Aldrig mer…så sa jag förra gången också.

Det blev en tur till en minigolfbana i Västerås i dag med våra ö-grannar.

Vi hann knappt att slå den första bollen innan det spårade ut. Vår yngsta förstod inte alls charmen med att slå på en boll. Särskilt inte när det inte gick som hon ville. Hack i häl efter oss stod en annan familj med sina två söner som blixtsnabbt blev klara med sina hål. Vi var inte lika snabba, så vi fick även dem som publik. Vår ö-granne bjöd på sig själv, så när det blev hennes tur gjorde hon ett par fantastiska golfdansmoves, som imponerade stort på alla. Några av oss lyckades även vid flera tillfällen skicka iväg bollen utanför hela golfbanan och ner i ett dike utanför. Man skulle inte tro att det vore möjligt med en putter. Dessutom ven golfbollarna över huvudena på andra spelare vid något tillfälle.

 Jag och min man bet ihop lite mer allvarsamt och hoppades på att den yngsta skulle rycka upp sig. Mitt i spelet insåg vi att vi tappat bort hennes klubba. Alla minigolfentusiaster bakom oss hade stenkoll på var den låg och pekade snabbt ut den. Överraskningsmomentet på banan var en båt som vi behövde åka med för att  ta oss över till nästa hål.

Ö-grannens son blev eld och lågor över båten och hade nog kunnat varit chaufför på den hela dagen. När sista bollen var slagen  öppnade sig himlen och det började ösregna. Den yngsta muntrades upp när vi avslutade turneringen med en glass. Hon å andra sidan undrade på vägen till bilen om vi kunde åka hit igen och spela. Hon upphör aldrig att förvåna mig…