Eftertanke

Vi är en familj utan särskilt många känslomässiga draman och är sällan osams. Jag hatar att gå omkring och bära på saker, jag vill bara släppa alla meningsskiljakter och gå vidare. Kanske är det därför jag hittat en sådan livsglädje i livet. Jag behöver sällan gå omkring och må dåligt av oförätter eller annat, såklart dyker de upp ibland och då försöker jag hantera det på bästa möjliga sätt. Mina barn är absolut det viktigaste i mitt liv. Jag vill vara en bra förebild och samtidigt visa vägen för en ljus framtid, för det tror jag på. Jag vill inte vara den som utövar känslomässiga påtryckningar på dem utan räknar med att barnen tar egna sunda beslut. Under min sjukskrivning för bröstcancer har jag hunnit reflektera och funderat över livet och kommit fram till att jag haft ett bra liv och att det bara är att fortsätta i samma spår, det kändes som en nyttig insikt.

Det känns skönt att det äntligen börjar bli varmt ute och hela veckan ser för all del väldigt fin ut. Det har varit lite tröstlöst med en så kall vår. I helgen var vi på landet och har fixat med lite olika småpyssel. Bland annat byggde Patric en stor blomlåda vid pergolan. I den ska vi plantera både humle och en vinranka som vi fått av grannen.

Nu dröjer det ett par veckor innan vi kommer ut till landet igen. Vi har fullt upp de kommande helgerna, med en massa trevligheter. Det känns roligt att ha lite saker att se fram mot.