I morse sms:ade Corinne mig att elen gått på Sats, hela gymmet var helt bäcksvart. Då var det alltså ingen idé att gå dit tänkte jag glatt. 5 minuter senare skickade hon ett nytt textmedelande där det stod att det inte fanns några som helst ursäkter att inte gå dit, elen var tillbaka. Lite tveksam var jag för i fredags sträckte jag lårmuskeln och har haft ont där under helgen. Smått halvhaltande slank jag ner till Sats och möttes upp av Corinne. När jag värmt upp var det dags för henne att gå till jobbet. Precis när jag skulle hugga tag i ”vicka på tåmaskinen” hör jag pt’n och hans klient Marcus starta upp Marcus pt-tid. Förra veckan när jag var där blev det helt outhärdligt att höra hur pt’n ropade ut hans namn i tid och otid flera gånger i samma mening… jag menar, det var riktigt olidligt. Och nu var det tydligen dags igen. Jag funderade bums på att gå därifrån. För det första fanns det ingen musik i högtalarna att tillgå (det efter det att elen gått på morgonen). För det andra, eftersom elen gått fanns det knappt en kotte på hela gymmet och för det tredje, när pt’n hunnit säga sin klients namn 100 gånger innan jag ens hunnit sätta mig på min maskin kändes det inte riktigt som om jag skulle orka palla med att höra Marcus namn nämnas en gång till. Dagens gympass blev i kortaste laget, nu gjorde det inte så mycket eftersom mitt humör fortfarande var på topp när jag stegrade därifrån. Min backupplan framöver blir att ta med mig mina hörlurar, eller varför inte ett par rejäla hörselkåpor? Garanterat Marcus-fritt.
Det börjar dra ihop sig till ski-19. Jag tänkte köra hårt till den när den går av stapeln, som jag längtar.
lamatrona.net 