Författare: lamatrona

Hej! Välkommen hit. Jag är en gift fyrabarnsmamma, med vuxna barn. Jag har noll droppar italienskt blod i mig, vad jag vet. Däremot har resten av familjen en del av den varan eftersom min man är halvitalienare. Därför tyckte jag att mitt bloggnamn passar bra: La matrona = husfrun = jag. I min blogg skriver jag mest om mitt familjeliv och min vardag. Inspirationen hittar jag oftast hos mina barn. De kan verkligen bjuda på sig själva. Det jag är mest glad över är att barnen tycker det är toppen med en mamma som bloggar på ålderns höst. Håll till godo.

Hjärtan och några änglar

Till förrätten i går gjorde jag smördegshjärtan och änglar, ingen dum liten aptitretare. Den var heller inte ett dugg komplicerad att tillaga.

Smördegshjärtan och änglar

Smördeg

Brieost

Päronmarmelad (italiensk marmelad av kanderade päron med senapssmak)

Getost

Hackade valnötter

Honung

Balsamicocreme

Först stansade jag ut hjärtan och änglar i smördegen med en pepparkaksform, la sedan på en bit ost. Till mina hjärtan valde jag brieost och till änglarna klickade jag på getosten och de hackade valnötterna. In i ugnen i 10 minuter. Därefter ringlade jag över honung och balsamicocreme över getosten och valnötterna. Jag avslutade med att dutta på en klick med päronmarmelad över briosten.

Under veckan har vi varit i full färd med att övningsköra med tvillingarna. De har haft ett ”installera-sig-i-skolan-uppehåll” från körskolan, därför har vi intensivkört med dem här hemma under de senaste dagarna.

Jag måste säga att de har blivit himla duktiga på att hantera bilen. Min far uppe i himmelen skulle vara jättestolta över dem och det är såklart även jag och min man.

Sakta men säkert börjar snålvattnet rinna till för i kväll vankas det grillade hamburgare till middag. Perfekt väder är det också för att bara sitta ute på altanen och lördagssofta.

Jag önskar dig en riktigt skön kväll!

So long, så länge.

Happy friday!

Häpet hörde jag hur magen högljutt kurrade när jag satt på dagens möte, ett långt och utdraget ljud hördes. De övriga runt bordet såg nyfiket upp och tittade undrande på mig. Raskt petade jag i mig en kaka för att få tyst på lätet, log mellan de smuliga tuggorna och mumlade ursäktande att det snart vankades lunch. Min mage är tydligen inte helt i form efter gårdagsnattens utbrott.

I brevlådan damp det ner tre röstkort till kyrkovalet, ett för mig och varsitt till tvillingarna, äldsta dotter såg nästan ut att börja hjula av lycka. Inte just för att det är kyrkoval, utan för att val-händelsen kommer att äga rum dagen efter hennes födelsedag. Från och med den 16 september får hon nämligen gå och rösta och förutom det får hon ge blod och även gå på krogen. Jag menar kan det bli så mycket större? Inte enligt henne i alla fall.

Det är redan fredag, så underbart! I kväll är min förhoppning att njuta av lite god mat. I rockärmen har jag en liten överraskning: jag kommer att serveras en ny förrätt som jag tänkte knåpa ihop inför kvällens middag. Blir det bra kommer recept senare.

Till huvudrätt tänkte jag fylla en fläskfilé (rapsgris) med lite godsaker och linda in den i massor av pancetta och till det blir det stekt potatis och sallad, mmm, det vattnas redan i munnen på mig. Det är nog bäst att sätta igång och fixa bland kastrullerna.

Ha en riktigt fab fredag på er.

So long, så länge.

Illamående från hell

Vilken jobbig natt jag hade, klockan ett vaknade jag av att jag vände mig om från sidoläge till ryggläge när magen gjorde ett jätteskutt och jag kände hur kvällsmackan protesterade vilt bland tarmgömmorna, den rapporterade att den ville upp. Nix, tänkte jag, kommer inte på tal, den får snällt stanna kvar där den är.

Jag puffade upp kuddarna i sängen och såg till att jag fick en någorlunda bekväm sitt- och sov ställning. Kvällsmackan skulle inte få nöjet att komma upp oinbjuden och hälsa på. Där låg jag hela natten och kämpade med mitt mående och tyckte synd om mig själv, för det får man väl göra när man är så här ynklig?

Vimmelkantig klev jag upp lagom till det var dags för min man att gå till gymmet, blek om nosen förhörde jag mig om hur alla i familjen mådde, samstämmigt berättade de att de sovit som stockar och hade inga magkänningar alls, se där ja…

Under dagen har jag hämtat upp mig ganska bra, just nu är jag helt utan krämpor, inte en tillstymmelse till illamående, dock är jag en smula trött men det är ju inte så konstigt eftersom jag inte har sovit en blund på hela natten.

Och så här glad och nöjd är jag efter att ha överlevde nattens alla strapatser…

Ja, jag vet… jag är 53 år och är barnsligt förtjust i att snapchatta, men jag tycker den här bilden på mig är så mycket snyggare än alla filter och poser jag annars skulle kunna lägga ut där jag är naturell. Jag skulle visserligen kunna lägga ut en bild där jag ser ut som en söt hund eller kanske en bild som gör mig minst 25 år yngre, men, nä.

Förra veckan skulle jag ladda batteriet till min kamera men det gick inte. Batteriladdaren har gått sönder, hur det nu har gått till… Jag har i alla fall beställt hem både en ny laddare och ett nytt batteri till min Nikon. Under tiden får jag och ni hålla till godo med bilderna på telefonen. Jag saknar verkligen att fingra med min kamera. Jag hoppas att paketet kommer senast i morgon för i helgen har jag så mycket saker som ska förevigas.

Ha det gott!

So long, så länge.

En älg hit eller dit

Min man och jag är inte helt överens om vädrets makter. Han tycker att det varit väderleksmässigt en toppensommar medan jag tycker att temperaturen varit för låg och att hela sommaren har varit växlande molnigt med tyngdpunkt på mörka moln och en del blåst. Nä, jag är inte nöjd. Vi har knappt suttit ute på vare sig verandan hemma i stan eller den på landet på kvällarna särskilt mycket, det har antingen varit för kyligt eller så har det blåst för mycket.

Nu är höstterminen igång och jag tycker att det börjar kännas extra höstigt ute. Visst, det kan bero på att träden är uttorkade efter sommaren och att björkarna redan i somras såg vissna ut, men än dock. Det känns faktiskt lite vemodigt att det hela tog slut så snabbt. Nu kan jag bara hoppas på några fina och varma höstdagar framöver, jag ger inte upp hoppet än.

Med tanke på vädret bestämde mig för att göra älgfärsfyllda biffar till middag i dag. Jag improviserade mig fram och måste nog säga att det inte blev så dumt.

Baconlindade älgfärsbiffar fyllda med champinjoner och västerbottenost.

500 g älgfärs

1 msk vildfond

1 tsk salt

0,5 krm svartpeppar

2 msk potatismjöl

1 ägg

1 dl bubbelvatten

1 pkt bacon

Champinjonfyllningen:

5 st champinjoner

1 gul lök

2 st vitlöksklyftor

1 dl grädde

2 msk soja

Gör så här: Blanda ihop älgfärsen till runda bollar, tryck sedan ner ett passande glas i färsen men tryck inte rakt igenom, det ska bli en botten. Snurra runt en baconskiva och ta sedan bort glaset.

Stek löken till den blir genomskinlig. Lägg åt sidan. Fortsätt med att steka champinjonerna i smör tills de får fin färg. Lägg i löken och häll i grädde, vitlök och soja. Låt det småputtra en stund och red sedan med lite mjöl.

Nu fyller du gropen med champinjonröran. Stek biffarna i smör tills de får en bra färg. (vänd inte biffarna) Lägg sedan upp dem i en ugnsform och strö rikligt med västerbottenost över. Låt dem stå i ugnen 15-20 minuter i 200 grader.

Servera med kokt potatis, brunsås och en god sallad.

Ha det fint!

Arrivederci!

Jag slår ett slag för Jujutsu

I går damp Glossyboxen ner i brevlådan, likt tre hyenor stod döttrarna med habegärs-blicken och undrade otåligt när jag skulle öppna den, suck, ingenting får man ha i fred. Långsamt öppnade jag den, men knappt innan locket hunnit åka av slet den ena dottern till sig kortet där det stod vad som fanns i boxen.

Alla tre ville ha allt, och som den snälla modern jag är fick alla varsin sak. Jag ångrade mig genast när jag såg yngsta dottern smeta på sig det matta korall-läppstiftet. Gahhh, så jättefult läppstift. De stora tjejerna tackade sin lyckliga stjärna att de inte valt läppstiftet.

Yngsta dottern var mer än nöjd när hon stod framför spegeln och kollade in sina nymålade illkorallinsmetade läppar. Jag däremot stod och rös och undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle kunna få henne på andra läppstift-tankar. Läpparna såg ju nästan självlysande ut i mörkret, hujeda mig så fult.

Jag kan bara hoppas på att hon snart glömmer bort dess existens och att den försvinner i någon av hennes gömmor för all framtid…

I går var det också dags för äldsta dotterns första jujutsuträning för den här terminen. För ett år sedan lyckades hon övertala sin kusin att också börja i samma klubb. Alla barnen utom den yngsta har tränat jujutsu till och från sedan de var riktigt små.

Det här terminen eller nästa ska hon försöka ta brunt bälte. Hon hade antagligen kunnat ta det tidigare men eftersom hon valde att plugga mer och träna mindre så har hon varit nöjd med att stå stilla i graderingarna.

Jag är jätteglad att hon kan försvara sig om det skulle behövas. Att kunna självförsvar är guld värt och det känns tryggt att veta att hon har redskap för hur hon ska hantera olika överfallssituationer.

Jag kan varmt rekommendera denna sport, framför allt är det mycket träning för en relativt billig slant, dräkterna kostar en del men det är å andra sidan den enda kostnaden man har utrustningsmässigt.

Och det bästa av allt enligt mitt tycke är att man slipper kränga korv, billotter eller en och annan stenhård kaka, alltså nej till sådant, det slutar alltid med att det blir jag som måste köpa upp mig på hela sortimentet och hur dyrt blir inte det?

Ha en fin kväll!

So long, så länge.

Kattbekymmer

Vår huskatt eller rättare sagt grannens katt har varit borta hela sommaren så numera har en ny katt lyckats hitta hit. Det tog inte särskilt lång stund förrän vi förstod att den här katten var mycket speciell. Det började med att vi svängde upp med bilen på vår uppfart när vi såg en stor fluffig vit boll sitta på vägen. Katten, som satt bortvänd från oss, lyfte inte ens rumpan när vi nästan hade kylaren intill den. Min man tutade lite försiktigt för att få den att flytta på sig, inget hände. Ny tutning lite högre den här gången, men nä, katten satt kvar. Jag klev ut ur bilen och närmade mig den vita albinon. Precis när jag skulle böja mig fram tittade katten upp och formligen flög upp en meter i luften och kastade sig sedan in i en av buskarna. Märklig katt konstaterade vi allihop.

Några dagar senare kommer katten viftande på svansen och sätter sig med ryggen mot entrén. Just då är jag på väg ut, jag öppnar dörren och katten sitter tryggt kvar. Jag går ut och stänger dörren, samma reaktion igen. Katten vänder sig om och får syn på mig, flyger sedan upp och ser ut som om den ska få en hjärtattack. Jag börjar misstänka att den är stendöv.

Katten vistas ganska ofta utanför vår husknut och det stora problemet med den skräckslagna katten är att jag är rädd att jag åstadkommer en alldeles för tidig död för den eftersom den varje gång verkar bli totalt överraskad över att jag eller någon annan familjemedlem råkar komma för nära den.

Vi har till och med börja prata om att skaffa första hjälpen för stackaren, kanske ett katt-sjukvårdkitt med kattdefillibrator?

Jag kan ju säga att jag inte är helt sugen på att gå till kattägaren och erkänna att det var jag som råkade skrämma ihjäl den.

Jag längtar tills vår 16-taggars grannkatt is back in town igen, då kanske jag slipper alla dessa bekymmer. Den vita katten (som vi kallar Beethoven) vet kanske vem som bestämmer här i granngårdarna och förhoppningsvis sätter grannkatten ner tassen så att detta katt-bekymmer ger sig. Jag håller tummarna.

So long, så länge.

Äkta tjärlek

I går var barnen och min man i väg på en Ålandstripp fram och tillbaka. När de glada och nöjda kom tillbaka fick jag en present av min man…hm, tjärpastiller, inte bara en ask utan flera, lucky me.

Jag minns att när jag var liten så åkte vi till Åland tur och retur nästan varje sommar, det liksom hörde till i barndomen. Varje gång vi åkte dit köpte jag upp mig på leijona tabletterna och att icke förglömma, de pepparmintsstinna Marianne-karamellerna också.

Märkligt nog köpte jag dem gång på gång trots att ingen av dem var någon favorit alls och den saken har definitivt inte förändrats. Två riktigt äckliga godissorter med andra ord. Det är fortfarande en stor gåta varför jag ens införskaffade dem då, när jag ändå inte tyckte om dem.

Men det mest anmärkningsvärda i det hela är nog ändå att av allt i hela taxfreeshoppen väljer min man ut just dessa hårda paket med tjärkarameller för att ge bort. Det betyder alltså att han ratade både parfymer och lite finare choklad till fördel för dessa tjärsmakande vidrigheterna. Han måste älska mig innerligt.

I morgon är det äntligen skolstart för de tre gymnasieungdomarna. Yngsta dottern började i torsdags, så hon är redan varm i kläderna. Det ska bli skönt med fasta rutiner här hemma och att det blir lite mer struktur över vardagen. Det har chillats lite för mycket i sängen den senaste tiden för att inte tala om hur de vänt på dygnets alla timmar. Ingen ordning och reda överhuvudtaget.

Jag ser fram emot morgondagen, då kommer livet att bli sig mer likt.

Ha det gott!

Ciao!

R.I.P offren från Barcelona och Åbo

Den betonggrå himmel har öst ur sig stora feta regndroppar som klibbat sig fast mot fönstren hela förmiddagen på den södra sidan av stan. Det är ett passade väder med tanke på det som hände i Barcelona häromdagen och även knivattacken som skedde i Åbo, så ledsamt och dystert. I Barcelona dog 14 personer och 130 skadades och av dem så har 16 stycken livshotande skador. Knivskärningen i Åbo resulterade i 2 döda och 10 personer som blev knivskurna (8 kvinnor och 2 män). Med sorg och förfäran läser jag om dessa offer och mina tankar går till deras nära och kära.

Om jag inte missbedömt läget helt fel, så verkar terroristerna oftast vara arga, bittra, unga män som står för dessa urskillningslösa handlingar och inte allt för sällan pratas det om att en och annan av dem nyligen radikaliserats. Deras djupa hat och raseri går ut över oss världsmedborgare och det gör ju inte saken bättre. Att de besinningslöst slår till mot vem som helst gör att det blir så mycket svårare att värja sig mot dess hot, det finns ingen säker plats längre.

Helst av allt skulle jag vilja likt en struts stoppa huvudet i sanden och flytta upp till någon alptopp tillsammans med min familj, men det kommer naturligtvis inte att hända.

Deras mål är ju att skapa kaos och förvirring i värden. Och det är just därför det är så viktigt att visa terroristerna att deras handlingar och värderingar inte kommer att förändra en human människosyn eller dess demokratiska normer.

Det är svårt att skydda sig från denna typ av attentat, terrorismen har tyvärr flyttat hit för gott.

Men en sak är då säkert…livet går vidare.

So long, så länge!

Frukostbekymmer delux

Vilken fin dag det blev i går, solglasögonen satt på näsan mest hela dagen. Det är nästan så jag undrade var de vanliga mörka molnen höll hus, men det behövde jag inte fundera på särskilt länge, de kom som ett brev på posten redan i dag.

Yngsta dottern har stora problem med aptiten på morgonen. Hon brukar aldrig vara sugen på något att äta när hon sömndrucken kliver upp ur sängen på mornarna, det blir ideligen nya frukostkamper oss emellan.

I går hade vi ytterligare en ny diskussion om frukosten. Alla mina förslag ratade hon rapidsnabbt, till slut började vi googla på olika frukostförslag på nätet. Efter en stund bestämde hon sig för att yoghurtglass kanske kunde vara något för henne.

Vi tog fram hennes favorit yoghurt (hon älskar päronsmak) och hittade ett paket frysta blåbär och till det ett paket müssli. I köksskåpet hade vi som tur var ett par glassformar som vi kunde använda oss av.

Jag höftade och blandade ihop ingredienserna. Dottern fyllde på glassformarna till brädden med yoghurt och müssliblandningen.

I morse tog vi ut det ur frysen och voilá, denna härliga munsbit kom ut ur sitt hölje.

Yngsta dottern var supernöjd när hon mumsade i sig yoghurtglassen, själv blev jag också på strålande humör när jag såg att hon åt upp allt till sista tuggan.

Jag kan bara hoppas att detta är det nya mirakelkråset som kommer att vilja få henne att äta frukost varje morgon framöver.

Arrivederci!

”Fake News”

Varje morgon när jag vaknat upp går jag ner till köket och greppar tag i en stor kopp kaffe och sätter mig framför datorn för att läsa de senaste nyheterna om Donald Trump’s Amerika. Med viss oro i magen undrar jag vad han nu har ställt till med under natten?

På bara ett halvår har han satt världen i gungning bara genom att använda sig av ordet ”fake news”. Att han ljuger är helt uppenbart, dessvärre har han fortfarande väldigt många anhängare.

Den senaste händelsen i Charlottesville är både skrämmande och uppskakande. Trumps utspel om att sammandrabbningen mellan vita nationalister och demonstranter var båda sidors fel är helt absurd. Först och främst var det högerextremisterna som kom till staden beväpnade och sökte bråk. Självklart kom motdemonstranter dit för att visa sitt missnöje, och hur fel kan det vara?

Att sedan Trump fortfarande står fast i sitt vaga uttalande kring det som skedde, är mycket bekymmersamt.

Det finns allt för mycket hat, bitterhet och extrema åsikter i världen, att den Amerikanska president utan det minsta dåliga samvete blåser nytt liv i den pyrande glöden mellan olika folkslag tyder på att bruna strömningar med Trump i spetsen brer ut sig mer och mer runt om i Amerika.

Utan minsta tanke på omvärldens reaktioner twittrar Trump ut sitt raseri mot Nordkorea där han hårt fördömer Kim Jong-Un med ord om eld och raseri, utan att tveka tar han snabbt fram det tunga artilleriet. Likaså om någon skådespelare eller annan offentlig person kritiserar honom i media så twittrar han snabbare än blixten tillbaka otrevliga och ofta sexistiska (om det är en kvinna) okvädningsord. Men när vitmakt- anhängare startar kravaller i Charlottesville då blev det bara en pinsam Twitter-tystnad…

Är president Trump vår nya Führer? Tillräckligt galen är han i alla fall, frågan är bara hur länge till han får hållas.

När jag läser nyheterna och försöker ta in denna nya otrygga världsordning så gör det mig både arg och upprörd. Han har lyckats skapa en stor misstro mot det politiska etablissemanget. Att republikanerna trots det fortsätter att behålla denne världsfrånvarande, narcissistiske, storluggade man till varje pris – det är över mitt förstånd.

Jag vill att mina barn ska växa upp med trygga värderingar och förstår vad som är rätt och fel, jag vill att de ska känna att världen är mer god än ond. Vi behöver bra förebilder och med det menar jag bara vanligt sunt bondförnuft, inte att vi behöver vara perfekta för vi har alla har våra brister och fel, vi är inte mer än människor…

Donald Trump, jag känner inte dig men som jag ser det verkar det som om du och jag ser omgivningen på två helt skilda sätt. Jag önskar att du vore ”fake news”, då skulle jag troligtvis sova så mycket bättre och inte behöva oroa mig för morgondagens nyhetsrubriker som du gång på gång skapar.

Det här blev några grubblande tankar som jag har brottats med ett tag…Det ville helt enkelt ut!

So long, så länge.