Månad: september 2025

I fredags när André landat på Arlanda åkte han direkt och hämtade nycklarna till sin nya lägenhet på Kungsholmen.

Alltså wow ,vilken fantastisk lägenhet han har fått! Huset är från 1929, med generös takhöjd, trägolv i vardagsrummet och en riktigt lyckad färgkombination i hela lägenheten. Och som pricken över i:et: en enorm, helt underbar terrass…

Överallt fanns vackra detaljer: de blänkande handtagen på terrassdörrarna, de unikt utformade fönsternischerna i marmor och de nya men tidstypiskt designade eluttagen.

Hela lägenheten är nyrenoverad och känns otroligt fräsch.

André flyttar inte in förrän på tisdag, eftersom lägenheten först ska städas och göras helt klar. Dessutom kom ett glädjande besked, hyran hade sänkts med 600 kronor. Bostaden är verkligen en riktig pärla, vilket kap han gjorde.

Apropå, pärla, på kvällen träffade vi en helt underbar servitris, hon kunde verkligen liva upp baren, som ni ser! Henne höll vi nogrann koll på, så hon skötte sig, det gjorde hon med råge, även hennes chef lovordade henne.

I morse åkte jag och Patric ut till landet. Jag fortsatte måla bordet och hyllan som André ska få. Han har valt en varm beige ton, och jag tror att den kommer att passa alldeles utmärkt hemma hos honom.

Patric har fixat med elen och snart är det dags att hoppa in i bastun. I kväll väntar grillning och ett gott rött vin, jag längtar redan.

För lite mer än ett år sedan tog jag en paus från Sats. Anledningen var att min höft började krångla rejält, och dessutom hade jag svårt att gå upp och ner för deras trappor. Till slut tappade jag helt enkelt lusten att gå dit. Häromdagen insåg jag dock att jag faktiskt längtade tillbaka. Då förstod jag att det var dags att göra något åt saken, så jag tecknade ett årskort. När jag väl gick dit var jag otroligt taggad, och känslan efter passet var riktigt bra. Visst märktes det på vikterna att jag får börja om från början, men så får det vara.

Nu när jag haft lite tid över har jag passat på att stå i köket och laga mat. Det blev en salig blandning av allt lite möjligt, köttbullar, currykyckling och även Janssons frestelse. Den sistnämnda får dock åka direkt in i frysen.

I helgen flamberade Patric en grönpepparkyckling som vi åt till middag på landet. När lågan slog upp ur pannan blev det nästan som en liten show, så festligt och vackert att se på och gott blev det också.

På fredag kommer André hem från Grekland och i natt flyger Chelsie till Italien med en kompis. Alla barnen har i omgångar den senaste tiden farit fram och tillbaka mellan olika länder. Själv står jag stabilt kvar på svensk mark.

Chelsie hade några ärenden på stan i förmiddags och jag var sugen på en promenad, så vi slog ihop våra planer. Det var visserligen en smula kyligt ute, men solen värmde skönt när den låg på. Min höft var inte särskilt förtjust i något raskt tempo, så vi höll oss till en långsam tur i nästan snigelfart. Det visade sig bara vara till vår fördel, eftersom vi fick gott om tid att prata och samtidigt njuta av solen som hade letat sig fram över Södermalm.

En kompis frågade mig om jag ville vara med och hyra en plats i en keramikverkstad tillsammans med hennes två barn och min gamla kollega Kerstin och utan att blinka svarade jag: ja, på stuts. I denna lilla gulliga stuga kommer vi att hålla till.

Och plötsligt stod jag där, med en klump lera i handen, och tänkte: hur gick det här till? Ringrostig är bara förnamnet; det är minst trettio år sedan jag entusiasmerade barn att testa keramik, medan jag själv knappt gjorde något. Det här kommer att bli en utmaning som heter duga, men jösses, så roligt det var!

Keramikkvällarna blir en gång i veckan, tre timmar åt gången. Igår blev det bara två, eftersom Patric hämtade mig för att vi skulle åka ut till landet.

Jag är så glad, att jag hittat en ny hobby sådär på äldre dar. Jag vet ju inte hur min sjukskrivning kommer att se ut framöver, men det känns bra att ha något att längta till.

I morse var det så skönt att vakna upp på landet med en stor kopp kaffe i handen och utsikten över den stilla fjärden. Patric jobbar härifrån just nu, men vi har ändå hunnit få mycket gjort. Jag har köpt nya linnegardiner till vardagsrummet och blev så nöjd, vilket fantastiskt ljusinsläpp de ger! Den här helgen ska Patric ägna sig åt en hel del elarbeten, medan jag har laddat upp med färg för att ge nytt liv åt vårt gamla köksbord och en liten hylla. Båda ska sedan få flytta hem till Andrés nya lägenhet.

Nu dröjer det inte länge innan det är dags för tvillingarna att flytta! Jag längtar verkligen, det ska bli så roligt att få följa med på deras lägenhetsresa.

I går morse blev det skönsång med kaffe på sängen för André och lite senare ringde vi och sjöng för Corinne som är utomlands. Tvillingarna fyller 26 år, ett stort grattis till er! Hurra, hurra!

Det blev en bra start på veckan. Corinne stod först i kö hos bostadsförmedlingen till en lägenhet i Villastaden på Östermalm. Eftersom visningen ägde rum medan hon var i Portugal åkte jag och Patric dit för att filma och mäta.

När hon och Simon gått igenom allt material vi skickade dem, bestämde de sig för att tacka ja till lägenheten där hon stod etta på.

Planlösningen är bra och läget kan knappast bli bättre. I mitten av oktober går flyttlasset. Det känns så skönt att hon äntligen flyttar ”hem” igen, efter alla dessa år i Uppsalaexil.

När födelsedagsbarnet kom hem på kvällen väntade en festlig middag. Han hade önskat sig toast Skagen till förrätt, följt av schnitzel med parmesandoftande potatis och en fräsch sallad. Kvällen avrundades med en hembakad äppelpaj som serverad med len vaniljsås, en perfekt avslutning på firandet.

Jag har blivit fortsatt sjukskriven fram till slutet av september. Det känns tungt att höftinflammationen har blossat upp igen. Förra gången drabbades jag i över ett år innan jag återhämtade mig, och jag hade verkligen hoppats på att kortisonsprutan jag tog förra veckan skulle ge lite lindring, men tyvärr har den inte hjälpt alls. På jobbet går jag mycket i trappor och står och går långa stunder, och just nu är det precis det som höften protesterar mot. Ett litet ljus i mörkret är ändå att jag inte haltar, vilket jag gjorde tidigare.

På lördagskvällen var det dags för mig och Patric att hoppa ombord på Djurgårdsfärjan.

För att titta på…

Showen var jättebra, men det fanns ett litet aber. Vi hamnade nämligen vid samma bord som ett par från Karlstad. Supergulliga, absolut! men att dela mat med människor man inte känner, kändes bara konstigt. När sedan maten kom in i små portioner som skulle delas lika, vågade ingen riktigt ta för sig och det blev en smula krystat, stor jätterysning på det!

Och visst, jag är social, inga problem där, men att tillbringa kvällen med att lyssna på ett maratonföredrag om bordskvinnans häst… ja, låt oss säga att det inte riktigt var min definition av ”en trevlig kväll”.

Med tanke på min inflamation i höften kommer jag att vara sjukskriven ett par dagar till, jag hoppas att jag kan återgå i tjänst senare i veckan, förutsatt att återhämtningen fortsätter i rätt riktning

Jag har varit glad som en lärka i flera veckor, mycket tack vare att kroppen känts stabil och bra. Visserligen finns ryggproblemen kvar, men min högra höft har jag knappt märkt av… förrän nu. I veckan började det smyga sig på och sedan dess har det bara eskalerat. I torsdags blev det till slut ohållbart, och jag fick en tid hos läkaren. Där ordinerades jag en kortisonspruta och uppmanades att ta det lugnt en tid framöver. Precis det jag inte ville höra. Det har varit en sådan skön känsla att må bra och jag har verkligen njutit av den perioden, något jag gärna hade fortsatt med. Nu återstår det att se hur det utvecklar sig.

Nog om det. I går firade vi Corinne och Simons födelsedagar i förtid, eftersom de åker till Portugal på semester i dag. Alla barnen kunde vara med en stund. Sofie svängde förbi en kortis för att lämna presenter, hon är just nu ute på praktik i en skola och skulle sedan vidare till sitt barjobb. Även Chelsie skulle arbeta, hon har redan jobbat tre nätter i rad och i natt väntar den fjärde.

Det blev en Belgisk-inspirerad afton med belgiska våfflor med skagenröra till förrätt och moules frites till huvudrätt.

Vi avslutade middagen med att äta en riktigt mäktig chokladtårta från vårt favoritbageri, den satt som en smäck!

Kvällen rundades av med ett parti kort. Blygsamt, delar jag här med mig av resultatet: det verkar nämligen som om kortspel inte riktigt är Patrics paradgren.

I kväll blir det party, party, men fram till dess blir det en liten bensträckare och brunch.

Men vad händer egentligen i världen? Ingenting känns sig likt längre. Vi har Trump och Putin, krig och en ny världsordning. Tullar hit och dit, svält, rasism, attacker mot homosexuella och hbtq-personer. Klimatförändringar som rusar fram, demokratier som sätts på prov, en ny sorts Kennedy på scenen, antivaxxare som tvår sina händer, korruption och lögner. I dagens värld finns det mer än nog att oroa sig för.

Själv sitter jag i stugan på landet och försöker hämta andan efter en tuff arbetsvecka. Patric har fått pendla fram och tillbaka till stan för jobbet, medan jag stannat kvar här ute. På förmiddagen dammade jag av några gamla hyllor som Corinne och André ska få, det känns bra att de kan komma till användning istället för att bara stå och samla damm.

Solen strålade in mellan molntäcket på förmiddagen och låg varm över gräset, utanför boden blänkte det till av smörgula kantareller. Jag plockade en näve och stekte dem i smör och gjorde kantarelltoast, den där doften i stekpannan hör verkligen hösten till. Nere vid viken låg vattnet spegelblankt. Plötsligt dök fyrbåten upp; de brukar komma lite då och då för att se över fyrarna. Det är något tryggt med deras återkommande besök, som om någon vakar över Mälarens trygghet.

Jag dukade fram en ostbricka med ett gott vitt vin, lagom tills Patric kom hem på kvällskvisten, något han verkligen hade gjort sig förtjänt av.

I morgon åker vi hem tidigt eftersom Patric måste arbeta då också. Det gör inte så mycket, jag har ändå fullt upp i lägenheten med alla småsaker som väntar på att bli ordnade. Kanske blir det till och med en sväng förbi Medborgarplatsen för att köpa en bukett blommor.

Tiden springer som alltid iväg, och nu är vi redan i början av september, tvillingarnas alldeles egna månad. Snart fyller de år, och det ska förstås firas ordentligt! Men fram till dess ska jag njuta av de fina höstdagarna som förhoppningsvis består av mer sol och värme.