Kategori: Skolarbete

Med besked är vi tillbaka i vardagslivet igen. Yngsta dotterns läxor har har minst sagt skjutit i höjden. Till skillnad från hennes gamla skola ser vi nu något helt annat, matte-läxorna behöver man minst vara Einstein för att kunna förstå, dottern är inte riktigt där än (men som tur är kan min man fortfarande hjälpa till).

Jag sneglade på ett av talen för att sedan bli helt skräckslagen, herregud! Jag kunde inte räkna ut ett enda tal. Det var till och med svårt för maken att lösa några av talen och nu pratar vi om en 5-e klassares matematikläxa.

Jag lugnade mig med att man inte kan vara bra på allt.

Härom dagen fick hon hem en bok som hon har som läsläxa,  jag kände genast igen den. Alla barnen har haft boken som skoluppgift i högstadiet.

Själv får jag nog ta en snabbkurs i alla ämnen… hur jag nu skulle lyckats med det.

Jag håller modet uppe, mer blir det nog inte.

När jag och tvillingarna lämnade huset  stod Olaf  där och lyste upp i den tidiga morgonen, så fint.

Äntligen är sista utvecklingssamtalet klart för i år. Den här gången bar det av till Kungsholmen, där fick jag två redovisningar om hur det går i skolan. Har man tvillingar så blir det dubbelt upp. Vi försöker alltid att planera in så att deras samtal kommer efter varandra. För vår del är det praktiskt att de går i samma skola och i samma klass, det har de alltid  gjort för övrigt.

När tvillingarna gick i högstadiet i en skola nära oss hade de en fantastisk mentor, det är näst intill att man blir lite tårögd över saknaden av henne, vilken kvinna men framför allt vilken lärare. Barnen hade verkligen tur som fick henne.

I gymnasiet blev det också en fullträff, de tycker att mentorn är helt  outstanding. De har matte och fysik med henne. Båda två samt alla deras klasskamrater har blivit som galna i matte p.g.a av henne.

Jag hävdar fortfarande att får man bra lärare som brinner för sitt ämne och samtidigt är en bra pedagoger, ja, då lyckas man också få med sig  eleverna på tåget.

Här ser ni en väldigt entusiastisk elev i full färd med sitt skolarbete… Eller… Så gör han någonting helt annat, men nog ser han rätt koncentrerad ut?

Eftersom det är fredag och allt, tycker jag inte att man ska behöva stirra sig blind på sitt skolarbete. Lite nöje måste man väl ändå få ha här i livet, eller hur?

Det är dags att börja engagera sig i alla dessa gymnasieval, igen. Det var inte allt för länge sedan vi satt framför datorn och kollade upp varenda gymnasium i hela Stockholm  för tvillingarna. Till slut hittade vi rätt och numera går de på en skola på Kungsholmen, men vägen dit var inte helt spikrak. Detsamma kommer säkert att gälla mellandottern också.

För det första vill man att de går i en skola som har engagerade och positiva lärare, de finns men var? Ett måste är bra kommunikation. Kompisar behöver vi  inte ta någon hänsyn till, vilket känns bra. Till slut så är det såklart betyget som avgör var man kommer in. Den biten jobbar mellandottern med för fullt.

I veckan är det gymnasiemässan i Älvsjö och den ska mellandottern gå på. Hon ser nämligen fram emot att få en ny spännande leksak från någon av montrarna i utställningshallen. Vem vet, hon kanske har turen att få en liknande penna som hon fick från något  yrkeslinje för ett tag sedan. Lyckas hon komma över något i den vägen kommer hennes pappa sannerligen att bli överlycklig. Sanna mina ord.

Inte mycket har förändrats. Då: matrester i mungipan. Nu: matrester i tandställningen.

I går kväll satt jag i soffan rakt upp och ner och lyssnade på en läxläsningsuppgift i 2 timmar. Ja ni hörde rätt för så länge varade audiensen. Jag får nog erkänna att jag inte var helt fokuserad efter den första kvarten.

Och medans jag satt där och drömde mig bort funderade jag på om jag skulle överraska min man med att hoppa upp på träningscykeln med en helslimmad chockrosa gymnastikdräkt med volang till, bara för att se hans häpna nuna. Vis av erfarenhet vet jag att han inte ens skulle noterat mig i den chockrosa historian. Han skulle bara lugnt konstatera: – ”Så bra att du rör på dig.” Ok, det går fetbort som barnen skulle ha uttryckt det hela.

Fortsatte sedan med en ny tankenöt: Skulle jag hinna med en tvättmaskin till? – Nä.

Under tiden passade jag uppmuntrande på att nicka på huvudet och humma lite varstans under läsningens gång för att visa mitt, ehh, intresse.

Historieutövaren malde på i maklig takt om romarriket och jag  tyckte mig även höra något om påvens framfart flimrande förbi någonstans i bakgrunden. Plötsligt sa den kunskapstörstande historieutövaren att nu var vi klara. My goodness! Jag borde få medalj.

Jag är verkligen uppe i mitt rätta element, skolarbetet: Bild. Nämen, jag kan inte komma ihåg att det var ett så kul ämne i skolan. Jag har för mig att jag egentligen tyckte om teckning som det hette på den tiden. Men det ämnet lyckades varenda teckningslärare ta kål på. Bl.a. minns jag från en utav lektionerna hur en lärare stod vid katedern och hötte med sitt pekfingret att vi absolut inte fick snora eller kasta snoriga papper i hennes papperskorgen. Och vad gjorde vi? Japp, alla snorade så mycket de bara förmådde.

Ok, det var förr.

I dag: vilket jättekul ämne!

Vi gjorde härliga analyser av olika bilder och  jösses vad med saker jag plötsligt såg i bilderna som jag aldrig tänkt på förut. Vi pratade om konstnärernas bakgrund, spännande, spännande. Det känns nästan som om man satt i skolbänken igen, me like. Tänk att gårdagseftermiddagen skulle bli så himla rolig på grund av bild.

Man lär så länge man lever.

Han är inte så dum den där Carl Larsson.

Nu till ett allvarligt ämne: matematik. Det är tur att  alla barnen ärvde min mans räknehuvud, annars hade det varit riktigt synd om dem. När yngsta dottern kommer hem med sina mattetal häpnar jag över deras svårighetsgrad. My god! Så invecklat det ser ut. Tvillingarnas matte ska vi inte prata om. Visst, de går på natur/natur på gymnasiet och det är mest matte de håller på med, men det allra konstigaste är att de faktiskt tycker matte är jättekul. Jättekul? Bara tanken på derivata får mig att bli alldeles snurrig i huvudet.

Tacka vet jag den gamla hederliga ”miniräknaren” från förr, en klass för sig, eller vad säger ni?