Kategori: Ö-livet

Nu är allt flyttstädat och klart på landet. Vi hyrde ännu en skåpbil i lördags och tog med oss de sista sakerna. De som köpt torpet sa att vi fick lämna kvar det vi inte ville ta med oss, vilket vi tog dem på orden. Vi har lämnat kvar en soffa, flera små bord, en byrå och en Hemnes dagbädd. Det blev lite ”win win” över det hela. Tyvärr ser det inte lika muntert ut här hemma, alltså, vad med prylar vi tryckt in överallt. Visserligen har vi ett stort hus men Herre Gud vad trångt det blev helt plötsligt. Saker överallt. Tanken är att vi ska köpa ett nytt sommarnöje så småningom, men det vet man ju inte när det blir av. Här har vi hur som helst två glada flyttgubbar.

Häggen har ju redan slagit ut och doftar både mycket och gott, men det blev en överraskning att även syrenen började slå ut.

Och där gick sista lasset…

Till och med flaggstången såg bedrövad ut när vi lämnade ön för gott.

Det var tur att vi blev uppmuntrade av denna Ica-arbetande böna när vi kom hem.

Det känns lite vemodigt att ta farväl av torpet. Ett ställe som vi aldrig mer komma att besöka igen.

Ta hand om dig!

Vilken härlig helg det blev. Vi har fått massor gjort. Jag har andas in en massa  frisk skön höstluft i lungorna mest hela tiden. Framförallt har jag krattat bort alla dessa eklöv som legat och skräpat på tomten, det på grund av att de inte är komposterbara, de förmultnar inte och kommer därför att brinna när tillfälle ges.

Det känns som om hösten på allvar har stormat in, kyligt och med en del regninslag.

 I lördags när vi skulle handla mat tyckte jag att vi kunde åka förbi loppisen som inte ligger långt ifrån Coop. Min man var inte särskilt taggad. Väl där ser jag hur han skiner upp och vad får han väl se  Jo, ett golfsett, som numera har hittat hem till oss för 300 kronor. Osäker på vad  han blev gladast över, golfsettet eller att han gjorde värsta kapet, det låter jag för övrigt vara osagt.

Men jösses, nu minsann ska det spelas golf. Jag börjar starkt längta till sommaren, då jag med solen i ansiktet och med golfklubban i högsta hugg skjuter i väg bollarna ”typ” väldigt elegant.

På ön på landet bor det inte många, det finns två bofasta och 17 sommargäster. Det är en vild blandning av olika människor, den ena märkligare än den andre. I går berättade jag om vår ena granne som inte varit här sedan hans gäststuga och gräsmatta brann upp. Grannarna fick stå för eftersläckningen av branden. Själv var han upptagen med att bowla. För några veckor sedan när stormen drog igenom ön, välte flera av hans träd just på grund av att rötterna brunnit upp. Samtidigt flög hans bastu iväg och landade på taket. Fortfarande har ingen sett röken av honom. Fullt med bråte från hans tomt har numera spridit sig överallt på ön.

I dag när jag och min man gick förbi en annan av våra grannar ser vi hur hon samlar i hop löv på sin tomt. Hon plockar sedan famnen full av de vissna bladen och går sedan med bestämda steg  över vår lilla byväg och slänger in alla löv på våra andra grannes tomt, som förövrigt inte är ute på landet. Jag och min man tittar häpna på varandra och undrar om vi sett fel, men nä…

Hur normalt är detta? Jag bara undrar.

Igår kväll när vi åkte till landet hamnade vi mitt i orkanens öga när vi gled in i Strängnäs. När vi närmade oss Eskilstuna såg vi att stormen just bedarrat. Vägarna var helt täckt med barr och grenar. När vi helt torrskodda kom fram till ön såg vi att flera av träden gett vika av stormen. Eftersom det var så mörkt ute bestämde vi oss för att undersöka den saken närmare i dag. Så i morse tog vi en titt på förödelsen. Som tur var hade inget hänt på vår tomt.

I våras brann det hos vår granne, det hade uppstått ett elfel i deras gäststuga varav nästan hela tomten brann upp. Grannen struntade i att eftersläcka utan överlät det till alla skärrade ö-grannar. Ett par dagar senare började det åter brinna, även denna gång fick grannarna rycka ut för att grannen vägrade komma ut och sköta det. Han har haft hela sommaren på sig att ta ner alla träd som det brunnit i eftersom rotsystemen är helt urbrunna. Men icke. I dag när vi lyfte blicken mot hans ställe såg vi inte bara att det låg fullt med träd huller om buller i trädgården och över vår gångväg runt ön, utan att hela hans bastu hade gjort en riktig vurpa och lagt sig upp och ner.

Även hans tak hade fått sig en rejäl omgång.

Ö-grannarna har försökt få tag på honom hela dagen. Han medelade att han stod på bowlingbanan och var lite upptagen och föresten vad kunde han göra åt saken?

Tja, vad kan han göra åt saken? Jag har faktiskt några förslag. Till att börja med kan han komma och ta ner tallen som vinglar obehagligt nära en annan grannes hus eller varför inte  se till så  att vi kommer fram på ö-vägen.  Tyvärr kan man inte välja sina grannar. Tur i alla fall att jag har värdens bästa ö-granne som kompenserar det.

Det blev en snabb åktur ut till landet under dagen. Det var både möte om bron med samfälligheten och inlämning av båten för vinterförvaring. Två flugor i en smäll alltså. Det första vi gjorde var att lämna in båten, vilket gick bra. Jag var lite orolig att det skulle börja regna, men vi hade tur, inget regn.

Det blev ett beslutat om att vi ska renovera gångbron till ön. Den är verkligen charmig men den behöver fixas i ordning ordentligt.

Återigen kändes det lite sorgligt att lämna ön. Det finns fortfarande så mycket grejer att fixa med därute, saker som vi inte hunnit med under sommaren. Nåja, de kommer säkerligen finnas kvar till nästa år också. Jag hoppas att vi kan komma ut något i höst/vinter och elda. Just nu finns det en jätte mega hög som ligger bakom gäststugan och längtar efter att bli uppbränd. Fram tills dess står vårt torp och väntar på oss.

Pju, vilken ”stänga igen landet helg” det blev. Min stackars rygg har nästan gått av och det på grund av att jag burit och släpat runt på ekgrenar, en kyl och frys, men det värsta träningspasset för bicepsarna var nog när vi lyfte upp tvättmaskinen och bar i väg med den till ett annat förråd, tändstickorna slokar än.

I lördags morse fick vi den käcka idén att vi skulle ta ner en jättegren på eken utanför stugan. Vi har säkert pratat om att göra det i ett halvt sekel. Vi tajmade in det den sista dagen innan vi skulle packa ihop oss för sommaren, mycket genomtänkt…

Men vilken skillnad det blev när vi äntligen fick bort den jättelika trädgrenen. Vilket ljusinsläpp det blev.

Vi blev så nöjda med vår insats att vi tog båten och fräste iväg till restaurangen som ligger tvärs över fjärden.

Vissa av oss var lite mer kulinariska än  andra.

Min sista semesterdag är idag, det känns lite vemodigt eftersom jag varit ledig hela sommaren. Det blir en omställning för ganska många av oss. Sofie och Chelsie börjar skolan på måndag. Corinne börjar på statsvetenskap på universitetet i början på september, men fram tills dess kommer hon att arbeta på Ikea. Det kommer hon att göra även under helger och vardagar i höst. André fortsätter som vanligt  med sitt arbetar på posten. Det är knappt man ser av dem fastän jag numera är hemma i stan och inte ute på ön som jag varit mestadels under sommaren.  Tick, tack, tiden går…

Efter lunch stuvade vi in oss i bilen, jag, Chelsie och min man och med gasen i botten åkte vi ut till landet. Vi ska stänga igen för vintern. Under hösten brukar vi sällan få tid att åka ut till ön och därför bommar vi igen tidigt på säsongen. Det är inte för inte att ö-grannarna kallar oss sommargästerna. Någon gång under senhösten hoppas jag att vi kan  komma ut och elda. För som vanligt har vi en jättehög med skräp bakom gäststugan som bara måste brinna.

Det är alltid med en klump i halsen som vi far härifrån eftersom vi inte vet när vi kommer tillbaka igen. Redan nu känns det en smula sorgligt. Jag älskar att sitta på vår mysiga veranda och bara vara, en väldigt härlig och skön plats att befinna sig på.

Om en stund ska grillen tändas. Vi ska äta grillad kyckling, potatis, sås och en god sallad till. Till det serveras en frisk Riesling.

I går tog jag och Chelsie en kvällspromenad till vårt vackra utsiktsberg och stod och beundrade den fridfulla utsikten.

Det var lugnet före stormen…

På natten höll jag på att hoppa ur pyjamasen. Blixten och åskan slog ner i vårt hus eller möjligtvis i grannens hus. Vilket brak. Förskräckt ställde  jag mig upp i givakt och undrade förvirrat vad som hände. Jag blev varse om det ganska omgående. Blixten och åskan ven tätt över taknocken och regnet fullständigt sprutade ut som om en kran hade öppnat sig. När vädret lugnat ner sig någorlunda låg jag med uppspärrade ögon och förstod att det skulle bli svårt att somna om. Fortsättningen på dagen har varit  lite av ett håll-i-hatten-väder. Varmt men blåsigt.

Jag har mest pulat omkring, städat i torpet och grundmålat en av glasdörrarna. Här ute på ön händer det inte så mycket, vi bara är och tar dagen som den kommer, väldigt skönt och mysigt.

Jag kan lätt konstatera att jag inte kommer att bli den nya kitt-drottningen. Fastän jag har tittat på både Youtube och ett bildspel om hur en kittning bör gå till så blev det inte bra. Med smetiga och kladdiga fingrar försökte jag få skiten att fastna runt fönsterkarmen, men icke. Hela korven fastnade i stället på mina fingrar och ville inte släppa taget. Med våld och ännu mer svordomar lyckades jag tillslut pressa ner kladdet så att  det satt någorlunda kvar. När jag och grannen tog vår morgonpromenad stunden senare tipsade hon mig om att man kan slicka på fingret för att jämna ut kitt-massan. Över min döda kropp…

En av sakerna jag älskar med vår elbil är att min man numera pendlar fram och tillbaka till landet. Visserligen tycker jag lite synd om honom när han ger sig av redan halv sex på morgonen. Men desto härligare kvällar får vi tillsammans. I går tog vi en mysig båttur och fiskade. Det blev inte ett napp men det gjorde inte så mycket för kvällen var både varm och fin.