Grattis till äldsta dottern som tog körkortet i dag. Jag är så stolt och glad över denna fantastiska bedrift.
❤️❤️❤️
Hon körde lugnt och säkert upp inte långt från vårt torp i Eskilstuna.
Själv satt jag spänd som en fiolsträng i bilen och väntade, men hey, jag behövde inte oroa mig.
I kväll ska det firas.
Trevlig helg.
På förmiddagen mötte jag och mellandottern upp min ”syster” på Friskis & Svettis. Mellandottern pustade ut när hon såg att det bara var pensionärer där. Hon brukar gå dit på eftermiddagarna efter skolan liksom alla Söder om söders ungdomar.
Min ”syster ”har lyst med sin frånvaro på gymmet ett bra tag så hon startade lite försiktigt. Jag tog det gyllene tillfället i akt nu när dottern var på plats och undrade om hon kunde visa mig hur rumpmaskinen fungerade, det var inte svårt. Men nog tycker jag att det är en av de mer konstiga maskinerna på gymmet, för man ligger ju bara där på mage och lyfter upp underbenen i skyn. Men så här i efterhand måste jag erkänna att jag fått träningsvärk i just de regionerna och det måste väl betyda att maskinen gjorde sitt till. Jag blir nog en look a like med Kim kardashian så småningom, om det här håller i sig…
Ingen var sugen på att vara med på bild efter passet, så vi får nöja oss med ett par spänstiga ben i stället.
När jag kom hem gjorde jag i ordning ett egetsnickrat hemmaspa. Det blev hårinpackning, ansiktsmask och fötterna slipades och smörjdes in med en fet kräm. Ja, det blev till och med rosa nagellack på tånaglarna. Ibland måste man ju bara göra en helrenovering. Det är sällan jag prioriterar mig själv så det kändes bra.
När jag och yngsta dottern var till Liljeholmens köpcentrum i går kliade det riktigt i fingrarna på mig att köpa upp mig på lite mer påskpynt. Orsaken är naturligtvis min enorma vårlängtan. Eftersom ingen vår är i sikte för tillfället fick jag i stället försöka pigga upp mig med några härligt färgglada kycklingar. Yngsta dottern smalt när hon såg denna jättegula skapelse, som by the way numera finns i vårt enkla käll.
Det blev tvära kast för yngsta dottern. I går var det skola, tandregleringen och sushi. Idag ligger hon vissen och utslagen i sängen.
Och apropå sushi, det kan verkligen den här donnan trycka i sig och hon kan äta hur många som helst. Jag hann inte ens börja pilla med wasabin i sojan förrän hon hade slukat tre stora bitar på raken. När hon var klar satt jag fortfarande i godan ro och njöt av mina sushi-delikatesser.
Det kunde visserligen bero på att hon åt med gaffel och jag fortfarande måste tvångsanvända pinnar fastän jag är helt kass på det.
Men att gå på sushirestaurang och äta med kniv och gaffel är helt uteslutet för min del. Jag skyfflar hellre i mig mina bitar på ett überkort avstånd mellan mun och pinne än att greppa något annat verktyg. Oftast skulle det behövas ett stort städteam för att rensa upp efter mitt slabb, men det kan man ju leva med. Vad gör man inte för ett par träpinnar?
I början av helgen hade min man en enda uppgift och det var att köpa hem gräddfil, det gjorde han när helgen var över. Min tanke var att bjuda på tryffelchips, stenbitsrom och gräddfil till förrätten i fredags, vilken blev inställd på grund av ovan nämnda orsak. Idag till lill-lördagsmyset tänkte jag att jag gör ett nytt försök. Dags att verkställa min uteblivna förrättsblandning. Det kanske inte blir så illa ändå, även om somliga kan vara lite disträa emellanåt.
Dagarna bara rasslar iväg, å så vips är det måndag igen. I morse 10.00 sharp stod jag i entrén till Ikea. Stunden innan lämnade jag av äldsta dottern utanför personalingången. Hon skulle på anställningsintervju, liksom 30 andra personer. I morgon är det sonens tur att göra detsamma. Roligt att de båda två kom med på anställningsintervjun på Ikea. Under vintern har båda två sökt sommarjobb för fullt och det känns väl inte helt lätt att få jobb. Mellandottern hade tur och arbetar numera på McDonalds, hon jobbar helger och en dag efter skolan, precis lagom tycker jag.
Det var ett tag sedan jag var på Ikea. Det bästa med shoppingen var att det inte var så många där förutom all personal och det var en hel del. Vid kuddarna var det nästan svårt att ta sig fram på grund av all personal som befann sig där.
Lycklig kom jag hem med nya gardiner, underlakan och 4 diskborstar (de kostade endast 3 kr styck)
Nöjd och belåten har jag styrkt gardinerna och satt upp dem i köket, det blev riktigt snyggt, det känns bra med lite omväxling.
Tror ni att min man såg förändringen i köket?
Nä.
Vi åkte iväg på förmiddagen och storhandlade så nu har vi mat för hela veckan. Det känns skönt att få det gjort. När vi kom hem bestämde jag mig för att göra piroger. Jag tänkte att barnen kan ta var sin pirog till mellanmål när de kommer hem från skolan.
Pirogdeg.
50 g jäst
4 dl vatten
1 tsk salt
2 msk olivolja
1,2 l mjöl
Köttfärsröra
1 kg köttfärs
2 st gula lökar
1 st köttbuljong
1 dl krossade tomater
3 vitlöksklyftor
1 krm smoked paprikapulver
salt och peppar
Gör så här: Stek löken så att den blir mjuk, lägg åt sidan. Hetta upp oljan tillsammans med vitlöken och fräs sedan köttfärsen tills den blir genomstekt . Lägg i de krossade tomaterna och blanda i köttbuljongen och paprikapulvret. Häll ner löken och blanda ihop. Låt det puttra en stund tills all vätska är borta. Salta och peppra efter eget tycke och smak.
Blanda i hop pirogdegens ingredienser i en matberedare. Låt det knådas i c:a 5 min. Jäs degen i 30 minuter. Gör sedan 20 bollar av degen och låt sedan bollarna jäsa ytterligare 30 minuter. Kavla ut degen till ovaler och lägg sedan i köttfärsröran. Nyp i hop i kanterna ordentligt och strö sedan på ost. In i ugnen på 200 grader i c:a 13 minuter.
Jag gjorde även några vegetariska piroger. Det blev en röra på fetaost och soltorkade tomater och en med mozzarella och lök.
Jag har känt mig lite ruggig under dagen och sitter nu i soffan och värmer mig under en filt och med tända ljus. Under veckan har orken liksom inte infunnit sig riktigt, utan jag har mest känt mig urlakad och matt. Jag hoppas på att inte bli sjuk.
I morse tyckte jag att yngsta dottern behövde röra på sig. Innan tio övningskörde äldsta dottern oss till ett av leklanden som finns i vår närhet. Hon och min man fortsatte sedan iväg och sprang 5 km. När jag och dottern äntrade leklandet hann jag inte mer än betala förrän jag höll på att snava över det första barnet. När jag lyfte blicken insåg jag att landets alla barn måste var där, för herre Gud vilket liv det var. Dottern försökte sedan få upp mig i en av rutschbanorna som förövrigt såg helt livsfarlig ut. Jag vägrade och meddelade att om jag skulle åka i den skulle troligtvis min svanskota dela sig i små flis…och det är jag inte sugen på.
När vi kom hem satt sonen och målade i köket. Extra roligt var det att han använda sin mormors gamla målarverktyg. Min mamma målade själv när hon var ung. Nu är hon död sedan nästan 19 år tillbaka.
Det blev en riktigt bra bild på Amy Winehouse.
I kväll är det bara yngsta dottern som är hemma. Alla andra är hos vänner och mellandottern är som vanligt på läger. Denna gång i Rättvik. Min man står för kokkunskaperna i kväll, det vattnas redan i munnen på mig när jag ser allt gott som han ska servera.
Trevlig mellokväll.
I morse promenerade jag inte direkt spänstigt ut från mitt pass på Friskis & Svettis, snarare dröp jag långsamt av som en urvriden trasa. Innan jag ens hade avslutat stretch-programmet var jag tvungen att kasta mig ner i en av stolarna i lokalen för att krypa ihop i fosterställning och hämta mig. Min puls var skyhög och jag började må illa. Hjälp, vad hände? Riktigt så här illa har det nog aldrig varit tidigare. Skönt nog hämtade jag mig ganska snabbt och bestämde mig på stående fot att det blir ett pass i morgon också. Skam den som ger sig.
Just nu tycker jag att dagarna bara rusar iväg och det känns faktiskt helt okej med tanke på hur kallt vi har haft det. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter vår och värme som nu. Min man kliver alltid upp före mig på vardagsmornarna. När jag kommer ner till köket brukar han och äldsta dottern sitta runt matbordet med industrilokalbelysning. Vilket jag avskyr och försöker i stället dimma ner lamporna och tända ljus i stället. Tyvärr inte särskilt uppskattat från dessa två, de måste ju se vad som händer i köket. Men nu slipper jag industriskenet ett tag framöver eftersom det bara blir ljusare och ljusare ute. Jag känner mig mäkta glad över det.
Nu dröjer det inte länge förrän ett par solglasögon sitter på näsan nästan jämnt…
Då tackar vi Åre för den här gången. Det blev ett kalasskönt sportlov.
Det blev en vecka med mycket skidåkning och det blev till och med ett kvällsåk för barnen och min man i VM-backen. En stor nackdel var att de absolut uslaste skidåkarna fanns på plats vid det tillfället. Tydligen fanns det flera i backen som knappt hade något vett i huvudet utan störtdök rakt ner i backarna utan att visa någon som helst hänsyn till vare sig backens lutning eller till att det var trångt i vissa passager. Det bästa med att åka på kvällen var nog att få åka i en starkt upplyst backe i det annars så mörka kvällsljuset. Alla var nöjda med kvällsskidåkningen och tyckte det var roligt att ha provat på.
Jag blev nöjd över helt andra saker, såsom att jag glömde min skidjacka hemma. För min tjockjacka var verkligen varm och skön i dessa minusgrader, för iskallt var det hela veckan.
God mat har vi också ätit. En av kvällarna gick vi ut och åt på restaurang. Jag åt en grymt god röding med en hummersås och potatiskaka till. Den smalt snällt ner i gommen tillsammans med en god Riesling som gjorde sitt till. Det blev en måltid att minnas, mmm.
Det allra mest häpnadsväckande uttalandet som gjordes under veckan var nog när jag och mellandottern satt i liften sista dagen och jag beklagade mig över att inte solen syntes till. Då svarade hon: -”solen? Nä, den har jag inte sett under veckan.” Håll i hatten, ungen hade inte ens noterat att solen har varit framme varenda dag under hela lovet.
Det är ju klart att man blir lite oroad nu…För vi har ju haft sol heeeela veckan lång förutom sista dagen, då var det grått ute. Undrar om det kan ha berott på skidglasögonen? Det kan vara så att de inte släppt in något solljus, *host, det kan vara så.
Det blev en bra avslutning på skidåkningen i dag. Vi åkte till Björnen och körde så det rök under galosch-pjäxan. Vi passade samtidigt på att äta lunch i en av de mysig restaurangerna i backen.
Det har varit ett jättehärligt sportlov. Jag känner mig som en riktig friskis efter all motion och intaget av alla frisk luft. Även mina ben känns möra efter all skidåkning och det är väl bra att de också fått jobba hårt. Märkligare är att jag har träningsvärk på ställen som jag aldrig annars känner av, alltså muskler som Gud verkar ha glömt att jag hade.
Nämnde jag det att det har gått åt åtskilliga sådana som bilden visar?
I morgon styr vi kosan söderut igen, då är det dags att åka hem. Innan dess ska vi ta den sista after skin på Tegetornet.
I dag blev det den bästa skiddagen hittills. Vädret har varit lagom kallt och med strålande sol. Skidåkningen gick som på räls. Det fanns dock ett litet undantag och det var när jag och min man klev av ankarliften. Precis när jag skulle skjuta i från mig pinnen fastnade den i min vinterjacka och jag kunde inte komma loss. I ett desperat försök kastade jag iväg mina stavar och greppade tag i liftpinnen och gjorde ett sista försökt att komma loss, med ett kraftigt ryck lyckades jag tillslut hala mig ur det förbannade ankaret innan jag fick hela nätet i knät. Tyvärr var balansen helt satt ur funktion och därmed föll jag ihop som en fura vid sidan av alla skidåkare. Roat tittade min man på mig och undrade om jag behövde hjälp. En chokladbit senare var jag på banan igen.
Vi åkte upp till Stendalen som var helt fantastiskt vackert. Inte ett träd så långt ögat nådde, däremot såg vi ett gäng med renar längre upp på toppen.
Sonen och mellandottern höll till i Rödkullen. När de åkt klart möttes vi upp för lite lunch. Vi åt köttbullsmackor med rödbetssallad på, det var verkligen inte dumt.
Mellandottern har också haft oturen att ramla, hennes nya solglasögon hänger numera på trekvarts.
Barnen konstaterade att skidliftarna kanske inte var min starkaste gren. Muntert berättade de om alla de gånger jag legat med näsan i backen efter att ha åkt lift. Ja, ja, man kan inte vara bäst på allt. Mellandottern nämnde något om att hon fortsättningsvis ville åka lift med mig hela tiden så hon inte missade något spännande. I det här fallet vet jag inte riktigt om jag ska bli smickrad eller ej, det kan beror på vad hon menar med spännande…
lamatrona.net 