Det behövdes bara ett litet telefonsamtal för att hela mitt liv skulle sättas i gungning. Ett samtal som egentligen inte skulle tas per telefon. Läkaren som ringde berättade att de hittat mikroförkalkningar i mitt opererade bröst efter den mamografiundersökning jag var på i torsdags. Det betyder troligtvis att de inte fick bort min bröstcancer efter två operationer och en strålbehandling senare. Det har endast gått ett halvår sedan jag fick mitt cancerbesked och bara någon månad sedan jag avslutade den sista strålbehandlingen… och nu detta. Samtalet blev så chockartad att jag slutade ta in vad hon sa. Såklart förstod hon att det inte var optimalt att ringa och delge mig sådana här dåliga nyheter per telefon men menade på att processen måste påskyndas. Imorgon bitti ska jag ta ett nytt covidtest för att se om jag fortfarande har det. Om jag är frisk har jag ett läkarbesöket inbokat på förmiddagen.
Den här hösten har verkligen varit en utmaning. I oktober fick Patric besked om att han har prostatacancer. Det upptäcktes tidigt. Han ska operera sig i mellandagarna.
Jag hann knappt berarbeta min egen cancer förrän han fick sin diagnos. Hela hösten har varit både tung och delvis jobbig men vi har ändå försökt göra det bästa av situationen. Patrics prostatacancer ser bra ut eftersom det upptäcktes tidigt, så prognosen ser bra ut. Sen är det ju det här med att operera sig, det är ju en jobbig procedur i sig. Han har dessutom aldrig gjort det tidigare. Fast kanske är efterbehandlingen det mest jobbiga, att återhämta sig och komma igen.
Vad upptäckten av ett detta kalkområde innebär för mig vet jag inte i dagsläge, mer än att jag troligtvis aldrig blev fri från min bröstcancer.
lamatrona.net 