Det är andra året i rad som jag har haft förmånen att gå på Chelsies skolavslutning i hennes relativt nya skolan. Redan vid förra avslutningen lovade jag mig själv dyrt och heligt att jag bara inte får missa att gå på den här. Och hur rätt hade jag inte i det? Holy macaroni, som jag skrattade inombords under hela ceremonin för att inte störa någon. Liksom förra gången när rektorn höll sitt tal trodde alla att talet var slut när hon äntligen utandades. Men nej då, talet fortsatte ännu en stund och när hon drog ytterligare ett långt andetaget sa hon med nasal röst på utandningen att talet inte var slut och vi skulle därmed inte applådera…än. Hon hade med andra ord lärt sig. Efter ett långt och kanske något osäker trumpetspelande med Star Wars som tema blev det dags för The grand finale. Till tonerna av Abba drog rektorn på sig en blå peruk, liksom resten av personalgänget, fast de i andra färger. Fascinerat stirrade jag på dem när de med svajiga rytmer och med ett lamt viskade framförde ”Take a Chance On Me” på scenen.
Jag misstänker att Chelsie inte vill ha mig där till nästa år när hon går i 7:an. Jag sitter här och undrar hur jag ska överleva det.
lamatrona.net 