Månad: december 2022

I går efter stor vånda fick jag äntligen besked om mina biopsier och undersökningar som jag gjorde i förra veckan. Det har varit extremt jobbigt att bara sitta stilla i båten och behöva vänta på svar. Beskedet från läkaren blev inte vad jag hade hoppats på, hon berättade att jag har cancer i samma bröst som jag opererade mig i under sommaren. Jag förstod att det är mycket ovanligt att få ett nytt cancerbesked så här tätt efter två operationer och en strålningskur. Läkaren kallar det ”återfall” och jag undrar om de helt enkelt inte fick bort allt, när de opererade mig. Den här gången kommer jag att operera bort hela bröstet, de kommer även att försöka ta en till lymfkörtel för att se om cancern spridit sig. I somras opererade de bort både portvaktskörteln och en till lymfkörtel, så vi får se om de kan ta bort en till. Läkaren tror att operationen blir av i början av februari. Dessvärre kommer Patric att operera sig för prostatacancer i slutet av januari så det kommer eventuellt att krocka med min operation.

Gör mig redo ännu en gång!

Det blev en jätteskön jul med mycket mat, klappar och sällskapsspel. Till och med Tomten kom på besök.

Inte en jul utan att Sofie läser ”Tomten”, med djup inlevelse.

Ja, jösses, dan före dopparedan, som för min del mestadels består av att hänga i köket och laga mat. Jag har lagt in en massa sillar, fixat Janssons frestelse, skinkan, rödbetssallad och kålrotslåda än så länge. Alla klappar är dessutom inslagna och klara. För första gången efter alla våra flyttar har vi tyvärr fått svarte petter kortet med ett pyttelitet kylskåp. Räddningen blev att köpa ett till kylskåp fast på hjul. Det kommer att komma väl till pass på landet också.

I går fick Patric ett tråkigt besked när han var till Sofiahemmet. Hans operation blir uppskjuten till i slutet av januari. Detta på grund av att han nyss hade corona. Vi blev väldigt besvikna eftersom vi ställt in oss på det, så det blev ett ganska tungt besked så här innan jul.

Coronatestet i går morse visade på att jag kunde bege mig ut i folkvimlet igen. Det var jätteskönt att få komma ut och röra på sig och göra ett stopp på Tant Brun i Sigtuna.

Tomten hade inte hunnit installera sig på scenen, så reservisen hoppade in. Som tur var fanns det även barn som ville provsitta i knät.

I natt hämtade vi upp Corinne, äldsta dottern och hennes kille på Arlanda. Det känns så skönt att de är hemma igen efter en hösttermin i Skottland. I morse åkte jag till St:Görans sjukhus och tog några biopsier och gjorde ett flertal undersökningar. Det blev en ganska plågsam tillställning med många och långa nålar inblandade. Röntgensjuksköterskan, som menade på att hon hade mycket stor erfarenhet av kalkområden gav ett hoppfullt intryck och sa att det såg bra ut och att det inte behöver betyda att det är cancer i det. Jag kommer att få svar i mellandagarna. Jag håller tummarna att hon har rätt!

Det blev inget läkarbesök i dag eftersom jag fortfarande har corona, men däremot så ringde min läkare och undrade om jag hade några frågor och funderingar sedan vi pratade sist och det hade jag. Jag undrade hur det var möjligt att jag fått tillbaka cancern efter så kort tid med tanke på att jag gjort två operationer och en 15 dagars strålning för inte så länge sedan. Hon förklarade att det som hänt mig är extremt ovanligt och hon själv inte riktigt har någon förklaring, men att det händer i bland. Jag undrade sedan vad hon tror kommer hända härnäst, hon berättade att det finns lite olika alternativ. Det första är att göra är biopsi (Biopsi är ett vävnadsprov som tas från kroppens organ för att med hjälp av mikroskop undersöka om det finns någon sjuklig förändring i organet). Får de inte fram något resultat från det måste man operera ut en vävnadsflik för att undersöka det. Det andra scenariet är om biopsin visar på cancer som är i förstadiet, då kommer man att operera bort hela bröstet (i somras gjorde jag en bröstbevarande operation.) Sedan fanns det ett tredje alternativ, men det var så luddigt att jag inte kommer ihåg vad hon sa om det. Läkaren fokuserade ganska snabbt på alternativ nummer 2 eftersom hon tror att det är det troligaste scenariet. På måndag i nästa vecka ska jag göra en massa undersökningar och biopsier och efter det kommer jag att få veta vad som skall göras. Fram till dess är det bara att vänta och se.

Det behövdes bara ett litet telefonsamtal för att hela mitt liv skulle sättas i gungning. Ett samtal som egentligen inte skulle tas per telefon. Läkaren som ringde berättade att de hittat mikroförkalkningar i mitt opererade bröst efter den mamografiundersökning jag var på i torsdags. Det betyder troligtvis att de inte fick bort min bröstcancer efter två operationer och en strålbehandling senare. Det har endast gått ett halvår sedan jag fick mitt cancerbesked och bara någon månad sedan jag avslutade den sista strålbehandlingen… och nu detta. Samtalet blev så chockartad att jag slutade ta in vad hon sa. Såklart förstod hon att det inte var optimalt att ringa och delge mig sådana här dåliga nyheter per telefon men menade på att processen måste påskyndas. Imorgon bitti ska jag ta ett nytt covidtest för att se om jag fortfarande har det. Om jag är frisk har jag ett läkarbesöket inbokat på förmiddagen.

Den här hösten har verkligen varit en utmaning. I oktober fick Patric besked om att han har prostatacancer. Det upptäcktes tidigt. Han ska operera sig i mellandagarna.

Jag hann knappt berarbeta min egen cancer förrän han fick sin diagnos. Hela hösten har varit både tung och delvis jobbig men vi har ändå försökt göra det bästa av situationen. Patrics prostatacancer ser bra ut eftersom det upptäcktes tidigt, så prognosen ser bra ut. Sen är det ju det här med att operera sig, det är ju en jobbig procedur i sig. Han har dessutom aldrig gjort det tidigare. Fast kanske är efterbehandlingen det mest jobbiga, att återhämta sig och komma igen.

Vad upptäckten av ett detta kalkområde innebär för mig vet jag inte i dagsläge, mer än att jag troligtvis aldrig blev fri från min bröstcancer.

Det blev minst sagt en speciell nobelmiddag i går. Det beroende på att Patric har corona. Vi bestämde oss därför att ha en zoom-middag med barnen och deras pojkvänner i stället för irl. Vi synkade med varandra om middagsmenyn och i vilken ordning allt skulle ske och jag måste säga att det blev väldigt lyckat. Sofie, mellandottern, bjöd hem både storebror och lillasyster och båda två sov över där. Corinne, äldsta dottern och hennes kille fanns också med på länk.

Efter middagen läste Patric högtidligt upp allas pris med motivering varför de fick det.

Och så här blev det:

I morse tog Patric ett coronatest som visade sig vara positivt. Vi hade bara ett test hemma så därför kunde jag inte testat mig, men jag misstänker att även jag har det. I dag går Nobelmiddagen av stapen och som vanligt var det tänkt att vi skulle samla alla familjemedlemmar till detta firande, tanken var att Corinne, äldsta dottern och hennes kille skulle vara med på videolänk från Skottland. I stället blir det videolänk med alla barnen på lite olika håll. Kylskåpet är knökfullt med godsaker och vi har köpt ett par goda viner till kvällen. Som tur är kan vi frysa in en del av matvarorna och vinet kan vi alltid spara till senare tillfälle. Sedan barnen var små har vi slagit till på stort med Nobeldagen. Vi serverar alltid en tre rätters middag och vi klär upp oss. Patric berättar högtidligt under middagen vem som tilldelats de olika priserna med motivering varför, det brukar vara mycket uppskattat. Förrätten på bilden inmundigades av Chelsie på nobeldagen 2017.

I veckan slog jag rekord på S:t Görans sjukhus med min vattencysta. De pumpade ut 1 dl vätska. Läkaren sa att det kommer att stå i min journal att jag har förtur när jag ringer dem nästa gång, de ville inte att jag ska behöva vänta allt för länge med att tömma dem. Vad jag inte hade räknat med var att jag behövde genomgå en mamografiundersökning också. I min vårdplan står det att jag inte ska göra en förrän i maj nästa år. Undesökningen var både smärtsam och jobbig eftersom det opererade bröstet inte hunnit läka riktigt än, dessutom behövde de göra om det. Samanfattningsvis har det varit ett riktigt skitår. Jag håller tummarna för att det vänder till nästa år.

I mitten av augusti i år började jag att ta mina antihormonella tabletter. De ska jag ta i 5 år som en efterbehandling av min bröstcancer. Tabletterna gör så att jag hamnar i klimakteriet, vilket jag tidigare undvikit genom att ta hormonplåster mot just det. Tyvärr tror jag att plåsterna triggade igång min bröstcancer. Det har varit en tuff period sedan jag började använda tabletterna, eftersom biverkningarna är jobbiga och utmanande. Min kropp har reagerat jättemycket, under kort tid växte mina vattencystor i bröstet ganska mycket. Jag var till läkaren och fick ett flertal tömda och efter det blev det bra ett tag. Nu har jag på bara någon vecka fått en jättecysta i det bröstet som jag tidigare varit helt förskonad från att behöva göra några ingrepp på. Den här cystan är enorm, den är stor som baseboll. I morgon ska jag till läkaren och få den tömd. Vattencystor är oftast ofarliga. När jag har frågat läkarna varför cystorna fylls med vätska gång på gång har jag aldrig fått något ordentligt svar på den frågan och väntar mig inte heller att få något svar i morgon.

Jag längtar till jul med lite ledighet och god mat, det ska verkligen bli skönt. I går påbörjade jag lite julbak och gjorde en sats med saffransskorpor. I kväll ska vi göra köttbullar till julbordet.

Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. De stora förändringar i livet kan vara svåra att acceptera och ta in, samtidigt som livet går vidare utanför ens egna lilla fönster. Jag tänker många gånger på hur tacksam jag är över allt de fina och goda i livet som jag har förmånen av att få omge mig med och på hur viktigt det är att kunna känna livsglädje, den som får en att stiga upp på morgonen och välkomna dagen. Jag tror att det har en stor betydelse för hur man tar sig igenom livets alla berg- och dalbanor och vilket vägval man väljer att göra; ”är glaset halvfullt eller är det halvtomt” jag bestämmer.

Det känns skönt att november månad äntligen är över, det har varit en varm men samtidigt en tuff månad på alla sätt och vis. Det är dags att vända blad, men innan jag gör det finns det också några fina höjdpunkter att minnas, såsom julfest med jobbet på Solliden och fina dagar på landet med några av barnen.

I år blev det lätt att köpa julklappar. Barnen skickade tidigt in sina önskemål, vissa i PowerPoint format, och vi kunde därefter välja och vraka bland dem. Nästan allt är köpt och det känns väldigt befriande. Sofie, mellandottern kommer som vanligt att baka all julgodis. Hon har gjort en enkätundersökning på Survey Monkey och alla familjemedlemmar har fått skicka in önskemål på vad vi ville ha, så jag gissar att alla kommer att bli nöjda. Corinne, äldsta dottern och hennes kille flyttar hem igen från Skottland, de anländer den 18 december. Alltså, jösses vad jag längtar! Jag ser verkligen fram mot jul, det ska bli så skönt att ha alla barnen samlade under samma tak.