Månad: maj 2022

När jag började blogga för 6 år sedan bestämde jag mig för att mest skriva lite kuriosa om delar av mitt liv. Nästan varje blogginlägg har handlat om mina barn och det är ju inte undra på eftersom de är det mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Jag har bara lagt ut bilder som jag tagit i samband med texten jag publicerat, förutom några på Sofie, mellandottern, som ett tag inte ville bli fotograferad. Då grävde jag upp några gamla bilder på henne som hon redan godkänt sedan tidigare, på så sätt kunde hon ändå vara med på ett hörn. Bloggen har betytt jättemycket för mig, en sorts dagbok över hur mitt liv ser ut. Särskilt djup är den inte, men det har varit en medveten val. För mig har det räckt att skriva ner vad jag gjort och lagt upp några bilder, varken mer eller mindre. Nu känns det som att jag är i ett nytt skede i och med min bröstcancer. Inte så att jag kommer att bli djupare i min text och det beror delvis på att det inte ligger för mig. Däremot kommer jag att skriva ned mer om min nyupptäckta diagnos.

Dagen efter min MR-röntgen i torsdags fick jag en ny tid för ultraljud som jag var på i går. Jag förstod redan från början att det inte var några goda nyheter att behöva komma tillbaka på återbesök så snart efter en MR-röntgen. Mycket riktigt, jag fick göra nya provtagningar och nya undersökningar. De har hittat ett nytt så kallat ”mikrokalkområde” i bröstet. Inom kort får jag besked om det också består av cancerceller, samma sak gäller lymfkörtlarna, även där tog läkaren prover eftersom MR visade att de var något uppförstorade.

När jag vaknade upp i morse kändes det som om tåget kört över min vänstra torso, jösses vad ont jag har efter alla nålstick och provtagningar. Rent mentalt känns det rätt tufft så jag blir hemma denna vecka också, jag orkar inte riktigt att gå till arbetet i det här skicket. Det känns skönt att det är en kort arbetsvecka, så förhoppningsvis kan vi åka till landet på torsdag. Men först ska vi hjälpa André, sonen, att flytta ut från sin studentlya. Han flyttar hem i början av juni för att till hösten flytta in i Corinnes, äldsta dottern studentlägenhet. Hon i sin tur ska plugga i Skottland under höstterminen.

I går efter min MR-röntgen åkte jag och Patric till landet. Jag är hemma från arbetet för återhämtning och vila. Det frestar på att få tråkiga besked. Patric arbetar från landet och däremellan löser han vårt sommarvattenproblem, just den lilla detaljen har ställt till ganska stora problem för oss, man vill ju bara att vattnet ska fungera. Själv har jag släpat runt på några mindre stockar, det har legat kvar sedan motorsågskillen var här och sågade ner en del träd. Vi tog också en tripp in till Köping och slängde skräp, pantade burkar, handlade och köpte virke till altanen, allt detta i det strilande vårregnet. Vi har en lista längre än kinesiska muren på saker som står på agendan, allt behöver inte fixas i dag men flera av sakerna vill vi gärna hinna med under helgen.

Tänk att livet kan vända på en femöring och allt förändras i ett nafs. Inte trodde jag att jag skulle behöva oroa mig när den senaste mamografiundersökningen visade på förändringar i vänster bröst. Jag har haft vattencystor i båda brösten så länge jag kan minnas och med jämna mellanrum har jag tömt de största cystorna när de börjar bli allt för stora och börjar värka. Jag är van vid att komma på återbesök efter ett mamografibesök, orsakerna har varit lite olika men oftas berott på oskarpa bilder på grund av bland annat cystor, så särskilt oroad över ett återbesök har jag aldrig varit. Men den här gång kom ett besked som jag inte riktigt var beredd på, jag fick diagnosen bröstcancer (DCIS)

—Lite information om böstcancer DCIS från 1177. —

Duktal cancer in situ, (DCIS) DCIS, uppstår i bröstets mjölkgångar och är bröstcancer i ett tidigt stadium. DCIS är icke-invasiv, vilket betyder att den stannar på platsen där den uppstått och inte sprider sig utanför bröstet. Vid DCIS fylls mjölkgångarna av cancerceller så att mjölkgångarna förkalkas. Förkalkningarna kallas mikrokalk och kan upptäckas med mammografi. Diagnosen ställs med ett vävnadsprov.
DCIS ger sällan några symtom och bildar vanligtvis inte knölar i bröstet. Duktal cancer in situ DCIS kräver inte snabba åtgärder, men lämnas den obehandlad under lång tid kan den växa och breda ut sig i stora delar av bröstet. Det finns också en risk för att DCIS till slut utvecklas till invasiv bröstcancer som växer ut i den omgivande bröstvävnaden, eller sprider sig via
lymfbanorna till lymfkörtlar i armhålan och via blodet till andra organ i kroppen. Behandlingen av DCIS är oftast bröstbevarande operation följt av strålbehandling. Vid mycket utbredd DCIS rekommenderas oftast en operation där hela bröstet tas bort. Strålbehandling kan ibland behövas även efter att hela bröstet har opererats bort. Oftast behövs inte hormonell behandling och behandling med cytostatika är ovanligt. Vid mycket utbredd DCIS eller om risken är hög för att du samtidigt har invasiv cancer, kombineras ibland bröstoperationen med en operation i armhålan.

Utsikterna ser alltså ganska goda ut med tanke på diagnosen. Jag fick en ungefärlig tidsplan över hur saker och ting kommer att se ut framöver. Inom två veckor ska jag göra en MR-röntgen och efter det gör läkarna en bedömning över hur cancerspridningen ser ut. Om de inte upptäcker tecken på spridning kommer det att göras en mindre operation ganska så snart efter granskningen, i så fall innebär det att de endast opererar bort ett mindre område i bröstet där cancercellerna sitter. Om det blir strålning eller ej sa läkare ingenting om. Jag kommer att bli sjukskriven minst tre veckor efter operationen för vila och återhämtning. Beskedet att jag har fått bröstcancer känns både overkligt och svårt att ta in men jag är ändå hoppfull i allt detta. Jag älskar Patrics wikepedia-hjärna som aldrig slutar med sitt kunskapsintag. Jag tvivlar inte en sekund på att han snart kommer vara lite av en expert på området och jag kommer att få stå ut med både diagram och positiv fakta tills jag bokstavligen ligger däckad på marken, han bara är sådan. Barnen, barnen…Ett cancerbesked är aldrig lätt att ge eller att ta emot, det går aldrig riktigt att linda in det även om jag skulle vilja det. Det blev jättejobbigt för var och en av dem. Jag vet att de kommer att oroa sig enormt mycket för min skull och jag förstår det, samtidigt vill jag att de fortsätter med sitt och pluggar på som vanligt, det här kom emellan men jag fixar det, min prognos ser bra ut.

Tanken var att vi skulle åka till landet i helgen, men bilen har fått problem med bromsoken så därför blev vi kvar i stan. Egentligen var det ingen fara på taket eftersom vi har kunnat koncentrera oss på att fixa i lägenheten. Jag stormtrivs verkligen på söder, det finns en härlig puls och många trevliga restauranger i närheten av där vi bor.

Jag har ju turen också att jag kan gå till jobbet, jag är där på ett kick. I förra veckan blev det klart med skolans tjänstefördelningar, jag drog en vinstlott och ser verkligen fram mot hösten när jag ska börja arbeta i mitt nya arbetslag. I helgen har Chelsie jobbat. I går när hon stapplade in lagom till Eurovision finalen landade hon i soffan och lyckades med nöd och näppe se nästan hela finalen innan John Blund tog över. Inte så att hon missade jättemycket eftersom vi redan från början visste vem som skulle kamma hem segern, grattis Ukraina!

Vilken Valborg det blev! När vi checkade ut från vårt hotellrum i morse var det med ett enda stort leende. I går morse mötte jag och Patric upp Sofie, mellandottern för att åka till Uppsala. Chelsie, yngsta dottern, skulle jobba på Max, så hon stannade kvar hemma. Hon i sin tur mötte upp Viktor, Sofies kille när hon slutade för dagen, de åkte till Skansen och firade Valborg där. Vi andra tittade på forsränningen vid Fyrisån. Eftersom Corinne, äldsta dottern, var en av de som organiserade forsränningen blev vi inbjudna att vara på vip-området vid målgången.

Efter mycket å moment kom André, sonen, och en kompis till honom förbi. De hade varit på champagnefrukost hos en annan kompis till dem.

Efter att vi ätit lunch och checkat in på hotellet var det dags för mösspåtagning.

André och hans kompis hade bytt studentmössor, så dagen till ära fick han nytt namn.

På kvällen klädde vi upp oss till tänderna och åkte i väg på anhörighetssittning vid Ångströmslaboratoriet.

Vi serverades god mat och mycket spex. Det sjöngs och skålades friskt.

Vilket hästjobb studenterna hade gjort, jag blev jätteimponerad. Corinne har under de senaste veckorna jobbat dag och natt för detta och vilken succé det blev. Jag är så stolt över henne.

Sofie var även hon i sitt esse och var otroligt underhållande.

Innan vi åkte tillbaka till hotellet släppte vi av Sofie , hon skulle träffa kompisar och fortsätta partaja. Jag och Patric å andra sidan hann knappt lägga huvudet på kudden förrän vi sov.