Skolavslutning när den är som bäst

I morse var jag  på yngsta dotterns skolavslutning och jag måste nog säga att denna var den mest händelserika avslutning jag någonsin varit på. Jag kan fortfarande inte låta bli att storskratta bara jag tänker på det.

När jag och dottern kom till skola så berättade de att det blivit ändrad planer och att arrangemanget  skulle ske inomhus i stället för på skolgården på grund av regn. Alla föräldrar och elever klämdes ihop på en relativt liten yta i matsalen.

Rektorn började hålla sitt tal, hon pratade och pratade och tog pauser i talet och efter varje paus hon tog trodde alla att talet var över och började applådera…men nä, hon fortsatte att prata och vi fortsatte tro att hon höll på att avsluta talet och fortsatte applådera mellan pauserna. Till slut hade jag klappat händerna 45 minuter i sträck och kände att jag började få blåsor i dem. När hon äntligen på riktigt hade pratat klart kom hon på att hon hade lite till att säga, vi fortsatte att lyssna på henne och fortsatte att applådera mellan pauserna.

Sedan blev det gemensam sång: den blomstertid nu kommer. När sången var slut tog en av lärarna till orda och meddelade att några elever skulle komma fram till podiet och mottaga ett pris för varierande insatsen i skolan. Nu var det inte bara en eller två elever som skulle upp utan närmare bestämt 15-20 elever. Vi föräldrar fortsatte applådera ivrigt och länge för att visa vår uppskattning.

När sista eleven droppat av scenen reste sig alla upp och sjöng: Du gamla du fria… tills brandalarmet gick i gång. 10 minuter senare lyckas de äntligen stänga av det. Då blev det  det dags för överraskningsmomentet.

Åhörarna delade sig plötsligt likt Röda havet och in kommer rektorn med en rockig scarf draperad runt huvudet  och med något obestämbart på kroppen med händerna i luften och intar scenen. Rockgitarren dånar dovt i bakgrunden och när keyboarden startar börjar plötsligt ljudanläggningen brumma.

Publikhavet  får en oväntad stund att mållöst hämta andan efter den oväntade entrén.

Rektorn och rockbandet  hämtar nya krafter och drar igång  med ”The final count down” med Europe.

Då fullständigt brast det… jag kunde inte sluta skratta.

När jag stunden senare mötte upp dottern påpekade hon att all min mascara satt mer på kinderna än på ögonfransarna. Haha, jag hade inte väntat mig något annat heller efter denna något annorlunda upplevelse.

Hela vägen hem gick vi och fnissade. Det tog ett bra tag att samlat i hop sig och rätta till anletsdragen.  Alltså, jag kommer att sitta klistrad på första parkett även nästa år på yngsta dotterns skolavslutning, haha, sådant här vill man ju verkligen inte missa.

Ha det gott!

So long, så länge.

Författare: lamatrona

Hej! Välkommen hit. Jag är en gift fyrabarnsmamma, med vuxna barn. Jag har noll droppar italienskt blod i mig, vad jag vet. Däremot har resten av familjen en del av den varan eftersom min man är halvitalienare. Därför tyckte jag att mitt bloggnamn passar bra: La matrona = husfrun = jag. I min blogg skriver jag mest om mitt familjeliv och min vardag. Inspirationen hittar jag oftast hos mina barn. De kan verkligen bjuda på sig själva. Det jag är mest glad över är att barnen tycker det är toppen med en mamma som bloggar på ålderns höst. Håll till godo. Visa alla inlägg av lamatrona