Förra hösten bestämde jag mig för att börja gymma. Innan dess har jag vid några enstaka tillfällen motionerat på en crosstrainer. I höstas blev det andra bullar och jag började gå på Friskis och Svettis. Det har jag inte ångrat en dag. Under sommaren har jag…ehh, vilat från träningen. Jag har mest varit ute på småpromenader med min man och vår granne på landet. Jag kan därför inte säga att jag varit särskilt spänstig under min semester.
I dag åkte träningskläderna tajt på och när jag granskade mig själv i spegeln såg jag att jag både frossat och latat mig länge nog.
När jag någorlunda vigt hoppat upp på en av träningscyklarna tänkte jag att det här kommer att gå som en dans med rosor. 2 minuter senare låg jag på styret och förstod att jag kommer att dö. Min cykelgranne log uppmuntrande mot mig när jag flåsade som mest. Hon måste bestämt ha hängt där hela sommaren för annars kan man inte ha den kondisen som hon hade. Badande i svett dröp jag av från cykeln och bestämde mig för att ta några tag på roddmaskinen. Det kändes bättre och efter en stund på den kunde jag äntligen kliva in på själva gymmet (den roliga biten på gymmet.) Jag var nästan helt själv, med undantag från två killar i gymnasieåldern som stod vid skivstängerna. Alltså, jag älskar att få rå om maskinerna helt själv, rena julafton. Jag missade knappt en maskin, jag var bara tvungen att prova på alla mina favoriter i ett svep, long time, no see. Tyvärr misstänker jag att jag kanske överdrev med ryggmaskinerna. Just nu lutar det åt att jag kommer att få en ordentlig träningsvärk, men det var det värt…hoppas jag.
Det blev en stolt selfie. Nu svimmar väl barnen när de ser den. De tycker att jag är helt hopplös på att ta kort på mig själv, men det bjuder jag på efter dagens ansträngningar.
lamatrona.net 