I morse när vi vaknade var det hela -31 grader ute. Vi bestämde oss för att åka ner till Åre by och fika i stället. Det kändes som ett bättre val än att åka skidor.
Utanför bageriet fanns en isstol som barnen naturligtvis blev påtvingade att sitta i, för här skulle det fotograferas, igen. Trotts renskinnet var det en smula för kallt att sitta på den för länge.
Efter lunchen steg temperaturen till något behagligare temperaturer och det blev ett kanonväder. Eftersom äldsta dottern har problem med sina pjäxor lånade hon mina. De jag hade på mig satt inte bra. Jag fick svårt att både svänga och styra och det visade sig extra mycket när jag i full fart dundrade ner för sista backen i Ullådalen. Jag insåg snabbt att jag inte kunde få stopp på skidorna. Plötsligt for jag rakt in i stängslet vid liftarna. Ingen i hela liftkön missade min framfart och följde fnissande och nyfiket mina eskapader. En kort slowmotion senare var det hela över och där låg jag, platt som en säl och försökte oberört ta mig upp. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag avverkat ett par timmar på gymmet för det hade jag nytta av när jag kravlade mig upp ur snömassorna. Efteråt var jag tvungen att banna barnen för att de inte tog något kort på mig när jag låg där i snövallen med näsa hängande i stängslet, alltså vilken syn det måste ha varit, jag är ju inte pytteliten direkt heller… Min man och mina barn har konstant haft ett brett flin i mungipan efter det lilla intermezzot. Efter den lilla historien kände jag att jag behövde hämta mig och ta det lugnt en stund.
Nåja, min solbränna förbättrades ytterligare när jag och mellandottern satt och njöt av den varma solen. Det kändes inte helt fel att bara sitta där och blicka ut över de vackra vyerna.
lamatrona.net 