Kategori: Familjeliv

Jag har känt mig lite ruggig under dagen  och sitter nu i soffan och värmer mig under en filt och med tända ljus. Under veckan har orken liksom inte infunnit sig riktigt, utan jag har mest känt mig  urlakad och matt. Jag hoppas på att inte bli sjuk.

I morse tyckte jag att yngsta dottern behövde röra på sig. Innan tio övningskörde äldsta dottern oss till ett av leklanden som finns i vår närhet. Hon och min man fortsatte sedan iväg och sprang 5 km. När jag och dottern äntrade leklandet hann jag inte mer än betala förrän jag höll på att snava över det första barnet. När jag lyfte blicken insåg jag att landets alla barn måste var där, för herre Gud vilket liv det var. Dottern försökte sedan få upp mig i en av rutschbanorna som förövrigt såg helt livsfarlig ut. Jag vägrade och meddelade att om jag skulle åka i den skulle troligtvis min svanskota dela sig i små flis…och det är jag inte sugen på.

När vi kom hem satt sonen och målade i köket. Extra roligt var det att han använda sin mormors gamla målarverktyg. Min mamma målade själv när hon var ung. Nu är hon död sedan nästan 19 år tillbaka.

Det blev en riktigt bra bild på Amy Winehouse.

I kväll är det bara yngsta dottern som är hemma. Alla andra är hos vänner och mellandottern är som vanligt på läger. Denna gång i Rättvik. Min man står för kokkunskaperna i kväll, det vattnas redan i munnen på mig när jag ser allt gott som han ska servera.

Trevlig mellokväll.

I morse promenerade jag inte direkt spänstigt ut från mitt pass på Friskis & Svettis, snarare dröp jag långsamt av som en urvriden trasa. Innan jag ens hade avslutat stretch-programmet var jag tvungen att kasta mig ner i en av stolarna i lokalen för att krypa ihop i fosterställning och hämta mig. Min puls var skyhög och jag började må illa. Hjälp, vad hände? Riktigt så här illa har det nog aldrig varit tidigare. Skönt nog hämtade jag mig ganska snabbt och bestämde mig på stående fot att det blir ett pass i morgon också. Skam den som ger sig.

Just nu tycker jag att dagarna bara rusar iväg och det känns faktiskt helt okej med tanke på hur kallt vi har haft det. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter vår och värme som nu. Min man kliver alltid upp före mig på vardagsmornarna. När jag kommer ner till köket brukar han och äldsta dottern sitta runt matbordet med industrilokalbelysning. Vilket jag avskyr och försöker i stället dimma ner lamporna och tända ljus i stället. Tyvärr inte särskilt uppskattat från dessa två, de måste ju se vad som händer i köket. Men nu slipper jag industriskenet ett tag framöver eftersom det bara blir ljusare och ljusare ute. Jag känner mig mäkta glad över det.

Nu dröjer det inte länge förrän ett par solglasögon sitter på näsan nästan jämnt…

Då tackar vi Åre för den här gången. Det blev ett  kalasskönt sportlov.

Det blev  en vecka med mycket skidåkning och det blev till och med ett kvällsåk för barnen och min man i VM-backen. En stor nackdel var att de absolut uslaste skidåkarna fanns på plats vid det tillfället. Tydligen fanns det flera i backen som knappt hade något vett i huvudet utan störtdök rakt ner i backarna utan att visa någon som helst hänsyn till vare sig backens lutning eller till att det var trångt i vissa passager. Det bästa med att åka på kvällen var nog att få åka i en starkt upplyst backe i det annars så mörka kvällsljuset.  Alla var nöjda med kvällsskidåkningen och tyckte det var roligt att ha provat på.

Jag blev nöjd över helt andra saker, såsom att jag glömde min skidjacka hemma. För min tjockjacka var verkligen varm och skön i dessa minusgrader, för iskallt var det hela veckan.

God mat har vi också ätit. En av kvällarna  gick vi ut och åt på restaurang. Jag åt en grymt god röding med en hummersås och potatiskaka till. Den smalt  snällt ner i gommen tillsammans med en god Riesling som gjorde sitt till. Det blev en måltid att minnas, mmm.

Det allra mest häpnadsväckande uttalandet som gjordes under veckan var nog när jag och mellandottern satt i liften sista dagen och jag beklagade mig över att inte solen syntes till. Då svarade hon:  -”solen? Nä, den har jag inte sett under veckan.” Håll i hatten, ungen hade inte ens noterat att solen har varit framme varenda dag under hela lovet.

Det är ju klart att man blir lite oroad nu…För vi har ju haft sol heeeela veckan lång förutom sista dagen, då var det grått ute. Undrar om det kan ha berott på skidglasögonen? Det kan vara så att de inte släppt in något solljus, *host, det kan vara så.

Det blev en bra avslutning på skidåkningen i dag. Vi åkte till Björnen och körde så det rök under galosch-pjäxan. Vi passade samtidigt på att äta lunch i en av de mysig restaurangerna i backen.

Det har varit ett jättehärligt sportlov. Jag känner mig som en riktig friskis efter all motion och  intaget av alla frisk luft. Även mina ben känns möra efter all skidåkning och det är väl bra att de också fått jobba hårt. Märkligare är att jag har träningsvärk på ställen som jag aldrig annars känner av,  alltså muskler som Gud verkar ha glömt att jag hade.

Nämnde jag det att det har gått åt åtskilliga sådana som bilden visar?

I morgon styr vi kosan söderut igen, då är det dags att åka hem. Innan dess ska vi ta den sista after skin på Tegetornet.

 I morse när vi vaknade var det hela -31 grader ute. Vi bestämde oss för att åka ner till Åre by och fika i stället. Det kändes som ett bättre val än att åka skidor.

Utanför bageriet fanns en isstol som barnen naturligtvis blev påtvingade att sitta i, för här skulle det fotograferas, igen. Trotts renskinnet var det en smula för kallt att sitta på den för länge.

Efter lunchen steg temperaturen till något behagligare temperaturer och det blev ett kanonväder. Eftersom äldsta dottern har problem med sina pjäxor lånade hon mina. De jag hade på mig satt inte bra. Jag fick svårt att både svänga och styra och det visade sig extra mycket när jag i full fart dundrade ner för sista  backen i Ullådalen. Jag insåg snabbt att jag inte kunde få stopp på skidorna. Plötsligt for jag rakt in i stängslet vid liftarna. Ingen i hela liftkön missade min framfart och följde fnissande och nyfiket mina eskapader. En kort slowmotion senare var det hela över och där låg jag, platt som en säl och försökte oberört ta mig upp. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag avverkat ett par timmar på gymmet för det hade jag nytta av när jag kravlade mig upp ur snömassorna. Efteråt var jag tvungen att banna barnen för att de inte tog något kort på mig när jag låg där i snövallen med näsa hängande  i stängslet, alltså vilken syn det måste ha varit, jag är ju inte pytteliten direkt heller… Min man och mina barn har konstant haft ett brett flin i mungipan efter det lilla intermezzot. Efter den lilla historien kände jag att jag behövde hämta mig och ta det lugnt en stund.

Nåja, min solbränna förbättrades ytterligare när jag och mellandottern satt och njöt av den varma solen. Det kändes inte helt fel att bara sitta där och blicka ut över de vackra vyerna.

Vi vaknade upp till ytterligare en kall dag i fjällen. Äldsta dotterns fotknöl ömmade fortfarande från i går så hon och jag tog en bergsbestigningstur i stället för att åka skidor på morgonen. Vi knallade rakt upp med riktning mot toppen.

Vi hann inte mer än komma hem från turen så ringde min man och ville att vi skulle hämta dem i en av backarna. Yngsta dottern hade spytt på toppen av Englandsbacken och satt nu i en av pistvakternas värmestuga, dottern var allt annat än bra. Jag och äldsta dottern hoppade in i bilen och hämtade upp den ömkliga dottern.

Som tur var blev det lindrigt och efter lunchen var hon åter pigg och på benen igen. Jag undrar om det var någonting som hon åt som utlöste det hela, med tanke på att hon blev fullt frisk efter hon fått i sig lite lunch.

På eftermiddagen kunde äldsta dottern äntligen åka skidor igen. Efter att ha vilat knölen en aning lånade hon mina pjäxor och kunde sedan rasa ner för fjälltopparna.

Mellandottern och sonen åkte för fullt i det gassande solljuset på morgonen.

Det verkar vara kallt i hela landet idag. I  Åre har vi haft lite mer sansade temperaturer än i går, ”bara” -19 grader. Tyvärr har det blåst en hel del. Jag, min man och yngsta dotter åkte till Ullådalen på morgonen, jag lovar det var en verklig pers att ta sig ner i backen, den bestod mestadels av is och isbollar. My god, jag trodde att min sista stund var kommen när jag susade ner, jag  såg knapp handen framför mig, snön yrde runt omkring oss som en mur.

Resten av barnaskaran gjorde ett bättre val och åkte i Tege, där blåste det inte lika mycket.  Innan vi åkte hemifrån på morgonen var det hårfixflätor för samtliga.

Trots hårda vindar gick skidåkningen bra.

Äldsta dottern fick nya pjäxor i julklapp och fick skavsår på en av sina fotknölar. Min man rådde bot på saken och stoppade in innanhöljet på pjäxan i ugnen för att töja ut den. I morgon vet vi om han lyckats med detta konststycke.

Vi avslutade skidpasset med en stor stark och varm choklad till lite livemusik i Tegetornet. En bättre avslutning på dagen finns inte, himla mysigt.

Jag måste erkänna att när jag såg att temperaturen krupit ner till -26 grader i morse var jag tveksam till hur denna skiddag skulle se ut.

Mycket riktigt svinkallt ute och knappt en kotte i någon av backarna. Vi hade hela Ullådalen för oss själva hela förmiddagen.

Efter ett par åk blev det så pass kallt om fingrar och tår att vi bestämde oss för en ta en värmande fika i Ullådalsstugan. På eftermiddagen blev det något behagligare temperaturer men fortfarande är -19 grader rätt kallt att susa ner från branta backar i. Jag tackar min lyckliga stjärna över att jag glömde min skidjacka hemma och att tjockjackan sitter på.

Nu är bastun på gång att bli varm och jag lovar att jag  längtar efter att få spendera en varm stund i den under kvällen, det ska verkligen bli skönt.

I morse åkte vi iväg till Åre för en veckas slalomåkning. Alla har varit peppade upp till tänderna både med att åka slalom men även för att de är lediga. Resan upp gick bra, visserligen var det snorhalt på vissa vägsträckor och jag som chaufför nummer 1 under första passet satt som en fiolsträng med rak rygg och ett hårt grepp om ratten och slappnade inte av av för 5 öre. Som tur var var barnen desto mer avslappnade. Helt slut i varenda muskel, även de som jag inte ens visste att de fanns bytte jag rollen som förare med min man en bit efter Hudiksvall.

Strax efter Sundsvall tog vi ett välförtjänt lunchstopp. Vi har ätit på samma gatukök de senaste åren, Luddes i Matfors. Då plötsligt kom jag på att jag hade helt fel jacka på mig. Min skidjacka ligger glömd och nytvättad snällt hemma. Fan också…Nu blir det att åka med tjockjackan på. Min man tröstade mig med orden att det kommer att vara förfärligt kallt i Åre och en tjockjacka kanske inte är helt  fel i det läget.

Jag blev definitivt på bättre humör när vi kom in i stugan som vi hyr. Den är både mysig och ligger nära liften. I kväll kommer jag att somna ovaggad, jag lovar.