Vilken tur, inga brutna ben eller armar denna gången. Om det skulle ha hänt hade det kunnat ha skett i år. Åre-backarna bestod mest av is och iskockor denna säsong. Jag är en skid-långsam-glidare av rang och älskar att inte behöva tänka så mycket på snöunderlaget, det ska vara på topp så att jag kan njuta av fjälltopparna och de vackra vidderna. Men icke denna gång. Jag behövde använda hjärnan alldelles för mycket när jag äntligen lyckats krångla mig ur samtliga liftar. Jag är dessutom livrädd för alla barn som far ner i backen som vilda tornados. Märkligt nog hade de svårt att se den långa kvinnan i svart som långsamt och osäkert glider ner för backarna. Två gånger körde de över mina skidor och jag var helt bergsäker på att min sista potatis var satt. Men det fanns också positiva moment, jag fastnade inte med jackan i liften som jag brukar göra, inte heller ramlade jag inför en hel liftkö som jag långsamt och något stiligt enligt Patric gjorde förra året. Nä, i år skötte jag mig riktigt bra enligt barnen.
Haha, i alla fall lite grann.
lamatrona.net 