Månad: mars 2019

För en stund sedan klämt jag i mig en semlan som blev utsedd till stockholms 3:e bästa i ett kick. Jag var för en minut i himmelsriket när jag nådde till mandelmassekrämen. My God… så gott.

Barnen rös när de såg min fettistagsbulle i varm mjölk. Hela mitt liv har jag ätit den så och kommer att fortsätta med det, vad än barnen säger. Alltså, mums.

Nu blir det film och en klapp på semelmagen. Den behöver helt klart återhämta sig efter denna semelorgie.

Vilken tur, inga brutna ben eller armar denna gången. Om det skulle ha hänt hade det kunnat ha skett i år. Åre-backarna bestod mest av is och iskockor denna säsong. Jag är en skid-långsam-glidare av rang och älskar att inte behöva tänka så mycket på snöunderlaget, det ska vara på topp så att jag kan njuta av fjälltopparna och de vackra vidderna. Men icke denna gång. Jag behövde använda hjärnan alldelles för mycket när jag äntligen lyckats krångla mig ur samtliga liftar. Jag är dessutom livrädd för alla barn som far ner i backen som vilda tornados. Märkligt nog hade de svårt att se den långa kvinnan i svart som långsamt och osäkert glider ner för backarna. Två gånger körde de över mina skidor och jag var helt bergsäker på att min sista potatis var satt. Men det fanns också positiva moment, jag fastnade  inte med jackan i liften som jag brukar göra, inte heller ramlade jag inför en hel liftkö som jag långsamt och något stiligt enligt Patric gjorde förra året. Nä, i år skötte jag mig riktigt bra enligt barnen.

Haha, i alla fall lite grann.

Ett åk senare i Björnen bestämde jag mig för att ta en paus. Det blåste så mycket på toppen att jag var tvungen att staka mig fram i backarna. Ja, så illa var det. Backarna var fulla av lössnö och under det fanns det bara is. Ingen optimal skidåkning för min del med andra ord. Liftarna mot Åre by var helt stängda så alla var hänvisade till barnbacken och den blå backen bredvid, därav de långa köerna. Ingen i familjen var nöjd med varken föret, blåsten eller köerna så vi bestämde oss för att ta en tidig lunch på  Lilla Tyrol som ligger mitt i backen, ski in, ski out.

Jag åt en älggryta. Den serverades med pepperoni och lite hårt bröd till, ett något märkligt val enligt mig. Ölen däremot var inte dum.

I kväll blir det Mello och nachokväll. Det är bara Chelsie som följt alla delfinaler. Vi andra är lyckligt ovetande om vad som väntar oss. Vi kan bara hoppas på lite drag under galoscherna i 2:a chansen men jag misstänker att vi kommer att bli besvikna. Tidigt i morgon bär det av hem. Vädret ska inte vara till vår fördel har jag förstått, det ska vara iskallt och snöa. Jag ser heller inte fram mot alla idioter på vägarna som tror de är ensamma på vägen, det fick jag nog av på vägen upp.

I dag har det varit en toppendag i backen. Bra med snö och lagom kallt. Till och med solen tittade fram en stund.

På kvällen var vi till Tyhras restaurang på Tott Hotell. Vi har varit där tidigare fast då hette den Gutekällaren. Den gången blev vi väldigt nöjda med maten, vilket vi inte blev denna gång. Jag och Patric beställde in friterad kalvbräss som förrätt, eftersom vi ville pröva något nytt.

Häpet stirrade vi en lång stund på de oaptitliga klumparna på tallriken vi fick in. Kors i taket så smaklösa de var dessutom. Det var tur att det serverades tryffelmajonäs till så att det åtminstone blev lite smak på det hela. Huvudrätten som jag åt var desto bättre, jag valde rödvinsbrässerad renlägg med bakade rotfrukter och potatispuré. Till det serverades ett iskallt rödvin som antagligen hade hämtas direkt ur kylskåpet.

André beställde in kantarellsoppan som till att börja med inte hade någon medföljande sked. Den letade jag upp samtidigt som jag och Chelsie var till barnbuffén för att se om de hade lyckats fylla på buffén med mer mat, vilket inte hade skett. Allt där tog slut på en minut. André mumlade sedan något om att kantarellsoppan var långt i från lika god som min hemmagjorda. Tack för det, det värmde.

Corinne som numera är flexivegetarian (hon äter fisk och skaldjur) valde en skagen på surdegsbröd och till huvudrätt en ravioli. Hon tyckte det var gott, men efter att ha smakat på hennes ravioli höll jag inte med, den var allt annat än god.

Patric och André beställde in var sin grillbräda till huvudrätt. In kom kallt trist kött, med några sorgliga såser och grönsaker till. De var långt ifrån nöjda. Stunden innan köttet kom in placerade servitören ut deras tallrikar. När jag blickade ner på Patrics tallrik såg jag att ett stort stycke porslin fallit bort. Vem vill äta på en trasig tallrik? Vi bad om en ny och fick in en som inte längre var helt vit och hade massor med smårepor i sig i stället.

Sedan var det där med servicen…Den stackars pojken försökte nog göra sitt bästa men ack så fel det blev. Han var både förvirrad och stressad och hade en del språksvårigheter. Vi tyckte nog mest synd om honom.

Vi kommer troligtvis inte gå dit igen. Det är synd för utsikten är fantastistisk. Jag tror att restaurangen fortfarande räknas som en av Åres finkrogar, vilket efter den här kvällen är svårt att förstå.

Nix, ingen kommer undan mina pussar. Och ja, jag är nog årets pinsamaste mamma, hehe…och det kan jag nog leva med, hepp.