Vilken isande kyla vi har i Stockholm och det känns i både kropp och själ. Numera känner jag inte alls igen mitt hår, det är spikrakt och ligger som en platt sufflé som sjunkit i hop på huvudet. Men vad ska man göra? Håret får helt enkelt ge vika tills vidare, det är överlevnad som gäller nu, eftersom mössan sitter tryckt på skalpen under dessa kylslagna dagar.
Jag kan inte minnas när jag senast frös så här, som om kylan flyttat in, slagit sig ner i väggarna och letat sig in under huden.
Jag kryper snabbt ner under filten, låter böckerna avlösa varandra. Det är knappt jag vågar sträcka ut lilltån,
rädd att den ska möta vintern och stelna till is.
Nu är jag less på det här kalla som aldrig riktigt släpper taget.
Jag längtar efter droppande takkanter, efter vårens första snödropp, ljusare dagar och mer värme.
Hittade denna ögonblicksbild och hinner tänka: alla barnen är samlade. Det finns bara detta. En fullkomlig närvaro, så tät och fin att jag inte längtar någon annanstans. Ingen kan nå mig här. Världen får rasa om den vill, jag skulle inte märka det. Tiden får gärna stanna, just nu, just så.
Jag älskar er.
lamatrona.net 