Så sannolikt…

Patrics prostatacanceroperation gick bra. Han kunde åka hem efter en natt på Sofiahemmet.

I går fick han lov att ta några morfintabletter när smärtan blev allt för stor, men i dag verkar smärtan lugna sig och det räcker med alvedon. Han liksom jag ska ta blodförtunnande sprutor i tio dagar, så i går gjorde jag min första debut som sprutgivare, det gick över förväntan. Vi båda fortsätter att hålla igång, jag med en tripp till Sats i morse och Patric tog en promenad i kvarteret tillsammans med det bevakandet ögat, det vill säga, jag. Det är viktigt att röra på sig, Patric har varit duktig på det innan operationen, han har sprungit en hel del och jag har tränat och tagit lååångpromenader. Vi kommer att fortsätta i det spåret, men kanske lite försiktigare.

Många saker i mitt liv har vid flertal gånger liksom klumpat i hop sig och allting har skett samtidigt. Mina första barn blev tvillingar, två år senare väntade jag tvillingar på nytt, men Sofies tvilling dog. Då hade jag tre blöjbarn samtidigt. När Chelsie föddes flyttade vi från Gärdet och till Huddinge bara tre veckor efter det att hon kom, det var verkligen rörigt med både flytt och fyra barn, varav ett nyfött. Och nu, vad är oddsen för att jag och Patric skulle få cancer samtidigt och operera oss med bara knappt en vecka emellan? Haha, ja, det var högst sannolikt med tanke på sannolikheten.