Efter gårdagens kulturella operaupplevelse kan jag konstatera att mitt lillfinger fortfarande är något bortdomnat. Om det beror på den märkliga vinkeln som jag och min ”syster” tvingades ha för att överhuvud taget kunna se något låter jag vara osagt. Med viss humor kunde vi konstatera att våra sittplatser var en ren katastrof. Vi var tvungna att hänga över räcket i logen och sträcka ut halsen för att ens ha en chans att se en skymt av vad som avhandlades. Sisådär 1 timme in i pjäsen upptäckte jag att det fanns en andra halva av scenen. Den fanns definitivt inte inom vårt synfält. Min stackars framåtlutade rygg var helt slut efter 3 timmar med Verdis Aida.
Orkestern däremot hade vi utmärkt uppsikt över.
I mellanakten armbågade vi fram oss för att inte komma sist till den enorma kön för förfriskningar. Och det var det värt.
Jag passade på att ta en selfie när jag stod och sippade på ett glas med cava medans min ”syster” stod i den ändlösa kön till toaletten.
Om vi hade vi suttit på bättre sittplatser skulle jag nog ha njutit mer av den fantastiska sånginsatsen. De som satt på sina mer bekväma bordellröda sammetsstolar kunde nog ana sig till mina avundsjuka blickar som jag gav dem då och då mellan akterna. Själva dekoren imponerande inte särskilt mycket. Jag gillar när man tar ut svängarna, det tycker jag inte man hade gjort i det här fallet.
Innan vi hamnade på Operan och Aida åt vi en bit mat i Kungsträdgården, närmare bestämt på T.G.I.F. där alla ungdomar i hela Stockholm höll till. Om du är ungdom och ska gå ut på date, gå dit. Om du är som jag, ehhh, något äldre – gå inte dit. Ljudvolymen var så hög att det var svårt att kommunicera, det är rena turen att vi kunde tyda varandras kroppsspråk, annars vete katten.. Betjäningen…svårt att beskriva i ord, usel räcker inte.
Jag älskar att vara kulturell då och då. Det är både berikande och väldigt upplyftande. Ett litet lyckorus helt enkelt. I bland blir det inte riktigt som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.
lamatrona.net 