Författare: lamatrona

Min bröstcanceroperation gick bra. Jag är rörlig och har inte jätteont. Området där de opererade är såklart svullet och ömmar men för övrigt mår jag bra. Kirurgen tog inte bort jättemycket av bröstet, men slängde in en brasklapp om att det kan bli tal om en till operation. Det förklarade hon med att de upptäckte att tumörområdet var mer avlångt än vad man tidigare trott, därför visste hon inte om hon verkligen fick bort allt. Förutom det tog hon även bort portvaktkörteln och ytterligare en körtel. Om lite mer än en vecka får jag besked från patologen och de övriga specialisterna hur min fortsatta behandlingsplan ser ut. Från och med nu är jag sjukskriven i 4 veckor framöver.

Jag känner mig ändå rätt okej med tanke på allt jag gått igenom de senaste veckorna. Det jobbigaste har nog varit att ta in alla nya besked och förhålla sig till det. Huvudlinjen är densamma, det vill säga att att cancern finns i en av mjölkgångarna. Från början hittade läkarna ett mindre område med cancerceller i förstadiet för att sedan ge beskedet om att de hittat fullt utvecklade cancerceller och nu har området blivit längre. Jag får nog vänja mig vid att det kommer att dyka upp blandade överraskningar framöver.

Eftersom jag mår så pass bra i operationsområdet bestämde vi oss för att åka till landet. Patric arbetar hemifrån och jag gör mer nytta där än här hemma i stan. Det är lättare att koppla bort jobbiga tankar på landet än att sitta hemma i soffan och grubbla.

I höstas när jag åt lunch med barnen i skolan bet jag till på ett helt vitpepparkorn som gömde sig i en av vegorätterna, sekunden senare stod jag plötsligt med en tand i handen. Det har varit många turer med ”kronan” som sattes in i november, hela 4 gånger har den trillat ut. I dag var det hur som helst dags igen för krontillsättning. Efter nogrann titt på tanden som bär upp kronan hittade tandläkaren en spricka i tanden. -”Den sprickan” sa hon bestämt ”har inte funnits där tidigare”. Suck och stön, hur det har uppstått vete tusan. Kort efteråt började hon olycksbådande prata om rotfyllning, alltså jag orkar inte. Efter att med vassa instrument dragit och slitit i min stackars tand för att kolla hur djup sprickan var meddelade hon mig att jag kan få ont i tanden efter undersökningen eftersom hon retat upp pulpan. Jo, tack, just nu har jag världens tandvärk till råga på allt. My god, lite lugn och ro skulle sitta fint just nu.

I morgon ska jag till S:t Görans sjukhus och tatuera in en prick på bröstet. Det måste göras så att kirurgen vet var hon ska operera bort cancertumören. Nu är det inte lång tid kvar till operation, det blir av redan på onsdag. Jag tycker nog att det känns ganska okej ändå.

Fortfarande har jag en besvärlig smärtan i vänster bröst som vägrar ge vika. Läkaren tror att det kan ha att göra med alla prover de tog i det området och det låter väl rimligt. När det onda hela tiden gör sig påmint har det också varit svårt att tänka på andra saker än bröstcancern. Nästan varje dag har det varit nya sjukhusvistelser som gjort att jag varit sjukskriven. Min förhoppning är att jag ska arbeta i morgon och på fredag. Det skulle kännas skönt med ett bra avslut med skolbarnen eftersom de börjar i en ny skolform till hösten.

I helgen var vi på landet och byggde klart verandagolvet vid vattnet, det blev toppensnyggt. Nu fattas det bara staket mot grannen, sedan är saken biff.

Det är tur att jag har landet, varenda gång vi åker dit slappnar jag av och släpper ner axlarna en aning. Det finns alltid så mycket att göra, och känner jag inte för det kan jag alltid koppla av i en solstol och bara njuta av utsikten. Jag och Patric har rankat en prioriteringslistan för sommarens alla projekt. Förhoppningsvis mår jag så pass bra efter operationen att jag kan vara delaktig i det som ska göras. En av sakerna som står med i vår ”to do” lista är att fixa grunden till stugan. Den är verkligen i ett bedrövligt skick och måste åtgärdas. Kanske, kanske hinner vi också måla om huset, vi har smygbörjat lite.

Det känns skönt att kunna fokusera på roliga projekt i stället för att tänka på sjukdom och elände. Hjärnan och psyket behöver koppla bort de jobbiga tankarna och bara tänka på allt det positiva. Jag försöker pumpa mig full av det, och jag tycker nog att det går ganska bra. Just nu är jag inte redo att prat- prata om min diagnos, det känns lättare att skriva om det, kanske är det mitt sätt att bearbeta det, jag vet inte. Det kan också vara så att jag inte tagit in allt, att jag fortfarande svävar i en overklighetsbubbla och inte landat i det… Jag tar en dag i taget.

Det blev ett blandat besked vid mötet med bröstcancerkirurgen i går. Vid mitt första läkarbesök fick jag beskedet om att jag hade Duktal cancer in situ, (DCIS) det vill säga bröstcancer i ett tidigt stadium, men i det sista provet som togs visade det sig att det tyvärr även fanns invasiv bröstcancer, det vill säga fullskaliga cancerceller. Positivt är att cancerområdet är litet, 2 gånger 3 centimeter. Eftersom området är ganska litet sa kirurgen att de inte behöver operera bort hela bröstet utan bara en del av det. En till god nyhet var att provet på portvaktkörteln inte visade på några cancerceller. Den 15 juni kommer jag att operera mig och efter det kommer en patolog att gå igenom dessa prover, de kommer även att operera bort portvaktkörteln för att undersöka den närmare. När det är klart kommer jag få det slutliga beskedet om det finns spridning av cancer eller ej. Läkaren tror också att det kan bli tal om en cellgiftbehandling efter strålningen och det är med tanke på att jag är så ung…eller hur? Det är inte så ofta man räknas som ung vid 58 års ålder, men i det här sammanhanget är jag tydligen det. Att rabbla upp och skriva om min cancerstatus känns både konstigt overkligt, som om det inte handlar om mig.

Jag och Patric hörde att flera krigsfartyg låg i hamn utanför oss, vi kilade upp till Mosebacke torg och tog oss en titt.

I måndags var jag åter på jobbet, det gick överaskande bra, men det höll tyvärr inte i sig så länge. På tisdagen efter halva dagen fick jag så pass ont i vänster bröst att jag var tvungen att gå hem. Jag tror inte smärtan beror på bröstcancern utan snarare på att mina vattencystor har börjat krångla igen efter alla provtagningar jag gjort. I morgon ska jag och Patric träffa läkaren, då kommer domen.

I torsdags åkte vi ut till landet och där har vi nästan enbart hållt på med ett enda projekt, nämligen sommarvattnet. Det har varit fullt med problem med vår vattenpump, rörledningar och mycket annat som bara måste lösas. Både Corinne, äldsta dottern, och Sofie, mellandottern, hjälpte till och försökte få ordning på det.

När vi sent omsider fick igång vattnet tog vi en tur till Skultunas outlet i Västerås.

Vi kom dit precis innan lunchrusning och fick därmed välja bord, vilken lycka.

Jag och Patric brukar smaka oss igenom olika räksmörgåsar på somrarna och jämföra dem med de som vi ätit tidigare. Den här fick lite över medelsnittet. En skaplig räkmacka med andra ord.

Jag hade hoppats på ett större utbud bland skultunasakerna, men tji fick jag. Muttrande gick jag ut från butiken och hör plötsligt Patric högt och tydligt ropa till barnen som befann sig en bra bit in i butiken: -”mamma är besviken, hon vill gå härifrån”. Skulle inte tro att någon inom en kilometers radie missade det tillropet.

Vår vassrugge börjar skjuta i höjden och det är vi inte så sugna på därför har vi bestämt oss för att försöka få bort den. Jag och Patric vassjobbade från båten, jag rodde och Patric skötte lien, vi fick bort en hel del av de långa stråna. Efter det tog Patric på sig vadarstövlarna och tog ytterligare en stor bit. Antagligen kommer vi att få slita upp lien var och varannan helg för att få fason på det, men det blir det värt.

Chelsie, yngsta dottern, arbetade på Max i helgen så hon blev hemma. För ett tag sedan fick hon besked om att hon fått ett till jobb. Hon ska sommarjobba i kommunen där hon kommer att bland annat vattna och sköta blommorna på Kungsholmen under tre veckor med start v.25. Hon kommer att ha fullt upp i sommar. I går hade hon och hennes klass vårkonsert i sin skola som jag, Patric, Sofie och Sofies kille Viktor tittade på. Hon var toppen!

Efter det skönsjungande uppträdandet gick vi och åt schnitzel på restaurang, Soldat Svejk. Den schnitzeln rekommenderar jag inte, torr och trist. Dit kommer vi inte återkomma i det närmsta rappet.

När jag började blogga för 6 år sedan bestämde jag mig för att mest skriva lite kuriosa om delar av mitt liv. Nästan varje blogginlägg har handlat om mina barn och det är ju inte undra på eftersom de är det mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Jag har bara lagt ut bilder som jag tagit i samband med texten jag publicerat, förutom några på Sofie, mellandottern, som ett tag inte ville bli fotograferad. Då grävde jag upp några gamla bilder på henne som hon redan godkänt sedan tidigare, på så sätt kunde hon ändå vara med på ett hörn. Bloggen har betytt jättemycket för mig, en sorts dagbok över hur mitt liv ser ut. Särskilt djup är den inte, men det har varit en medveten val. För mig har det räckt att skriva ner vad jag gjort och lagt upp några bilder, varken mer eller mindre. Nu känns det som att jag är i ett nytt skede i och med min bröstcancer. Inte så att jag kommer att bli djupare i min text och det beror delvis på att det inte ligger för mig. Däremot kommer jag att skriva ned mer om min nyupptäckta diagnos.

Dagen efter min MR-röntgen i torsdags fick jag en ny tid för ultraljud som jag var på i går. Jag förstod redan från början att det inte var några goda nyheter att behöva komma tillbaka på återbesök så snart efter en MR-röntgen. Mycket riktigt, jag fick göra nya provtagningar och nya undersökningar. De har hittat ett nytt så kallat ”mikrokalkområde” i bröstet. Inom kort får jag besked om det också består av cancerceller, samma sak gäller lymfkörtlarna, även där tog läkaren prover eftersom MR visade att de var något uppförstorade.

När jag vaknade upp i morse kändes det som om tåget kört över min vänstra torso, jösses vad ont jag har efter alla nålstick och provtagningar. Rent mentalt känns det rätt tufft så jag blir hemma denna vecka också, jag orkar inte riktigt att gå till arbetet i det här skicket. Det känns skönt att det är en kort arbetsvecka, så förhoppningsvis kan vi åka till landet på torsdag. Men först ska vi hjälpa André, sonen, att flytta ut från sin studentlya. Han flyttar hem i början av juni för att till hösten flytta in i Corinnes, äldsta dottern studentlägenhet. Hon i sin tur ska plugga i Skottland under höstterminen.

I går efter min MR-röntgen åkte jag och Patric till landet. Jag är hemma från arbetet för återhämtning och vila. Det frestar på att få tråkiga besked. Patric arbetar från landet och däremellan löser han vårt sommarvattenproblem, just den lilla detaljen har ställt till ganska stora problem för oss, man vill ju bara att vattnet ska fungera. Själv har jag släpat runt på några mindre stockar, det har legat kvar sedan motorsågskillen var här och sågade ner en del träd. Vi tog också en tripp in till Köping och slängde skräp, pantade burkar, handlade och köpte virke till altanen, allt detta i det strilande vårregnet. Vi har en lista längre än kinesiska muren på saker som står på agendan, allt behöver inte fixas i dag men flera av sakerna vill vi gärna hinna med under helgen.

Tänk att livet kan vända på en femöring och allt förändras i ett nafs. Inte trodde jag att jag skulle behöva oroa mig när den senaste mamografiundersökningen visade på förändringar i vänster bröst. Jag har haft vattencystor i båda brösten så länge jag kan minnas och med jämna mellanrum har jag tömt de största cystorna när de börjar bli allt för stora och börjar värka. Jag är van vid att komma på återbesök efter ett mamografibesök, orsakerna har varit lite olika men oftas berott på oskarpa bilder på grund av bland annat cystor, så särskilt oroad över ett återbesök har jag aldrig varit. Men den här gång kom ett besked som jag inte riktigt var beredd på, jag fick diagnosen bröstcancer (DCIS)

—Lite information om böstcancer DCIS från 1177. —

Duktal cancer in situ, (DCIS) DCIS, uppstår i bröstets mjölkgångar och är bröstcancer i ett tidigt stadium. DCIS är icke-invasiv, vilket betyder att den stannar på platsen där den uppstått och inte sprider sig utanför bröstet. Vid DCIS fylls mjölkgångarna av cancerceller så att mjölkgångarna förkalkas. Förkalkningarna kallas mikrokalk och kan upptäckas med mammografi. Diagnosen ställs med ett vävnadsprov.
DCIS ger sällan några symtom och bildar vanligtvis inte knölar i bröstet. Duktal cancer in situ DCIS kräver inte snabba åtgärder, men lämnas den obehandlad under lång tid kan den växa och breda ut sig i stora delar av bröstet. Det finns också en risk för att DCIS till slut utvecklas till invasiv bröstcancer som växer ut i den omgivande bröstvävnaden, eller sprider sig via
lymfbanorna till lymfkörtlar i armhålan och via blodet till andra organ i kroppen. Behandlingen av DCIS är oftast bröstbevarande operation följt av strålbehandling. Vid mycket utbredd DCIS rekommenderas oftast en operation där hela bröstet tas bort. Strålbehandling kan ibland behövas även efter att hela bröstet har opererats bort. Oftast behövs inte hormonell behandling och behandling med cytostatika är ovanligt. Vid mycket utbredd DCIS eller om risken är hög för att du samtidigt har invasiv cancer, kombineras ibland bröstoperationen med en operation i armhålan.

Utsikterna ser alltså ganska goda ut med tanke på diagnosen. Jag fick en ungefärlig tidsplan över hur saker och ting kommer att se ut framöver. Inom två veckor ska jag göra en MR-röntgen och efter det gör läkarna en bedömning över hur cancerspridningen ser ut. Om de inte upptäcker tecken på spridning kommer det att göras en mindre operation ganska så snart efter granskningen, i så fall innebär det att de endast opererar bort ett mindre område i bröstet där cancercellerna sitter. Om det blir strålning eller ej sa läkare ingenting om. Jag kommer att bli sjukskriven minst tre veckor efter operationen för vila och återhämtning. Beskedet att jag har fått bröstcancer känns både overkligt och svårt att ta in men jag är ändå hoppfull i allt detta. Jag älskar Patrics wikepedia-hjärna som aldrig slutar med sitt kunskapsintag. Jag tvivlar inte en sekund på att han snart kommer vara lite av en expert på området och jag kommer att få stå ut med både diagram och positiv fakta tills jag bokstavligen ligger däckad på marken, han bara är sådan. Barnen, barnen…Ett cancerbesked är aldrig lätt att ge eller att ta emot, det går aldrig riktigt att linda in det även om jag skulle vilja det. Det blev jättejobbigt för var och en av dem. Jag vet att de kommer att oroa sig enormt mycket för min skull och jag förstår det, samtidigt vill jag att de fortsätter med sitt och pluggar på som vanligt, det här kom emellan men jag fixar det, min prognos ser bra ut.

Tanken var att vi skulle åka till landet i helgen, men bilen har fått problem med bromsoken så därför blev vi kvar i stan. Egentligen var det ingen fara på taket eftersom vi har kunnat koncentrera oss på att fixa i lägenheten. Jag stormtrivs verkligen på söder, det finns en härlig puls och många trevliga restauranger i närheten av där vi bor.

Jag har ju turen också att jag kan gå till jobbet, jag är där på ett kick. I förra veckan blev det klart med skolans tjänstefördelningar, jag drog en vinstlott och ser verkligen fram mot hösten när jag ska börja arbeta i mitt nya arbetslag. I helgen har Chelsie jobbat. I går när hon stapplade in lagom till Eurovision finalen landade hon i soffan och lyckades med nöd och näppe se nästan hela finalen innan John Blund tog över. Inte så att hon missade jättemycket eftersom vi redan från början visste vem som skulle kamma hem segern, grattis Ukraina!

Vilken Valborg det blev! När vi checkade ut från vårt hotellrum i morse var det med ett enda stort leende. I går morse mötte jag och Patric upp Sofie, mellandottern för att åka till Uppsala. Chelsie, yngsta dottern, skulle jobba på Max, så hon stannade kvar hemma. Hon i sin tur mötte upp Viktor, Sofies kille när hon slutade för dagen, de åkte till Skansen och firade Valborg där. Vi andra tittade på forsränningen vid Fyrisån. Eftersom Corinne, äldsta dottern, var en av de som organiserade forsränningen blev vi inbjudna att vara på vip-området vid målgången.

Efter mycket å moment kom André, sonen, och en kompis till honom förbi. De hade varit på champagnefrukost hos en annan kompis till dem.

Efter att vi ätit lunch och checkat in på hotellet var det dags för mösspåtagning.

André och hans kompis hade bytt studentmössor, så dagen till ära fick han nytt namn.

På kvällen klädde vi upp oss till tänderna och åkte i väg på anhörighetssittning vid Ångströmslaboratoriet.

Vi serverades god mat och mycket spex. Det sjöngs och skålades friskt.

Vilket hästjobb studenterna hade gjort, jag blev jätteimponerad. Corinne har under de senaste veckorna jobbat dag och natt för detta och vilken succé det blev. Jag är så stolt över henne.

Sofie var även hon i sitt esse och var otroligt underhållande.

Innan vi åkte tillbaka till hotellet släppte vi av Sofie , hon skulle träffa kompisar och fortsätta partaja. Jag och Patric å andra sidan hann knappt lägga huvudet på kudden förrän vi sov.