Hela dagen har jag legat på sofflocket under ett täcke – fullproppad med Alvedon. Jag har knappt orkat göra ett dugg. Huvudet känns som bomull mellan huvudvärkstopparna och ingen kroppsdel har orkat anstränga sig alls. Den någorlunda goda nyheten i allt elände är att jag inte har någon feber, så det är ju bra.
Varje gång jag blir förkyld sätter tårkanalerna igång. Mina ögon börjar rinna i ett och blir alldeles röda och uppsvullna. Jag vågar mig absolut inte ut för då skulle jag troligtvis skrämma slag på någon, det är mycket möjligt att det skulle kunna blir en chock för livet, så jag håller mig inne.
Men det finns faktiskt också fördelar med att vara sjuk och det är att jag kan lyssna på min talbok utan att få dåligt samvete, dessutom fick jag en idé om hur jag skulle arrangera om mina nyinköpta ljusstakar.
Det blev inte så dumt att ligga på soffan och filosofera ändå.
Jag vet inte riktigt vad som hänt med äldsta dotter. Det kan vara så att hon ryckts med av mina och min mans ivriga gymbesök.För ett tag sedan bestämde hon sig för att hennes mål i år skulle bli att springa en mil. Och häromdagen nämnde hon något om att det vore kul att springa Tjejmilen. My God vilken mardröm tänker jag…men tydligen inte hon.
Här kommer den spänstiga dottern rusande fram i full galopp. Hon har tur för hon får lätt med sig min man ut i motionsspåret. Han brukar vara ute och springa runt 2-3 gånger i veckan.
Nog om motion.
Det hade ju varit gott att kunna trycka i sig en eller möjligen två praliner när man är i mitt förkylningstillstånd i soffan, men tyvärr ekar köksregionerna tomma på sådana onyttigheter. Jag får hålla tillgodo med en nyttig frukt i stället…stackars mig.
lamatrona.net 