Månad: juni 2022

I går morse åkte vi tidigt från landet och in till stan, det var dags för det första läkarbesöket efter min operation. Det finns inte mycket gott att säga om den tilldragelsen. Läkaren berättade stramt och näst intill ohövligt i princip vad jag redan hade läst i min journal. Och det var tur att jag hade tragglat mig igenom alla diagnoser och anteckningar om min bröstcancer annars hade jag inte fattat ett ord vad hon sa. Kort berättade hon att jag behöver göra en ny operation, eftersom de hade inte fått bort all cancer, hon fortsatte sedan att stolpa sig igenom andra punkter på programmet. Till slut insåg jag att hon inte ens bemödat sig med att berätta när jag ska operera mig, så i slutet av samtalet frågade jag henne när det ska blir av. -”5 juli” meddelar hon. Redan om en vecka alltså, den var jag inte beredd på. Sedan sa hon forcerat att jag skulle få blodförtunnande medel och ungefär där, tappade jag henne. Efter en stund frågade Patric om det blodförtunnande medlet innefattade sprutor. -”Ja”, sa hon, som om vi skulle ha förstått det. Efter ett tag kom hon väl på sig själv och frågade om vi kommer att behöva hjälp av en sjuksköterska som fixar sprutan i magen på mig eller om vi möjligtvis kunde hantera saken själva. (Sprutan ska tas c:a 30 dagar/7 dagar i veckan.) Jag meddelade den surmulne att med Patrics hjälp kunde vi fixa det själva. (Varför behöver jag då blodförtunnande medel? Jo, För att motverka blodpropp, som man kan få om man opererar sig så tätt mellan gångerna, som jag.) Det här läkarbesöket var verkligen illa skött, läkaren förklarade ingenting utan rabblade mekaniskt upp vad som komma skall, det blir strål- och hormonbehandling, alltså inget nytt under solen. Hon var så kliniskt och inte ett dugg medkännande för fem öre så efter besöket kände sig både jag och Patric oss smått upprörda.

I morgon är det åter dags att parkera mig i tandläkarstolen för, hm, 5:e gången angående min ”krona”. Vi får se om det räcker med att sätta dit en ny ”krona” eller så kanske det blir en… rotfyllning. Njäää, jag är inte jättetaggad att släpa mig dit. Snacka om livets berg- och dalbana.

Midsommarfirandet blev en ganska stillsam historia, dels för att Chelsie skulle arbeta på Max tidigt på midsommardagsmorgonen och för att jag inte riktigt mäktar med så mycket. I stället för att vara på landet tog vi en sväng till ett midsommarfirande på Ekerö under dagen. Festplatsen i fråga har vi besökt många gånger tidigare när barnen var små och vi hade landställe på Färingsö.

När festligheterna var avklarade på Ekerö åkte vi hem till Söder och dukade upp midsommarbordet.

Annars känner jag mig ganska bra, läkningen av bröstet går också bra. Tråkigt nog behövs det en till operation i samma bröst, kirurgen fick inte med sig alla cancerceller.

Den glädjande nyheten är att cancern inte har spridit sig, de fann inga cancerceller varken i portvaktskörteln eller i den andra körteln som de opererade bort. Det var verkligen det bästa beskedet jag kunde få. Jag känner mig så otroligt lättad och glad.

I går gjorde vi världens enklaste fudge, jösses så god den blev. Vi gjorde två satser för säkerhets skull, en som vi toppade med Turkisk peppar och den andra strödde vi på med Werthers kola.

Fudge: Turkisk peppar- och Werthers kola fudge.

C:a 40 bitar

200g ljus choklad

200g mörk choklad

1 burk sötad kondenserad mjölk

25 g smält smör

Krossad turkisk peppar eller Werthers kola

GÖR SÅ HÄR

1. Smält chokladen och smöret i en skål över vattenbad.

2. Tillsätt den kondenserade mjölken och rör om. Låt det svalna något.

3. Bred ut smeten i en form, klädd med bakplåtspapper.

4. Strö över bitarna av Turkisk peppar eller Werthers kola på fudgen och låt den stelna i kylen. Skär fudgen i bitar när den stelnat.

5. Förvaras sedan i frysen.

Patric har utfört stordåd på landet. Han slet ut det absolut fulaste linoljumgolvet i mannaminne. Det fula paisleygula golvet från 70-talet har legat i köket och i hallen och upptagit ganska mycket av mitt estetiska sinne ända sedan vi köpte huset. Hela helgen har han slitit med det och jösses vad fint det blev i slutändan, jag blev jättenöjd. Så småningom kommer vi att riva ut köket och de röda kakelplattorna men det får bli ett senare projekt, en sak i taget. Själv har jag inte gjort särskilt mycket utan vilat en del och tagit små promenader.

I veckan som kommer är vi kvar i stan, Patric arbetar och Chelsie, yngsta dottern börjar sitt nya sommarjobb som parkskötare på Kungsholmen. Hon kommer även att fortsätta arbeta extra på Max på helgerna. André och Corinne, tvillingarna, kommer också att bo hemma, de kommer att arbeta på Gröna lund respektive Ikea i sommar. Jag och Patric kommer att försöka fly till landet så snart tillfälle ges, för det kommer att bli supertrångt hemma.

Min bröstcanceroperation gick bra. Jag är rörlig och har inte jätteont. Området där de opererade är såklart svullet och ömmar men för övrigt mår jag bra. Kirurgen tog inte bort jättemycket av bröstet, men slängde in en brasklapp om att det kan bli tal om en till operation. Det förklarade hon med att de upptäckte att tumörområdet var mer avlångt än vad man tidigare trott, därför visste hon inte om hon verkligen fick bort allt. Förutom det tog hon även bort portvaktkörteln och ytterligare en körtel. Om lite mer än en vecka får jag besked från patologen och de övriga specialisterna hur min fortsatta behandlingsplan ser ut. Från och med nu är jag sjukskriven i 4 veckor framöver.

Jag känner mig ändå rätt okej med tanke på allt jag gått igenom de senaste veckorna. Det jobbigaste har nog varit att ta in alla nya besked och förhålla sig till det. Huvudlinjen är densamma, det vill säga att att cancern finns i en av mjölkgångarna. Från början hittade läkarna ett mindre område med cancerceller i förstadiet för att sedan ge beskedet om att de hittat fullt utvecklade cancerceller och nu har området blivit längre. Jag får nog vänja mig vid att det kommer att dyka upp blandade överraskningar framöver.

Eftersom jag mår så pass bra i operationsområdet bestämde vi oss för att åka till landet. Patric arbetar hemifrån och jag gör mer nytta där än här hemma i stan. Det är lättare att koppla bort jobbiga tankar på landet än att sitta hemma i soffan och grubbla.

I höstas när jag åt lunch med barnen i skolan bet jag till på ett helt vitpepparkorn som gömde sig i en av vegorätterna, sekunden senare stod jag plötsligt med en tand i handen. Det har varit många turer med ”kronan” som sattes in i november, hela 4 gånger har den trillat ut. I dag var det hur som helst dags igen för krontillsättning. Efter nogrann titt på tanden som bär upp kronan hittade tandläkaren en spricka i tanden. -”Den sprickan” sa hon bestämt ”har inte funnits där tidigare”. Suck och stön, hur det har uppstått vete tusan. Kort efteråt började hon olycksbådande prata om rotfyllning, alltså jag orkar inte. Efter att med vassa instrument dragit och slitit i min stackars tand för att kolla hur djup sprickan var meddelade hon mig att jag kan få ont i tanden efter undersökningen eftersom hon retat upp pulpan. Jo, tack, just nu har jag världens tandvärk till råga på allt. My god, lite lugn och ro skulle sitta fint just nu.

I morgon ska jag till S:t Görans sjukhus och tatuera in en prick på bröstet. Det måste göras så att kirurgen vet var hon ska operera bort cancertumören. Nu är det inte lång tid kvar till operation, det blir av redan på onsdag. Jag tycker nog att det känns ganska okej ändå.

Fortfarande har jag en besvärlig smärtan i vänster bröst som vägrar ge vika. Läkaren tror att det kan ha att göra med alla prover de tog i det området och det låter väl rimligt. När det onda hela tiden gör sig påmint har det också varit svårt att tänka på andra saker än bröstcancern. Nästan varje dag har det varit nya sjukhusvistelser som gjort att jag varit sjukskriven. Min förhoppning är att jag ska arbeta i morgon och på fredag. Det skulle kännas skönt med ett bra avslut med skolbarnen eftersom de börjar i en ny skolform till hösten.

I helgen var vi på landet och byggde klart verandagolvet vid vattnet, det blev toppensnyggt. Nu fattas det bara staket mot grannen, sedan är saken biff.

Det är tur att jag har landet, varenda gång vi åker dit slappnar jag av och släpper ner axlarna en aning. Det finns alltid så mycket att göra, och känner jag inte för det kan jag alltid koppla av i en solstol och bara njuta av utsikten. Jag och Patric har rankat en prioriteringslistan för sommarens alla projekt. Förhoppningsvis mår jag så pass bra efter operationen att jag kan vara delaktig i det som ska göras. En av sakerna som står med i vår ”to do” lista är att fixa grunden till stugan. Den är verkligen i ett bedrövligt skick och måste åtgärdas. Kanske, kanske hinner vi också måla om huset, vi har smygbörjat lite.

Det känns skönt att kunna fokusera på roliga projekt i stället för att tänka på sjukdom och elände. Hjärnan och psyket behöver koppla bort de jobbiga tankarna och bara tänka på allt det positiva. Jag försöker pumpa mig full av det, och jag tycker nog att det går ganska bra. Just nu är jag inte redo att prat- prata om min diagnos, det känns lättare att skriva om det, kanske är det mitt sätt att bearbeta det, jag vet inte. Det kan också vara så att jag inte tagit in allt, att jag fortfarande svävar i en overklighetsbubbla och inte landat i det… Jag tar en dag i taget.

Det blev ett blandat besked vid mötet med bröstcancerkirurgen i går. Vid mitt första läkarbesök fick jag beskedet om att jag hade Duktal cancer in situ, (DCIS) det vill säga bröstcancer i ett tidigt stadium, men i det sista provet som togs visade det sig att det tyvärr även fanns invasiv bröstcancer, det vill säga fullskaliga cancerceller. Positivt är att cancerområdet är litet, 2 gånger 3 centimeter. Eftersom området är ganska litet sa kirurgen att de inte behöver operera bort hela bröstet utan bara en del av det. En till god nyhet var att provet på portvaktkörteln inte visade på några cancerceller. Den 15 juni kommer jag att operera mig och efter det kommer en patolog att gå igenom dessa prover, de kommer även att operera bort portvaktkörteln för att undersöka den närmare. När det är klart kommer jag få det slutliga beskedet om det finns spridning av cancer eller ej. Läkaren tror också att det kan bli tal om en cellgiftbehandling efter strålningen och det är med tanke på att jag är så ung…eller hur? Det är inte så ofta man räknas som ung vid 58 års ålder, men i det här sammanhanget är jag tydligen det. Att rabbla upp och skriva om min cancerstatus känns både konstigt overkligt, som om det inte handlar om mig.

Jag och Patric hörde att flera krigsfartyg låg i hamn utanför oss, vi kilade upp till Mosebacke torg och tog oss en titt.

I måndags var jag åter på jobbet, det gick överaskande bra, men det höll tyvärr inte i sig så länge. På tisdagen efter halva dagen fick jag så pass ont i vänster bröst att jag var tvungen att gå hem. Jag tror inte smärtan beror på bröstcancern utan snarare på att mina vattencystor har börjat krångla igen efter alla provtagningar jag gjort. I morgon ska jag och Patric träffa läkaren, då kommer domen.

I torsdags åkte vi ut till landet och där har vi nästan enbart hållt på med ett enda projekt, nämligen sommarvattnet. Det har varit fullt med problem med vår vattenpump, rörledningar och mycket annat som bara måste lösas. Både Corinne, äldsta dottern, och Sofie, mellandottern, hjälpte till och försökte få ordning på det.

När vi sent omsider fick igång vattnet tog vi en tur till Skultunas outlet i Västerås.

Vi kom dit precis innan lunchrusning och fick därmed välja bord, vilken lycka.

Jag och Patric brukar smaka oss igenom olika räksmörgåsar på somrarna och jämföra dem med de som vi ätit tidigare. Den här fick lite över medelsnittet. En skaplig räkmacka med andra ord.

Jag hade hoppats på ett större utbud bland skultunasakerna, men tji fick jag. Muttrande gick jag ut från butiken och hör plötsligt Patric högt och tydligt ropa till barnen som befann sig en bra bit in i butiken: -”mamma är besviken, hon vill gå härifrån”. Skulle inte tro att någon inom en kilometers radie missade det tillropet.

Vår vassrugge börjar skjuta i höjden och det är vi inte så sugna på därför har vi bestämt oss för att försöka få bort den. Jag och Patric vassjobbade från båten, jag rodde och Patric skötte lien, vi fick bort en hel del av de långa stråna. Efter det tog Patric på sig vadarstövlarna och tog ytterligare en stor bit. Antagligen kommer vi att få slita upp lien var och varannan helg för att få fason på det, men det blir det värt.

Chelsie, yngsta dottern, arbetade på Max i helgen så hon blev hemma. För ett tag sedan fick hon besked om att hon fått ett till jobb. Hon ska sommarjobba i kommunen där hon kommer att bland annat vattna och sköta blommorna på Kungsholmen under tre veckor med start v.25. Hon kommer att ha fullt upp i sommar. I går hade hon och hennes klass vårkonsert i sin skola som jag, Patric, Sofie och Sofies kille Viktor tittade på. Hon var toppen!

Efter det skönsjungande uppträdandet gick vi och åt schnitzel på restaurang, Soldat Svejk. Den schnitzeln rekommenderar jag inte, torr och trist. Dit kommer vi inte återkomma i det närmsta rappet.