Japp, då har jag lyckats klämma i mig två Gustav Adolf bakelser med bara några timmars mellanrum. Den första blev jag bjuden på under min lunchrast i skolan. Efter första tuggan skänkte jag mina tänder en tacksam tanke. De höll! Mina kollegor hade annan ätteknik, de slickade i sig chokladtäcket men vågade sig inte på skorpan.
Efter en något kaotisk eftermiddag med många borta och en övertid senare insåg jag att mina jobbnycklar var försvunna. Arg som ett bi försökte jag komma in i mitt skåp och hoppades på ett mirakel, men nej. Skåpet förblev låst. Surt, för där låg mitt busskort, mobiltelefon och hela väskan. Som tur var hade jag på mig min jobbmobil och kunde ringa hem. Stunden senare sladdade Sofie och c:o övningskörande förbi och hämtade upp en mycket tacksam mamma. Väl hemma kände jag något hårt i min fleeströja. Nämen se där, var det inte mina nycklar som låg där och tryckte? Som tur var bjöds det på en god och tröstande bakelse efter middagen.
Tack Gustav Adolf för det. Du räddade min kväll.
lamatrona.net 