I går var vi till tippen fyra gånger, i dag blev det två. Det sista lassen bestod av renodlat källarskräp. Det var inte nådigt vad vi samlat på oss genom åren, saker som man inte visste fanns där dök plötsligt upp i någon okänd mörk del av källaren. Den här gången kom de inte undan min skarpa blick, inget gick säkert där nere, inte ens de gamla cd-skivorna.
Min man går omkring och skiner som solen i Karlstad, han är så nöjd över alla hyllsystem som på millimetern passade in.
Som den mattefantast han är, hade han räknat ut exakt hur dessa hyllor skulle få plats i utrymmet. Men efter en del mätningar in real life insåg vi att vi verkligen inte hade mycket utrymme att spela på. Vi la in 5:ans växeln och med mycket tur och stor möda samt ganska mycket våld och en å annan svordom fick vi till slut in den sista hyllplanet.
Jag vet inte hur ni gör när ni ska plockar upp en sak från marken men jag böjer inte på knäna utan viker överkroppen så att all tyngd hamnar på ryggen. Den positionen har jag mestadels befunnit mig i under dagen…
Just nu stapplar jag omkring och kan knappt böja upp ryggen, det har blivit någon sorts låsning i korsryggen.
Kroppen känns som en hundraårings, till skillnad från denna lilla pingla, som är betydligt mer alert.
Det känns så skönt att allt är klart. 100-åringen ska snart försöka vagga sig upp på övervåningen och sätta sig i ångbastun och försöka mjuka upp alla kroppens leder efter dagens fruktansvärda ryggövningar. Med hopp om livet önskar jag er en fortsatt fin dag!
So long, så länge.
lamatrona.net 