Redan igår kväll kände jag mig inte riktigt på topp, huvudet värkte och kroppen kändes sisådär. Hade det varit under normala omständigheter hade jag tagit en alvedon i morse och gått iväg till jobbet. Men nu är inte tiderna sådana. Jag bestämde mig i stället för att vara hemma i dag och i morgon. Huvudvärken sitter i och jag är fortfarande lite svag i kroppen men är annars vid god vigör. Däremot har jag dåligt samvete för jobbet. Den här veckan är nästan alla barn på plats igen, men dock inte all personal. Tyvärr vet jag att det kommer att bli svårt att få tag på vikarier. Vi har knappt fått tag i någon under de senaste två veckorna. Trist egentligen att jag ska behöva få skuldkänslor över detta. I går fick jag ett nytt mail utskickat från grundskolechefen. Det stod att vi fått nya direktiv från folkhälsovårdsmyndigheterna angående skolbespisningen.
Jag blev helt paff. Besticken som alla barn och vuxna skyfflar upp salladen med smittar alltså inte? Vad jag vet gör de det. Vi kan dessutom inte tvinga barnen att vara en bit ifrån varandra, det bara går inte hur mycket vi än försöker. Det känns som om skolan är den plats som det ska experimenteras med. Om barnen blir sjuka vet varken vi eller deras föräldrar om de har corona eller ej, barn testas ju inte. Skolorna går ut med att de inte har några coronafall, fast vad vet ledningen om det eftersom ingen vet. De i sin tur rapporterar bara uppåt om hur stort bortfall det är bland barnen. Jag vet inte om en stängning av skolorna är rätt eller fel, men jag vet att vi liksom vården är underbemanade. Blir flera sjuka kan vi inte bedriva undervisning. Frågan är om fler personal blir hemma (för symtom som jag) hur många finns det då kvar som kan ta hand om barngrupperna? Ja, inte är det vikarierna eftersom det inte finns några att trolla fram ur hatten. Chelsies skola har distansundervisning denna vecka eftersom många lärare är sjuka. De skolbarnen som behöver eller vill kan ta sig till skolan och få en lunchlåda med sig hem om det behövs. Chelsie följer sitt skolschema som vanligt fast på distans och med myskläder på sig i stället. Och till sist, Folkhälsomyndigheterna tycker att vi ska ta ett egenansvar i samhället, vi ska hålla avstånd och tvätta händerna och så vidare. Vi som arbetar inom omsorgen vet vilket jätteproblem det är att få 28 barn på två pedagoger att tvätta händerna innan det är dags att äta. En del föräldrar gör också sitt bästa för att mörka att deras (jobbiga) barn är sjukt. I allt detta står personalen rätt handfallna och till råga på allt ska barnen gräva med sina fingrar i salladsbuffén.
lamatrona.net 