Yngsta dottern har sovit över hos en klasskamrat och i eftermiddags hämtade jag hem henne. Det märks att hon håller på att bli stor och självständig. Det kan också ha att göra med de förpubertala hormonerna, de spökar för jämnan. Ena sekunden är hon arg, ledsen, frustrerad medan hon i den andra sekunden är helt avslappnad, glad och trallvänlig, allt detta i en salig blandning. Antingen är man den bästa mamman i världen eller inte, numera lutar det mer åt det senare hållet. Det är tur att jag har haft träning på de andra barnen tidigare annars skulle jag antagligen bli galen.
Likt en virvelvind svepte dottern in här hemma och började genast möblera om i sitt rum för kompisens rum såg så mycket finare ut. Ramen till sängen dög inte heller så den lovade jag i ett svagt ögonblick måla om. Förutom ommöbleringen hann hon med ta några snapchattbilder på oss.
Jag tar tillvara på varje ögonblick som vi har roligt ihop och njuter av varje sekund som vi umgås. Detta gäller alla mina barn. Jag vill inte titta tillbaka i backspegeln och konstatera att jag missat allt det fina med dem. Självklart vill jag att de växer upp och blir självständiga individer och att de blir så pass trygga i sig själva att de vågar ta för sig av livet. Som förälder vill jag finnas för dem och vara en trygghet och en förälder som de kan luta sin axel mot i alla lägen.
I min vardag ser jag att alltför många barn inte har detta skyddsnät och faller igenom det stormaskiga nätet. Många gånger tar inte samhället sitt ansvar som sig bör utan ser mellan fingrarna och låter övergrepp, alkohol och narkotikaproblem, psykisk ohälsa, hedersrelaterade händelser med mera ske med samhällets goda minne. Jag önskar av hela mitt hjärta att också de får en stabil, varm och kärleksfull uppväxt, precis som mina barn.
Med de orden önskar jag dig en fin kväll.
So long, så länge.
lamatrona.net 