Månad: februari 2026

I mitten av september förra året blev jag återigen sjukskriven på grund av mina rygg- och höftbesvär. Det var andra gången som en lång sjukskrivningsperiod inleddes för den åkomman. Min dåvarande läkare uttryckte tydligt att han inte trodde att jag skulle kunna återgå i arbete. När jag sedan pratade med min handläggare på Försäkringskassan uppmanade hon mig mer eller mindre att ansöka enligt den så kallade ”äldreregeln”.

Äldreregeln innebär att personer som har högst fem år kvar till pension och som har lång erfarenhet av fysiskt krävande yrken inte ska bedömas utifrån alla arbeten på arbetsmarknaden, utan enbart utifrån arbete som de utfört de senaste 15 åren. Åldersgränsen höjdes till 67 år den 1 januari, men när jag ansökte var den 65 år. Genom denna regel kan man beviljas sjukersättning lättare (tidigare kallad förtidspension).

För att ha rätt till sjukersättning ska arbetsförmågan vara nedsatt med minst en fjärdedel (25 procent). Nedsättningen måste vara stadigvarande, vilket innebär att den bedöms vara varaktig för all överskådlig framtid och att ingen förbättring förväntas ske genom medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering.

Det brukar ta omkring ett halvår att utreda den här typen av ärenden, men för mig gick det snabbare, det tog bara fyra och en halv månad. Och i dag kom beskedet: ansökan beviljades!

Väntan har verkligen tagit på krafterna. Min plan B var att gå i pension om Försäkringskassan inte skulle bevilja sjukersättningen, och det hade förstås också fungerat, men det här känns betydligt bättre. Det känns också skönt att Försäkringskassan delar bedömningen att jag inte är i form för att arbeta, för mig hade det varit helt omöjligt att återgå i arbete. Därför är jag både otroligt glad och djupt lättad över beslutet

Jag är glad som en lärka!

Jag är verkligen glad att vi flyttade till Södermalm. Jag älskar vår lägenhet, den ligger centralt vid Mosebacke, har högt i tak med vacker stukatur och en fin kakelugn. Den är precis lagom stor, och det tar bara några minuter att städa. Jag behöver inte bo större när vi har landet att åka till; den kombinationen passar mig perfekt. Jag trivs verkligen som fisken i vattnet.

Miljön här på Söder är så otroligt mysig. De många kaféerna jag passerar varje dag, där semlorna står uppradade och doftar av mandelmassa och nyvispad grädde som letar sig in i näsborrarna, och de stora, smörglänsande kanelbullarna som ligger tätt intill varandra på faten. Jag tycker om att promenera längs de gamla, charmiga husen med sina faluröda fasader och att vandra genom de trånga gränderna. Det är en ren njutning att få känna historiens vingslag och låta sig svepas med av den alldeles särskilda atmosfären.

På vårt landställe på Dåwö är de flesta husen byggda på 40- och 50-talet, små stugor utan isolering. Vårt hus är däremot från 70-talet. Familjen som bodde här före oss rev det gamla 40-talshuset och byggde nytt, en annan era, men ändå är känslan densamma. För även om huset är yngre är omgivningen lika tidlös. Det är något särskilt med närheten till vattnet här. Jag tror faktiskt att det är den som gör allt. Ljuset som rör sig över ytan under dagen, doften av sjö på morgonen, kvällsdoppen när vinden lagt sig. De flesta i området har nära till badet, många har sjöutsikt och flera har strandtomt. Vattnet är liksom alltid närvarande.

Jag tycker också så mycket om vår lilla landsväg. Den är knappt trafikerad eftersom vi bor längst in i området. Här passerar fler rådjur än bilar på vintern. Det är tyst på ett sätt som inte känns tomt, bara stilla. Ibland hör man en av de stora båtarna annars är det mest vinden i träden och isen som knarrar. Det är något med Dåwö som gör att axlarna sjunker några centimeter så fort man svänger in på tomten och det är en väldigt skön känsla.

Det händer mycket i världen just nu, och i stor utsträckning kretsar det kring Donald Trump. Han använder hot, påtryckningar och förnedring mot dem som går emot honom. Jag är ändå glad över att åtminstone tre konservativa domare i USA:s högsta domstol vågade stå emot honom och rösta mot tullarna.

På presskonferensen i går var Trump rasande och riktade hot, särskilt mot de konservativa domarna och deras familjer med anledning av beslutet. Man kan verkligen fråga sig: vem agerar på det sättet?

Kort därefter undertecknade han en presidentorder om att införa nya globala strafftullar på 10 procent, utöver de redan existerande. De ska gälla i fem månader, och därefter krävs kongressens godkännande för att kunna fortsätta.

Situationen är oroande. Vi ser en politisk ledare som just har blivit begränsad i sitt handlingsutrymme och det väcker obehagliga frågor om hur han kan komma att agera framöver.

Vi i Europa behöver stå betydligt starkare och mer enade. Vi kan inte tillåta oss att bli överkörda, vare sig av Mark Rutte, Viktor Orbán, eller mannen i Vita huset. Nu måste fokus ligga på ansvar, samarbete och att sätta stopp för hat och destruktiv politik.

Det här citatet sa allt;

For the first time in history, you can simply post

HE´S AN IDIOT

And 90% of the world will know who you´re talking about.

Mälarisen på landet ligger tjock och stabil, så jag vågade mig ut på en promenad över den gnistrande ytan. Kylan har varit bitande, omkring –13 grader, men solen har strålat från en klar himmel. Inomhus eldar vi för fullt i kaminen, låter värmen sprida sig i rummen och sakta tina våra frusna händer och fötter.

Det som slår en är hur klart man kan se hela himlavalvet på landet, med stjärnorna tindrande mot mörkret, det är en stark kontrast till stadens ljusdis. Isen knäpper också på sitt alldeles särskilda sätt. Uppe vid stugan, som ligger ungefär 25 meter från stranden, hörs det knappt alls. Men går man ner till vattnet ljuder det högt och tydligt över fjärden, ett märkligt fenomen.

Jag brukar passa på att fira de flesta högtider, jag tycker om att hitta tillfällen att unna mig och familjen det lilla extra. Ibland handlar det bara om god mat eller en liten godsak. Det behöver inte alltid vara något märkvärdigt. Men i år blev det lite speciellt, Patric fick en alla hjärtans dag present av mig.

Jag kunde inte låta bli att köpa en jättefin stekhäll som kommer att passa alldeles utmärkt i vårt blivande utekök.

Även om det är så kallt ute att håret nästan isar sig, passade vi på att bara njuta av solen och naturen. Och finns det egentligen något godare än att grilla och äta korv till lunch ute en kall och solig vinterdag? Det är svårslaget, om du frågar mig.

I kväll blir det inget Mello för oss, efter förra lördagen kände både jag och Patric att det fick räcka. I stället tänker vi njuta av en klassisk räksmörgås och ett glas krispigt vitt vin. Men först väntar en liten aptitretare med rökt abborre, mums!

Vilken isande kyla vi har i Stockholm och det känns i både kropp och själ. Numera känner jag inte alls igen mitt hår, det är spikrakt och ligger som en platt sufflé som sjunkit i hop på huvudet. Men vad ska man göra? Håret får helt enkelt ge vika tills vidare, det är överlevnad som gäller nu, eftersom mössan sitter tryckt på skalpen under dessa kylslagna dagar.

Jag kan inte minnas när jag senast frös så här, som om kylan flyttat in, slagit sig ner i väggarna och letat sig in under huden.
Jag kryper snabbt ner under filten, låter böckerna avlösa varandra. Det är knappt jag vågar sträcka ut lilltån,
rädd att den ska möta vintern och stelna till is.

Nu är jag less på det här kalla som aldrig riktigt släpper taget.
Jag längtar efter droppande takkanter, efter vårens första snödropp, ljusare dagar och mer värme.

Hittade denna ögonblicksbild och hinner tänka: alla barnen är samlade. Det finns bara detta. En fullkomlig närvaro, så tät och fin att jag inte längtar någon annanstans. Ingen kan nå mig här. Världen får rasa om den vill, jag skulle inte märka det. Tiden får gärna stanna, just nu, just så.

Jag älskar er.

André tog sin röntgensjuksköterskeexamen i juni förra året, och nu var det äntligen dags att fira med ett restaurangbesök. Han fick välja vart vi skulle gå, och eftersom han var sugen på schnitzel blev det självklara valet Moldau vid Hornstull.

Sofie kunde inte följa med den här gången eftersom hon behövde arbeta, och Simon befinner sig i de franska Alperna där han åker skidor. Det var alltså ett litet bortfall i sällskapet, och de var saknade, båda två.

Skål då!

Som förrätt tog vi friterade saltgurkor med gräddfil och lönnsirap. En minst sagt annorlunda kombination, men kanske inte helt i min smak.

Det var tur att Corinne varnade mig för de enorma schnitzlarna. Jag valde därför att beställa in en “liten” friterad godsak, men inte ens den lyckades jag äta upp, eftersom den var gigantisk

Tidigt i morse travade jag, i sällskap av Patric, upp till Rosenlunds sjukhus på Söder. Där väntade en magnetröntgen av ryggen. Nu är det bara att vänta och se, om en eller två veckor hoppas jag på svar.

När det var avklarat mötte jag upp Corinne på Sats. Vi gymmade i nästan en timme och efteråt var jag fullständigt slut, på det där ändå-ganska-sköna sättet. Resten av dagen har gått i ett långsamt tempo. Jag har mest skrotat runt och beundrat mina pärlhyacinter, de står där och är helt orimligt fina.

Jag har tränat ganska intensivt på Sats sedan september och är där flera dagar i veckan. Fokus har bland annat varit att bygga upp muskler kring mina problemområden, höft och ländrygg. Jag kan inte säga att det har förbättrat ländryggen, men möjligen har det gett viss effekt runt höften. Däremot har mina armar, min överkropp och min balans blivit tydligt bättre.

Under hösten bytte jag ut mina antihormonella tabletter mot ett annat märke, eftersom jag hade svåra biverkningar av de tidigare. Men oj, vad jag ångrar det, de gamla biverkningarna framstår nu som en lätt pust i jämförelse med de nya. Jag har en ny tid hos min cancerläkare nästa vecka och hoppas verkligen på att få byta igen. Jag räknar dagarna tills jag kan sluta ta dem; tyvärr återstår minst 547 långa dagar. Många väljer att avsluta behandlingen i förtid, men jag är inte en av dem. Jag kommer att fortsätta ta mina tabletter, även om jag inte mår bra av dem. Fuck cancer!

I veckan blev det en trevlig lunchdate på en indisk restaurang. Så där härligt lättsamt, att bara ses mitt i vardagen och äta något gott tillsammans. Som vanligt hade jag och Maarit massor att prata om,

Sofie meddelade att hon var jättesugen på en semla, så vi bestämde träff på Thelins nya café på Götgatan. Jag beställde en klassisk variant och satt nöjt och mumsade, medan Sofie var modigare och testade en kanelbullesemla. Chelsie valde en vaniljbulle och som sig bör fick hon all min överblivna grädde till den, eftersom jag aldrig riktigt varit särskilt förtjust i det där vita puffet.

I kväll ska jag på min keramik. Det är så himla kul att vara där. Tyvärr har jag insett att jag inte kommer att kunna dreja, jag klarar inte av den lätta böjningen i ryggen som krävs. Därför kommer det inte att fungera. Men det gör inte så mycket, jag får njuta av leran på andra sätt.

Jag tycker om att ha byggprojekt på landet, både stora och små. De senaste åren har vi byggt en rejäl altan vid vattnet och en bastu, och förra året blev det en stor glasveranda i anslutning till stugan. I år har vi bestämt oss för att ta tag i allt småpill som ännu inte hunnits med. Men vi kunde ändå inte låta bli att klämma in ytterligare ett byggprojekt, att bygga vidare på vår pergola.

Vi kommer att sätta dit ett kanalplasttak och anlägga en ny stensättning. Det bästa av allt är att vedspisen som vi fick av vår granne ska muras in i pergolan och med lite kärlek kommer den att bli jättefin. Dessutom ska trappen ner mot grillområdet färdigställas, och utrymmet under den nya altanen ska också göras klart.

Det känns fint att ha något att se fram emot, och det är absolut ingen brådska att få allt klart. Samtidigt känner jag min man väl, när han väl bestämmer sig för något är han som en duracellkanin. Vi tycker båda om att planera och klura på projekt, inte minst förbättringar av husen och tomten. Våra helgkvällar kan ibland helt enkelt bara handla om hur vi ska ro saker och ting i land.

Chelsie behövde hitta en födelsedagspresent, så hon och jag begav oss till Östermalmstorg, där hon fann den på nolltid. På vägen mot min favoritaffär en bit ner mot Strandvägen passerade vi Hedvig Eleonora kyrka, och jag blev genast nostalgisk. Jag och Patric gifte oss i den kyrkan för 28 år sedan, mysigt att helt apropå gå förbi platsen där man gifte sig. Men den här gången hade vi andra ärenden, så vi skyndade vidare och slank in på À la Carte-affären.

Efter några trånande blickar på allt fint i butiken slog jag till på det jag hade letat efter ett tag, en charmig ägghållare som jag sökt efter länge. Jag tycker den är både praktisk och fin, och dessutom passade den perfekt i köket.

Jag måste också tipsa om en dokumentär på SVT som heter ”Maga-familjens sönderfall”. Den skildrar händelserna den 6 januari 2021 och berättar varför sonen i familjen valde att ange sin egen pappa till FBI, pappan som befann sig längst fram under stormningen av Kapitolium. Det är en stark och mycket sevärd dokumentär, och det gick inte att undvika att få en klump i magen. Just nu har SVT flera bra dokumentärer som är värda att se.