Japp, en plan

I går tog jag och Patric vårt pick och pack och åkte till landet, det blir en liten kortis härute, eftersom vi åker hem redan på lördag. Hur som helst känns det så skönt att vara här även om regnet sakta strilar ner utanför fönstret. Patric är tillbaka med nästan full kraft, ja, i alla fall med en stor del av sin muskelkraft. Han får både lyfta och bära precis som vanligt igen efter sin prostatacanceroperation. Själv måste jag vänta med det ytterligare två veckor.

I veckan träffade jag en ny läkare, han sjukskrev mig fyra veckor till, det beror bland annat på att jag fått en vätskesamling under vänster arm som gör ont och ömmar. I nästa vecka ska jag träffa en psykiatiker och en rehabkordinator. Psykiatikern hoppas jag kan hjälpa mig med mina klimakteriebesvär som jag fått av mina antihormonella tabletter ( det är tabletter som jag måste jag ta i 5-10 år för att förebygga cancer). För att få bukt på klimakterieproblemen kan antidepresiv behandling konstigt nog hjälpa till mot det och eftersom jag lider jättemycket av tabletterna vore det toppen om jag kunde få den hjälpen. Jag är alltså inte deprimerad, utan behöver bara få en balans på intaget av mina antihormonella tabletter. Rehabkordinatorn ska hjälpa mig med min återgång till arbetet efter sjukskrivningen så att det blir så bra som möjligt. Det känns så skönt att det finns en plan för både mina klimakteriebesvär och min arbetssituation, det känns som en sten släppt, jag är så lättad.

I stället för långpromenad i regnet blev det fika och bokläsning. Patric har arbetat under förmiddagen, medan jag har inspekterat vildsvinens framfart på tomten, det ser ut som en jordfräs varit framme. Nåväl, det gjorde inte så mycket just där, men jag är ju inte sugen på att de eventuellt kommer tillbaka igen och gör fler gropar.