Månad: februari 2019

Helt nöjd med detta slask, is och blåsväder har jag inte varit. I går höll jag på att blåsa bort i backen, samtidigt regnade det så mycket att det hade behövts ett par vindrutetorkare på skidglasögonen för att överleva nedfarten i backarna. Blöta och kalla bestämde vi oss att även denna dag slinka in på Åre bageriet och äta en god lunch för att muntra upp oss.

Innan vi gick dit tvingade jag in alla på Åre hemslöjdsaffär. Herregud vilket gnäll det var innan jag fick in dem. Ingen av dem var sugen på att gå dit. Men väl i affären ville ingen av dem gå därifrån. Gissa om jag har påminnt dem om det.

De sålde bland annat saker från mina två favoritdesigners, Bengt och Lotta, som jag förövrigt lärde känna för många år sedan.

Efter varje avslutad dagstur i backen tar vi alltid en after ski. Det är jättemysigt att koppla av och mysa i Tegetornet. Varje kväll har de livemusik, vilket jag insett på ålderns höst att jag fått problem med. Gnälligt väser jag i Patrics öra: -”spelar och sjunger han inte lite väl högt?” Nåja, vi brukar hinna hem innan han hunnit bli allt för varm i toppluvan som han läckert bär varje kväll.

Det är snart dags att göra sig redo inför kvällen. Vi ska ut och äta middag. Kvällen till ära kör Corinne bilen.

Men vad har hänt, är alla i Åre i år? Under de senaste åren har vi vara ganska ensamma i både Tegefjäll och Ullådalen, men icke i år. I morse gjorde vi en avstickare till Rödkullen, där brukar det vara fullt med folk och det var det även i år. Inget nytt under solen alltså. Men när vi bestämde oss för att avsluta skidåkningen i Ullådalen var det helt knökfullt med skidisar där, det var kö ända upp i backen. Det har jag aldrig varit med om förut. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till Tege igen. Där var alla andra också tydligen.

After ski i Tegetornet är ett måste. Härlig stämmning och en god öl efter dagens skidtur är inte fy skam.

Det är inte heller en kopp varm choklad med grädde och marshmellows.

Stugan som vi bor i har vi hyrt förut, den är en av de bästa tycker jag. De Tegefjällsstugor vi annars brukar hyra blir man knappast knäsvag av, den här får man dock möjligen en liten lätt darrning i ena knävecket av eftersom den har en glimt av potential. Det finns både skidor i taket och en massa gamla pjäxor som prydnad på väggen.

I morse kom vi iväg senare än vanligt. Patric satt i telefonmöte. Väl på plats i Ullådalen såg vi att de bommat igen restaurangen som ligger nedanför backen. Tråkigt tycker jag, vi har varit där många gånger och värmt upp oss och även beställt in otaliga varma drycker.

Även om vi var sena den här morgonen var det inte många på plats. Jag bestämde mig för att åka i den lätta backen för att känna efter om min höftskada skulle gå bananas eller inte. Men det var inte höften som var problemet i backen utan den isiga nedfarten med sjok av stora stenhårda isbollar som man var tvungen att parera som blev ett jätteproblem. Med tungan rätt i munnen susade jag oroligt ned för den annars så lätta backen. Vi bestämde oss för att pröva lyckan i backen bredvid och sim salabim var den backen desto bättre.

Lagom till lunch bestämde vi oss för att åka till Åre bageriet och äta lunch, deras club sandwich är to die för. Vi passade samtidigt på att eltanka bilen. Det uppstod ett visst gnäll när ungdomarna var tyungna att gå några meter från bilen till Åre bageriet med pjäxor. Själv fick jag skavsår.

Så lite snö som det finns just nu har vi nog inte sett tidigare. Det är rena rama vårvädret, med både plusgrader och regn. Helt glada är vi inte. Att våren börjar närma sig Stockholm är en sak, men i Åre? Nej, tack inte redan.

En heldag i bil tar verkligen musten ur en. I morse styrde vi kosan mot Åre. Vi startade vid sju på morgonen och kom fram vid fem på kvällen. Det blev ett par rejäla stopp för att bilen skulle eltankas. Ingen i familjen är några fika-människor direkt, men eftersom stoppen blev långa valda jag ändå vid ett tillfälle att klämma i mig en gräddig semla.

Barnen var en smula nyttigare och åt varsin äggsmörgås.

Resan gick bra. Inga större händelser att rapportera. Som vanligt hade vi radiobingo. Chelsie lyckades vinna två gånger. När vi närmade oss Åre inföll den blå timmen.

Den såg vi ganska exakt när vi hade Åreskutan i sikte. Tyvärr ser man inte riktigt hur blått skenet är på bilden, med det var helt amazing. Snart är det dags att sätta igång med söndagsmiddag. Min man har just börjat hacka lök.

I går var det dags för Chelsie att ta ut sin tandställning. Hon har haft helräls både uppe och nere i käken i ett år. Innan dess hade hon en annan tandställning i ett par år. Nu hoppas jag att detta är slutet på tandställningseran. Hon har haft tandställning i princip hela sin skoltid. Helt över är det ju inte riktigt. Hon fick en genomskinlig skena som hon ska använda två veckor konstant (utom när hon äter) och efter det ska hon sova med den. Jättenöjd var hon inte över beslutet, helst ville hon slippa alllt som har med räls/skenor att göra helt och hållet.

Fast å andra sidan, vilka fantastiska rader av raka tennsoldater som man numera kan beskåda i gapet.  Dessutom blir man ju nästan bländad av de välpolerade gaddarna. Hon har skött processen både tålamodigt och med en otrolig nogrannhet. Det blev ett glasklart A, rakt igenom hela hennes skötsel av tänderna.

  Det börjar dra ihop sig till vår Åre-tripp. I elva års tid har vi hyrt en fjällstuga i området och då alltid v. 9. Det beror ju på att barnen har sportlov vid den tiden på året. Den här gången följer inte Sofie med, hon vill vara hemma och njuta av lovet i Stockholm. Vi andra håller som vanligt på att längta ihjäl oss. Nytt för i år att vi åker elbil dit. Det betyder att vi måste anpassa resan efter var alla Teslaladdare finns. Efter många års bilkörande till Åre vet vi numera var vi tankar, äter lunch och handlar. Men icke denna gång, nu blir det nya jaktmarker att undersöka. Förvaringsplatser i bilen är knappast något Teslan är känt för, så lite orolig är jag över hur vi ska få plats med allt. För någon månad sedan köpte vi en bakbox i stället för takbox till bilen. I den kommer vi att få plats med både skidor, pjäxor och inte så mycket mer. Kanske vi kan klämma in några ryggskydd också men sedan är det nog tvärstopp. Redan nu när jag blickar ut över alla skidkläder, ullunderställ, hjälmar, sängkläder och handukar i vardagsrummet undrar jag hur det här ska gå. Såklart kan vi ju alltid försöka peta ner tandborsten i bröstfickan så att åtminstone den kommer med, men allt annat då? Gahhh, det ser inte särskilt ljust ut på packningsfronten. Det är tur att min man är bra på att stuva in saker och ting och i det här fallet får vi hoppas på mer än tur. Men oj vad mysigt det ska bli.

Förra året var det svinkallt med minusgrader mellan 20-30 grader. I år lutar det mer åt att det blir plusgrader. Jag håller tummarna att det blir bra skidföre så att man kan njuta av skidåkningen och kanske lite hopp om sol.

 

Vad det spritter i kroppen. Vårkänslorna spirar och luften är ljum. Jösses, vilken härlig dag. I morse satte jag och min man på oss varsina solglasögon på näsan och promenerade ut i det vackra vårvädret. Med spänstiga steg vältrade vi fram på de grusiga gångarna. Jag blev så glad att jag föreslog att vi skulle grilla korv till lunch ute, till och med barnen var med på noterna.

Jag och min man kunde ganska snabbt konstatera att vi behöver en ny grill. Den vi har sjunger troligtvis på sista versen. Vi hann att bli vrålhungriga innan det blev någon egentlig fart på korvgrillandet. Men ute stod vi en stund med varsin korvrackare i handen tills räksalladen fick eget liv och började göra avtryck på altanen, då blev det dags att skynda in och smaska i sig resterna kring köksbordet i stället. I kväll blir det lite mer finmiddag. Vi äter toast skagen till förrätt, till huvudrätt hittade vi en bit fin tonfisk som legat i marinad. Det blir en jordärtskoksgratäng till. Vi avslutar hela härligheten med hemmagjord italiensk chokladglass, som för övrigt är den godaste glassen jag någonsin ätit.

 

I morse förberedde jag en liten överraskning till alla barnen.

Såklart måste denna dag uppmärksammas.

Man kan nog säga att vi hade himlen på vår sida i morse, den var illröd med ”lots of love”  från den begynnande soluppgången. Frukosten intogs med stor glädje, det är inte var dag morgonen börjar så här fint.

Till i kväll har jag köpt hjärtgodis som jag tänkte bjuda på.

Chelsie ska iväg och klippa sig lagom till middagen. André ska ut på restaurang med sin date och några kompisar. Corinne arbetar sent som vanligt. Därför bestämde jag att det inte blir något jättemärkärdigt som serveras i kväll. Vi myser helt enkla med små medel.

Trevlig alla ❤️-dag!

Jahaja, då har vi fått fiber på vår pyttelilla ö på landet, makalöst. Det händer en del spännande saker därute, minsann. Nu är det prat om att även sätta upp ljusstolpar vid tomtgränsen till de som betalar för en. Det finns just nu 19 befintliga hus på ön, varav två bofasta och resten fritidshusägare. Det finns två gäng på bygden, ett som ser utveckling som något positivt och ett annat gäng som tycker att saker och ting ska vara precis som det alltid varit. Inom gängen finns det också några som har något mer avvikande karraktärer, med andra ord en brokig samling människor på en ganska liten yta. Därför är det sannerligen ett mysterium hur vi lyckats få dit både kommunalt vatten, avlopp, fiber och nu kanske ljusstolpar på ön.

Längtar ut till vårt fina torp. Det ska bli mysigt när vi kan börja åka ut dit igen. Men det får bli lite längre fram i vår. Torpet är inte vinterbonat och det drar lite varstans i huset. Det är inte för inte att det kallas sommarställe, för det är precis vad det är.

 

Helt piggelin har jag inte varit under helgen, näsan rinner, huvudet känns tungt och halsen känns sisodär. Jag är trött på att känna mig hängig. Även min man har gått på sparlåga i några veckor, nu äntligen börjar han skymta ljuset i tunneln. Båda två har dragit ner på motionerandet, vi har knappt varit på Sats alls den senaste tiden, men hejsan, hoppsan vad vi längtar dit…Känner jag mig bättre i halsen i morgon kommer jag garanterat svischa ner dit.

I går var jag och Chelsie hembjudna till en gammal arbetskamrat till mig. Det var länge sedan vi sågs så det var extra roligt att träffas. När vi kom in i hennes lägenhet var det som att trollas tillbaka till en svunnen tid. Både jag och Chelsie stod fascinerat och tittade oss runt bland den brokiga samlingen med tavlor och tuppar.

Roligt var det också att ytterligare en gammal arbetskamrat med familj kom. Det blev en  jättetrevlig- och mysig lördagskväll.

Min man står just nu och kör matberedaren i köket och gör fullt med pizzor till kvällens middag. De är helt klart i en klass för sig, han gör alla bottnar extra tunna och krispiga och de är så goda att man knappt kan sluta att äta fast man är proppmätt för länge sedan. Han skulle kunna livnära sig på det den dagen han tröttnar på att fortsätta med sitt skrivbordarbete.