Månad: februari 2026

Vilken isande kyla vi har i Stockholm och det känns i både kropp och själ. Numera känner jag inte alls igen mitt hår, det är spikrakt och ligger som en platt sufflé som sjunkit i hop på huvudet. Men vad ska man göra? Håret får helt enkelt ge vika tills vidare, det är överlevnad som gäller nu, eftersom mössan sitter tryckt på skalpen under dessa kylslagna dagar.

Jag kan inte minnas när jag senast frös så här, som om kylan flyttat in, slagit sig ner i väggarna och letat sig in under huden.
Jag kryper snabbt ner under filten, låter böckerna avlösa varandra. Det är knappt jag vågar sträcka ut lilltån,
rädd att den ska möta vintern och stelna till is.

Nu är jag less på det här kalla som aldrig riktigt släpper taget.
Jag längtar efter droppande takkanter, efter vårens första snödropp, ljusare dagar och mer värme.

Hittade denna ögonblicksbild och hinner tänka: alla barnen är samlade. Det finns bara detta. En fullkomlig närvaro, så tät och fin att jag inte längtar någon annanstans. Ingen kan nå mig här. Världen får rasa om den vill, jag skulle inte märka det. Tiden får gärna stanna, just nu, just så.

Jag älskar er.

André tog sin röntgensjuksköterskeexamen i juni förra året, och nu var det äntligen dags att fira med ett restaurangbesök. Han fick välja vart vi skulle gå, och eftersom han var sugen på schnitzel blev det självklara valet Moldau vid Hornstull.

Sofie kunde inte följa med den här gången eftersom hon behövde arbeta, och Simon befinner sig i de franska Alperna där han åker skidor. Det var alltså ett litet bortfall i sällskapet, och de var saknade, båda två.

Skål då!

Som förrätt tog vi friterade saltgurkor med gräddfil och lönnsirap. En minst sagt annorlunda kombination, men kanske inte helt i min smak.

Det var tur att Corinne varnade mig för de enorma schnitzlarna. Jag valde därför att beställa in en “liten” friterad godsak, men inte ens den lyckades jag äta upp, eftersom den var gigantisk

Tidigt i morse travade jag, i sällskap av Patric, upp till Rosenlunds sjukhus på Söder. Där väntade en magnetröntgen av ryggen. Nu är det bara att vänta och se, om en eller två veckor hoppas jag på svar.

När det var avklarat mötte jag upp Corinne på Sats. Vi gymmade i nästan en timme och efteråt var jag fullständigt slut, på det där ändå-ganska-sköna sättet. Resten av dagen har gått i ett långsamt tempo. Jag har mest skrotat runt och beundrat mina pärlhyacinter, de står där och är helt orimligt fina.

Jag har tränat ganska intensivt på Sats sedan september och är där flera dagar i veckan. Fokus har bland annat varit att bygga upp muskler kring mina problemområden, höft och ländrygg. Jag kan inte säga att det har förbättrat ländryggen, men möjligen har det gett viss effekt runt höften. Däremot har mina armar, min överkropp och min balans blivit tydligt bättre.

Under hösten bytte jag ut mina antihormonella tabletter mot ett annat märke, eftersom jag hade svåra biverkningar av de tidigare. Men oj, vad jag ångrar det, de gamla biverkningarna framstår nu som en lätt pust i jämförelse med de nya. Jag har en ny tid hos min cancerläkare nästa vecka och hoppas verkligen på att få byta igen. Jag räknar dagarna tills jag kan sluta ta dem; tyvärr återstår minst 547 långa dagar. Många väljer att avsluta behandlingen i förtid, men jag är inte en av dem. Jag kommer att fortsätta ta mina tabletter, även om jag inte mår bra av dem. Fuck cancer!

I veckan blev det en trevlig lunchdate på en indisk restaurang. Så där härligt lättsamt, att bara ses mitt i vardagen och äta något gott tillsammans. Som vanligt hade jag och Maarit massor att prata om,

Sofie meddelade att hon var jättesugen på en semla, så vi bestämde träff på Thelins nya café på Götgatan. Jag beställde en klassisk variant och satt nöjt och mumsade, medan Sofie var modigare och testade en kanelbullesemla. Chelsie valde en vaniljbulle och som sig bör fick hon all min överblivna grädde till den, eftersom jag aldrig riktigt varit särskilt förtjust i det där vita puffet.

I kväll ska jag på min keramik. Det är så himla kul att vara där. Tyvärr har jag insett att jag inte kommer att kunna dreja, jag klarar inte av den lätta böjningen i ryggen som krävs. Därför kommer det inte att fungera. Men det gör inte så mycket, jag får njuta av leran på andra sätt.

Jag tycker om att ha byggprojekt på landet, både stora och små. De senaste åren har vi byggt en rejäl altan vid vattnet och en bastu, och förra året blev det en stor glasveranda i anslutning till stugan. I år har vi bestämt oss för att ta tag i allt småpill som ännu inte hunnits med. Men vi kunde ändå inte låta bli att klämma in ytterligare ett byggprojekt, att bygga vidare på vår pergola.

Vi kommer att sätta dit ett kanalplasttak och anlägga en ny stensättning. Det bästa av allt är att vedspisen som vi fick av vår granne ska muras in i pergolan och med lite kärlek kommer den att bli jättefin. Dessutom ska trappen ner mot grillområdet färdigställas, och utrymmet under den nya altanen ska också göras klart.

Det känns fint att ha något att se fram emot, och det är absolut ingen brådska att få allt klart. Samtidigt känner jag min man väl, när han väl bestämmer sig för något är han som en duracellkanin. Vi tycker båda om att planera och klura på projekt, inte minst förbättringar av husen och tomten. Våra helgkvällar kan ibland helt enkelt bara handla om hur vi ska ro saker och ting i land.

Chelsie behövde hitta en födelsedagspresent, så hon och jag begav oss till Östermalmstorg, där hon fann den på nolltid. På vägen mot min favoritaffär en bit ner mot Strandvägen passerade vi Hedvig Eleonora kyrka, och jag blev genast nostalgisk. Jag och Patric gifte oss i den kyrkan för 28 år sedan, mysigt att helt apropå gå förbi platsen där man gifte sig. Men den här gången hade vi andra ärenden, så vi skyndade vidare och slank in på À la Carte-affären.

Efter några trånande blickar på allt fint i butiken slog jag till på det jag hade letat efter ett tag, en charmig ägghållare som jag sökt efter länge. Jag tycker den är både praktisk och fin, och dessutom passade den perfekt i köket.

Jag måste också tipsa om en dokumentär på SVT som heter ”Maga-familjens sönderfall”. Den skildrar händelserna den 6 januari 2021 och berättar varför sonen i familjen valde att ange sin egen pappa till FBI, pappan som befann sig längst fram under stormningen av Kapitolium. Det är en stark och mycket sevärd dokumentär, och det gick inte att undvika att få en klump i magen. Just nu har SVT flera bra dokumentärer som är värda att se.