Familj – Sida 42

Ohälsa bland ungdomar

Jag läste en väldigt intressant artikel i Dagens Nyheter i morse om ungdomars ohälsa.

—————————————————————————————————————————————————-

D.N. 21/5-18

Mönstret känns igen av sociologen Linda Hiltunen vid Linnéuniversitetet. I sin avhandling, Lagom perfekt: Erfarenheter av ohälsa bland unga tjejer och killar, som hon la fram i höstas, lät hon 497 gymnasieelever berätta om sin vardag, hälsa och psykiska välbefinnande. Hon märkte vilken stor roll det perfektionistiska beteendet spelade i ungdomarnas liv.

– Det handlade mycket om status och relationer. Unga har en förbryllande medvetenhet om vikten av status och alla strävar efter normen där det övergripande mönstret handlar om att vara utåtriktad och ha en kropp formad efter ett smalhetsideal, speciellt för tjejer. Man ska också ha många kompisar, en partner, märkeskläder eller unika genomtänkta kläder. Man ska vara duktig på någonting, i skolan eller någon fritidsaktivitet, och gärna ha lite ledaregenskaper. Det är mycket som måste vara perfekt, säger Linda Hiltunen.

Hon talar om ett självdränerande engagemang i jakten på perfektion. Skillnaden mellan vilka ungdomar är och vilka de vill vara framkallar oro och ångest. Sämst mår de som befinner sig långt från idealen.

Men man kan också se att de som är nära normen, lagom perfekta, beskriver mycket situationsbunden ohälsa på vägen mot en perfektion som är mödosam att upprätthålla. Fast ohälsan för dem som är längst ner i hierarkin är mer allvarsam.

Fakta.Fyra steg bort från negativ perfektionism

1. Testa dina farhågor. Vad är det värsta som kan hända? Undersök dina föreställningar om vad som händer om dina krav inte uppfylls. Hör efter med andra hur de ser på att misslyckas ibland.

2. Byt perspektiv. Skriv ner den kritik du brukar rikta mot dig själv och tänk dig sedan vad en god vän skulle ha sagt till dig i samma läge.

3. Gör något som får dig att må bra. Baseras din självbild på att du är bra på något? Hitta aktiviteter i vardagen där du inte behöver tävla eller prestera.

4. Sök hjälp. Kontakta en psykolog eller psykoterapeut om du mår riktigt dåligt. Försök annars att prata med någon du litar på om hur du känner.

—————————————————————————————————————————————————-

Psykisk ohälsa är verkligen ett stort problem som många av dagens ungdomar brottas med. Under det sista året har ämnet fått mer fokus och har uppmärksammas i olika debatter. Det är ett oerhört viktig samtalsämne som behövs diskuteras ofta och mycket. Men framförallt, vad kan vi vuxna bidra med? Oroligt ser jag hur vuxna ryggar tillbaka inför detta problem. Om det är på grund av att man inte vill tränga sig på för mycket, eller om man inte förstår vad som pågår, eller om man helt enkelt inte orkar ta tag i problemet låter jag vara osagt. Jag tycker det viktigaste är att finna tid att sätta sig ner vid köksbordet, eller varför inte i bilen och bara prata om stora som små saker i ungdomens liv. De behöver inte alltid tips och råd utan bara att den vuxne visar närvaro och att de blir lyssnad på. Ofta får man en större förståelse för vad ungdomen går igenom när de beskriver just sin unika situation.Jag kan uppleva att väldigt många ungdomar saknar en vuxen när de som bäst behöver det. Kuratorerna på skolan har oftast mycket att göra eftersom det är många barn och ungdomar som knackar på och vill ha samtalstid. Kuratorerna i sin tur har inte bara en skola utan flera, vilket innebär att det inte finns särskilt mycket tid över för de som knackar på och behöver hjälp.

Det finns en del föräldrar som aldrig har tid med sina barn. De arbetar jämt, inte alla gör det för sin karriärs skull, utan också för att slippa ta ansvar eller helt enkelt för att försörja sin familj. Andra tycker att nu har ungdomen äntligen vuxit upp och då behövs jag inte lika mycket längre. Jag tror att det är viktigt att visa att man är tillgänglig för ungdomarna, att våga knacka på deras dörr och visa att man bryr sig.

Mobbas aldrig till tystnad

Som en blixt från klar himmel insåg jag hur skolor hanterar mobbing. Och vet ni, det är alltid den mobbades fel att just de mobbas, även om skolinspektionen eller de självmordsbenägna barnen och ungdomarna säger något helt annat. Det är lätt att lägga hela bördan på den som blivit utsatt, särskilt när mobbarna kommer till tals. De berättar för skolpersonalen om alla fel som den utsatta har, att den utsatte har ett annat beteende än de andra barnen i skolan. Den utsatte är för tyst, för ledsen eller är helt enkelt för känslig. Mobbarna förklarar även för skolpersonalen att de gör allt i sin makt för att den utsatte har det bra i skolan, men eftersom den utsatte har just nämnda problem vet man inte riktigt vad man ska göra åt saken. Skolpersonalen förklarar inlindande med många invecklade fraser för föräldrarna att det är deras barns fel att den här situationen har uppstått. Vad föräldrarna behöver göra är att se till så att den utsatta träffa en psykolog eller någon annan för att behandla barnets tillkortakommande med. Mobbarna själva är bara naiva barn som inte förstår bättre och framför allt har de gjort allt för att den utsatte inte ska känna sig utanför. Skolpersonalen har full förståelse för de utåtriktade och framåt och de lite tuffare barnen i deras bedömning av den utsatte, eftersom de är så trovärdiga. Den utsatte själv har inte den förmågan att uttrycka sig, utan förblir tyst.

Ett ord på vägen:

Tillåt aldrig dig själv att bli ett offer. Acceptera aldrig när någon annan försöker bestämma vem du är. Bestäm själv vem du är.

En fruktansvärd mammografidag

För någon månad sedan var jag på en mammografiundersökning. Vilket jag tycker är otroligt viktigt att göra när man får kallelse dit. I dag var jag på återbesök på SÖS (Södersjukhuset) för en komplettering. Genom alla år och alla gånger jag gjort mammografi har jag tänkt på hur professionell, varm och omtänksam all personal är som arbetar med detta. Jag har aldrig tyckt att det varit jobbigt att gå dit just för den sakens skull.

Under åren har jag aldrig heller råkat ut för något stolpskott förrän nu. Kvinnan som utförde själva mammografin var både brysk och okänslig. När den svåra plågan äntligen var över, var jag helt tårögd och hade ont överallt efter alla hennes hårdhänta grepp ( Vilket jag aldrig varit med om tidigare.) Själv tittade hon på mig med kall blick utan att säga ett enda tröstande ord.

Jag vacklade ut i väntrummet för att hämta mig så gott det gick. Kort efter fick jag träffa om än möjligt en ännu mer empatilös läkare. Hon utförde ytterligare några prover och lik sin företrädare lyckades hon göra mig ganska illa.

Efter den omilda behandlingen minns jag att jag chockad stapplade mig ner till pendeltåget för att åka hem, för att sedan upptäcka att jag åkt en station för långt, inte likt mig. När jag äntligen kom hem var jag så slut i kropp och själ att jag gick och la mig på soffan och somnade omgående.

En sak är då helt säker dit kommer jag aldrig att gå igen.

Ha det fint.

So long, så länge.

En lista på saker som jag inte utsätter mig för i onödan

Det finns vissa saker i livet som begränsar mig. Den största saken hittills är att jag är helt skräckslagen för att flyga. Numera gör jag det, men för 10 år sedan gjorde jag det inte. Min flygrädsla började när jag var strax över 20 år och fram till jag var över 40 år. Det varade en ganska lång period i mitt liv.

Till slut insåg jag att jag måste ta tag i min fobi och beslutade mig för att göra någonting åt saken. Jag bokade en tid hos en psykolog med inriktning flygrädsla och vågade därefter ta steget till att börja flyga. Fortfarande är jag ganska begränsad och skulle aldrig långflyga. Mitt mål är att jag helt däckad ta mig ner till Medelhavet, det räcker långt för mig.

Här är fler saker som jag inte utsätter mig för frivilligt, om jag absolut inte måste:

Äta pölsa. Om du inte vet vad det är, grattis!
Titta på skräckfilmer. Jag slutade se på sådana filmer efter att jag vid 16 års ålder såg Exorcisten, med Max von Sydow. Min stol i biosalongen började mystiskt skaka efter halva filmen.
Bungyjump. Jag blir knäsvag bara av tanken.
Sjunga på scen. Inte bara stackars jag, utan stackars dig.
Kramas med en orm, men herregud varför?
Åka Finlandsbåt. Jag simmar hellre över dit än åker med någon av färjorna.
Prata med Försäkringskassan. Man behöver minst vara toppjurist i försäkringsfrågor om man mot förmodan skulle behöva fylla i en av deras blanketter eller värst av allt är när de ringer upp och har några kompletterande frågor angående något i blanketten. Jag blir kallsvettig bara jag tänker på det.
Rotfyllning. Efter att inte haft ett hål sedan gymnasietiden sprack en stor amalgamfyllning i en av käktänderna som förorsakade ett långt och smärtsamt lidande. Nä, roligare lidanden finns det faktiskt.
Köra bil på Söder. Hur många enkelriktade gator har de egentligen där?
Gå i sömnen naken. Vilken mardröm, det är tur att jag har på mig mitt röda nattlinne med ett Love-tryck varje kväll.

Listan kan göras lång. Om du fick välja en sak du absolut inte skulle utsätta dig för, vad skulle det vara?

Ha det fint.

So long, så länge.

Mot Dalarna

I skrivande stund är vi påväg till Dalarna. Det vankas öl-festivalen för min man och min bror.

Jag hoppas att vädret är bättre där än här. Hos oss är det bara regn.

Ha en toppen lördag på er!

So long, så länge.

Bröllopsdag

I dag är det 20 år sedan jag och min man gifte oss. Det låter som en evighet sedan men det känns inte riktigt så. För 20 år sedan stod vi framför prästen och sa ja till varandra i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm.

I dag är hela familjen samlad här:

I det här blomrummet bor äldsta -och mellandottern.

Och i det paisleymönstrade rummet bor sonen -och yngsta dottern.

Jag och min man fick champagnekupan.

Vissa trivs verkligen som fisken i vattnet.

Om en liten stund ska vi iväg på ett kafferep och den får vi absolut inte att missa. Jag hörde att det ska vara ett gediget berg av smaskigheter.

Ha det fint!

So long, så länge

Fuck cancer

Jag tycker att cancerfonden gör ett helt fantastiskt jobb. Och nu vill jag också slå ett slag för rehabiliteringen som är minst lika viktig. Alla former av rehabilitering tror jag är A och O för att bearbeta det man gått igenom, oavsett vad det är. Alla är vi olika och därför bearbetar vi saker och ting på olika sätt. Ni kan läsa mer om detta här.

Båda mina föräldrar dog i cancer och nu har även en i min närmaste omgivning blivit drabbad. Den maktlöshet, sorg och smärta som omges av denna diagnos med allt vad den medföljer blir ibland allt för stort för att ta in.

Min pappa dog i testikelcancer och min mamma dog i lungcancer, endast 71 och 73 år gamla. Jag var 31 respektive 36 år när de gick bort. När de fick cancerbeskedet var det redan för sent för att göra någonting åt det hela. Under hela processen fanns jag med och fick uppleva detta helvete. Inte bara att de båda blev fullpumpade med morfin för att slippa de fruktansvärda smärtorna utan också följa min mors utsatthet på sjukhuset.

Det finns otroligt bra personal som jobbar på sjukhus och så finns det rötägg… vi hade oturen att träffad på några av dessa, min mor och jag, innan hon dog. Det finns inget som helst värdigt i det, utan bara ren och skär sorg och ilska i hur man behandlade en dödssjuk människa på detta nervärderande sätt.

Än i dag knyter det sig i magen på mig när jag tänker på den läkaren de skickade fram till mig och mor för att berätta om min fars cancerbesked. Jag minns att vi efteråt inte hade förstått ett enda ord av vad han sa eftersom han bröt kraftigt på Indiska. Vi missade helt att min far var döende tills en sjuksyster undrade häpet varför vi inte visste något om detta efter så långt tid.

Eller andra gången jag fick dödsbesked när läkaren kom fram till mig efter att de opererat tarmarna på min mor som de dessförinnan hade strålat sönder. Läkaren skakade på huvudet och sa -”jag kan tyvärr inte göra något mer, hennes tarmar gick inte att rädda. Det såg ut som rena rama råttboet i hela magen, det var bara att sy ihop henne igen.” Ett uttalande som jag helst hade velat slippa höra. Hade han valt att uttrycka sig på ett litet smidigare sätt hade det hela gått så mycket bättre och i detta läge hade det varit bra om jag hade fått reda på saken lite mer avskiljt än i korridoren utanför operationssalen.

Därför känns det extra viktigt att man bemöter människor på ett bra och lämpligt sätt när de ställs inför fullbordat faktum. Finns det grava språksvårigheter så kanske inte den personen är den mest lämpligaste att delge ett bud om att en anhörig ligger inför döden. Och för att inte tala om vikten av hur man formulerar sig inför ett sådant viktigt besked.

Jag vet att vi är många därute som har olika erfarenheter och historier om cancer. Tillsammans kan vi försöka hjälpa dem som kämpar och de som blivit friskförklarade med mycket stöd och peppning och så klart ett bidrag till Cancerfonden/ CancerRehabFonden.

Till minne av mina älskade föräldrar som gick bort för tidigt. Jag älskar er och saknar er massor. All kärlek!

Fuck cancer!

Stämningsfull julsång

Eftersom julstämning faktiskt har infunnit sig en smula tänkte jag bjuda på den i särklass bästa jullåten. Inte ett öga är torrt efter att ha lyssnat på den, i alla fall inte för mig.

Luta dig tillbaka och slappna av, lyssna och njut. Om du inte har kommit in i någon julstämning än så gör den här sången definitivt sitt jobb.

Skogsmullen

Vilken fin höstdag vi haft i dag. Solen har värmt så skönt och knappt ett moln på himlen. Vi har verkligen tagit tillvara på dagen (med en extra timme och allt).

Ser ni hur lugn och harmonisk yngsta dottern ser ut? Det var innan hon förstod att hennes älskade hoverboard-sladd slutat fungera, dubbelsuck! Reklamation, here we come.

Jag älskar att komma ut i skog och mark och ta sköna långpromenad med goda vänner, särskilt när solen skiner och vädret är vackert, man blir glad ända ner till lilltån.

Det känns ju nästan som om man blivit riktigt skogsbiten med tanke på att vi är där väldigt ofta numera.

Kolla in skogsmullarna här nedan, hehe

Vem gillar inte en snorig näsa?

Det spritter verkligen i benen på mig en sådan här härlig höstdag, men det betyder inte att jag kommer att slänga mig upp och börjar dansa för det kommer aldrig att hända. Nu är hösten här på allvar, förhoppningsvis. För mig innebär det: Regnrock, fingervantar, trattkantareller och att få sätta på mig mina hush puppies tofflor på fötterna. Jamen hur mysigt är inte det? Jag gillar hösten skarpt.

Bild: Karolina Henke. Yngsta dottern för: Kapp Ahl.

Det är även dags att köpa en ny höstjacka och lite annat smått och gott till yngsta dottern. Det finns mycket fint att välja mellan. Frågan är bara vad damen i fråga kan tänka sig. Mammor har kanske en tendens att vara lite mer praktiska. Ja, jag veeeet, men jag tycker inte att ett par tunna balettskor passar i alla väder och inte heller att en silkestunn kofta är det bästa valet när man ska gå ut i regnet. Jag föredrar något mer rejält. Förlåt, jag är bara en orolig mamma som vill ditt eget bästa, så det så.