens bindväv, som ger stadga åt leder, hud och blodkärl, fungerar sämre än normalt. Jag kände igen mig i flera av symtomen för EDS, men inte i alla.

Under de senaste åren, särskilt efter bröstcancern, har min kropp haft allt svårare att återhämta sig. Min astma har varit rekorddålig, höften gör konstant ont och ländryggen, som jag haft problem med sedan barndomen, har blivit ännu sämre. Som följd av detta har jag tillbringat åtskillig tid hos husläkaren och lämnat otaliga blodprover, där läkarna har konstaterat den ena sällsynta diagnosen efter den andra, uppradade som ett pärlband. Det känns ändå märkligt att vid 61 års ålder inse hur lyckligt ovetande jag har varit om allt som pågått i kroppen. Kanske är det tur, eftersom jag inte har lidit särskilt mycket av det tidigare. Men nu, med åldern och bröstcancern bakom mig, har lite olika krämpor kommit i kapp, men jag är fortfarande ”still going strong”.

Efter fyra års slit med blod, svett och tårar är Sofie äntligen klar grundskolärare. I dag tog hon examen och man skulle kunna tro att det vore nog. Men inte för den här ångmaskinen, nej, hon tröskar vidare. Under våren läser hon dessutom sista terminen för att bli mellanstadielärare. Och varför stanna där? Det skadar ju inte att samtidigt klämma in JÖKEN (juridisk översiktskurs) och en HR-kurs också, vem vill egentligen begränsa sig? Just det. Och mellan allt detta blir det förstås även lite barjobb.

Stort, stort grattis, Sofie!💖 Att få följa din resa, se ditt slit och din envishet, har varit helt fantastiskt, så mycket kämpaglöd, så mycket hjärta. Du har varit så otroligt duktig. En stolt mamma, rakt igenom.

Det har varit en helt fantastiskt fin helg, med krispig kyla och en sol som har strålat från morgon till kväll. Solglasögonen har åkt på oftare än jag trodde var möjligt den här tiden på året, jag har njutit av varenda sekund. Helt underbart!

I lördags tog vi en tur till Västerås för att köpa virke till ett nytt byggprojekt som Patric har på gång. När vi hade handlat byggskivorna svängde vi förbi min favoritsecondhand och hittade åtta djupa tallrikar från Rörstrand.

Det jag blev mest häpen och glad över var nog ändå priset.

Isen hade lagt sig ordentligt, så Patric borrade upp några pimpelhål en bit utanför vår brygga, det var hög tid att börja pimpla.

Det blev inte det minsta napp, antingen var fiskarna redan mätta eller så misstänkte de ett bakhåll, vem vet vad de fula fiskarna tänker?

Apropå fula fiskar. Jag saxade detta repotage från DN’s skribent Martin Gelin, han skrev följande: ”I ett videoklipp från gymnasiet förklarar den unge Miller ilsket vad som driver hans politiska engagemang. Någon tyrannisk wokesocialist till klasskamrat bad honom plocka upp skräp som han nonchalant slängt på skolgården och Miller kan inte förstå denna förödmjukelse. ”Är jag verkligen den enda som är trött på att bli tillsagd att plocka upp skräp, när vi har gott om vaktmästare som får betalt för att göra det?”” sade Miller. Men nu har Millers bittra och chauvinistiska världsbild blivit USA:s.”

Bild:Lotta sjöberg

I julklapp fick jag en sådan där smartwatch av Patric. Den har så många funktioner, med massor av besynnerliga och högst märkliga val, att jag blir alldeles matt. Skälet till köpet är att Patric och barnen oroar sig för att jag ska ramla, något som även den bensköra, det vill säga jag själv, kan hålla med om.

So far, so good. Problemet är bara att klockan kör med mig. Jag får knappt sitta still i en minut innan den opponerar sig och meddelar att jag måste röra på mig mer. Jag blir ju jättestressad av det.

Dessutom är den inte särskilt vacker: en grå historia med en stor, svart urtavla. Nej, verkligen ingen skönhet. Men med tanke på fallrisken sitter den i alla fall stadigt på armleden, om än något motvilligt.

Min och Patrics kompis gick i pension i veckan, och det firades med både ost, kex och champagne. Det blev en jättetrevlig kväll med många härliga människor med glatt humör och en stämning på topp. När vi kommer hem får vi ett sms från sonen som undrar om vi är på S:t Görans sjukhus. Patric lugnar honom och förklarar att vi har varit på pensionärsfirande hos vänner som bor i närheten, ingen anledning till oro.

I dag åker vi till landet igen. Chelsie ska ha sitt 20-årspartaj här hemma med middag för kompisarna, medan jag och Patric passar på att hålla oss ur vägen.

Denna januaridag ligger landskapet i sin vackraste vinterskrud. Solen glittrar bländande i snön. Kylan biter, och för att ta sig fram måste man plöja genom tunga drivor av skarsnö. Här och var lurar förrädiska isfläckar, ständigt redo att fälla sitt offer och knäcka en lårbenshals.

Det var efter mycket om och men, som vi äntligen kom ut till landet, men först efter att ha pysslat om Sofie. Hon fick 40 graders feber i lördags, så vi åkte och hämtade hem henne. Hon var så pass dålig att hon behövde åka in till akuten, vilket resulterade i en natt på Södersjukhuset. Där fick hon diagnosen njurbäckeninflammation och fick en penicillinkur.

Vi hann knappt innanför dörren på landet förrän Patric hämtade ved och värmde upp bastun. Snön såg så inbjudande ut att jag inte kunde låta bli att kasta mig ner och rulla runt i det vita pudret för att i nästa ögonblick, med överlevnadsinstinkt som enda drivkraft, blixtsnabbt parkera mig på en av lavarna igen.

På tillbakavägen fastnade foppatofflorna på stigen på två röda. Det var kanske inte de mest optimala skor att ha på sig, men jag vägrade att sätta på mig kängorna med blöta fötter.

Patric har röjt och gjort i ordning i vedförådet, själv har jag plockat undan alla julsaker och pratat med min läkare över videolänk. Jag blev fortsatt sjukskriven till slutet av februari. Läkaren bokade även in en röntgenremiss för min ländrygg som blivit betydligt sämre.

Å, så, Manduro, Colombia, Mexico, Kuba och Grönland, Council Bluffs, Iowa och Dallas, Texas. Vad har de gemensamt, jo Trump! Den otåliga gubben, som inte orkar slutföra en enda sak. Han vevar åt både höger och vänster, mobbar, kidnappar och snart leder han väl USA som Caligula styrde Rom och tillsätter en häst i senaten och förklarar krig mot havet

I går var det inte vilken dag som helst, utan det var Sofies födelsedag.

Barnen får alltid önska vilken födelsedagsmiddag de vill ha. I år beställde Sofie kort och gott pitepalt med ett glas mjölk. Efter en stunds betänketid insåg hon att ingen skulle orka äta vare sig förrätt eller efterrätt och därmed gick middagen som en dans. Dessutom blev alla i familjen mycket nöjda med hennes val. Tänk vad en liten palt kan liva upp!

Nyårsafton inleddes med shuffleboard i Globen. Jag tycker verkligen om att göra något aktivt på nyår. De senaste åren har det dock blivit lugnare aktiviteter, så att både rygg och höft kan hänga med och shuffleboard passar ju alldeles utmärkt för det.

Efter en aktiv timme kammade Chelsie hem segern! Därefter susade vi hem för att förbereda kvällens festligheter.

På kvällen kom våra kompisar över på middag.

Till förrätt åt vi kalixrom,smetana, rödlök och en bit citron på en smörstekt brödskiva, alltså mums!

Till huvudrätt blev det oxfilé med konfiterad potatis, som Patric förberett i dagar och till det en flamberad grönpepparsås, just nu har Patric dille på att flambera och inte mig emot, det blir jättegott.

Middagen avslutades med en chokladmousse med salted caramel.

Strax före tolvslaget tog vi en kort promenad upp till Mosebacke för att titta på fyrverkerierna. Det var otroligt mycket folk och trängseln var rejäl. När klockan passerat midnatt fiskade jag upp telefonen och slog Sofies nummer. Med våra fantastiska stämmor sjöng vi ett klockrent ”Ja, må hon leva”. När sången var över kunde jag inte avgöra om hon ens svarat, utan att höra om hon var kvar eller inte lade jag på och hoppades att det hade gått vägen.

I morgon bär det äntligen av till landet. Vi har inte varit där på flera veckor och jag har verkligen längtat. Det ska bli så skönt att basta, mysa, grilla och bara få vara. Äntligen är det dags.