I våras bestämde jag mig för att det var dags att byta jobb igen. Jag hittade ett nytt i närheten av där jag bor och sökte tjänsten som fritidspedagog. Sedan gick det undan. I torsdags hörde de av sig och ville anställa mig. Jag har tackat ja. Jag har tre månaders uppsägningstid men hoppas att de släpper mig tidigare. Det har varit ett lärorikt år med många spännande och stora utmaningar. Att ta klivet och byta arbetsplats bara efter ett par månader kändes ändå helt rätt, jag har inte trivts till 100 procent, så nu är dags att gå vidare.
Liksom ett mantra tänkte jag först: ”Man vet vad man har, men vet inte vad man får” Tryggheten, det välbekanta, men ofta också ack så mördande förutsägbara och tråkiga. Den som gör att ingen utveckling sker och tillvaron står stilla samtidigt som frustrationen växer. Man tar inte ett steg extra utanför sin invanda box, utan går omkring och idisslar på samma gamla gräs tills käkarna håller på att ramla av. Många stannar kvar i det gamla invanda på grund av bland annat rädsla för förändring, för det okända och ovana.
Det kändes stort när jag i höstas tog steget ut i arbetslivet efter 10 år som jourhem, men kanske ännu större att våga bryta upp från det nya efter så kort tid. Nä, jag vet inte vad som väntar mig, men jag visste dock att något behövdes göras. Nu väntar något nytt bakom nästa knut och jag är så tacksam över att jag vågade ta det beslutet.
Ta hand om dig!
lamatrona.net 