Dråpligt

Efter morgonens möte  tog jag  en snabb promenad till Friskis&Svettis och satte igång med att slita i maskinerna på gymmet.

Vilken underbar skön känsla det är när sista delen av gympaschemat äntligen är avklarad. Håller det här i sig kommer jag troligtvis att  kunna göra piruettskruvar i slalombacken till nästa år.

Helt slut och svettig blev det svårt att uppbåda något som ens liknar ett leende.

Men jag har nog aldrig i hela mitt liv tränat så mycket som jag gör nu, det blir runt 3-4 gånger i veckan. Det tog mig över 50 år innan jag började anamma denna träningsform. Jag har varit lyckligt ovetande om behovet av att behöva styrketräna och hoppa runt på ett gympapass, nu vet jag bättre.

Det bästa med allt  är att jag just nu är  inne i ett härligt flow och bara längtar dit…trodde aldrig jag skulle uttala de orden.

Förra veckan köpte jag nya träningskläder. I provrummet i butiken kändes de rätt ok och därför slog jag till.  När jag kom hem ställde jag mig framför spegeln med mina nya superslimmade kläder… men denna gång kändes det inte alls bra. När jag stod där och velade kom jag plötsligt ihåg att min man hade ett par jättesnygga  joggingbyxor, de letade jag upp och insåg att de passade bättre på mig än på honom (visserligen skulle han nog inte hålla med om det, men det hör inte till saken.)

Jag ringde upp min man och frågade om jag möjligen kunde få  dem. Utan att tveka sa han glatt ja. Hm, undrar varför det gick så lätt?

På kvällen kom han hem med en stor kasse med ett par ännu snyggare byxor än de gamla, tydligen blev han glad över att bli av med det gamla paret.

Nu till den bittra delen, herregud vad mina byxor är för varma att motionera i… jag måste skaffa nya.

Ha det fint!

So long, så länge.