Perseiderna

Det var hög tid att vända blicken mot himlen när mörkret omslöt mig. Jag tog fram solstolen och gjorde det bekvämt för mig när det äntligen var dags för Perseiderna – årets största meteorregn, också kallat fallande stjärnor.

Tyvärr såg jag inget norrsken, men jösses vad trolskt det var. Ute var det överraskande ljummet och eftersom det var mitt i natten hade jag på mig pyjamasen. När jag landade i solstolen svepte jag in mig med en varm filt och fällde ner stolsryggen och tittade rakt upp på himlavalvet, magiskt!

Medans jag njöt av perseiderna smög sig en konstig känsla fram att alla mina arbetskamrater på skola hade börjat arbeta igen. Min kollega ringde och uppdaterade mig om allt som hänt och det var en hel del. Själv är jag sjukskriven fram till 1 september och vad som händer efter det återstår att se. Min inflamation i höften är något bättre, tidigare kände jag smärta hela tiden, medans det nu går i skov, men en sak är då helt klart; jag kan inte arbeta just nu eftersom mitt jobb kräver att jag måste vara rörlig, gå i trappor och kunna promenera en längre sträcka, inget av det klarar jag av för tillfället.

Men jag fortsätter som vanligt med min sjukgymnastik och tränar även på att klara av en kortare promenad. Mellan varven läsa jag några sidor i en bok, eller talbok och mumsa på god ost, bra för min benskörhet, hehe.

Och om dagarna fortsätter jag att handslipa på mitt lilla projekt med gaveln, ett aldrig sinande arbete, men oj, vad kul det är! Jag tycker att tiden går så mycket snabbare på landet, det kan delvis bero på att jag alltid har något att göra här. När jag är i stan krävs det ett större tankearbete på vad jag ska ta mig för, det blir också ett större projekt att helt enkelt bara ge sig ut. Det är mycket lättare att vara på landet än hemma, jag saknar inte stan alls just nu!