Det är nio år sedan jag sist stod på ett par skridskor och vid det tillfället åkte jag på en mycket knölig skridskois i närheten av oss i någon minut. Gången innan dess var det ytterligare tio år sedan som jag åkte och det var den gången jag drog runt min man ett varv på Östermalms IP. Bara jag tänker på den situationen känner jag hur mungiporna möter varandra i bakhuvudet, som jag har skrattat åt det, dock ej min man. Efter det har han inte åkt skridskor och enligt honom själv kommer han heller aldrig att göra om det igen.
Men nu var det dags för mig och jösses säger jag bara, vad kul det var.
Det enda misstaget jag gjorde räddade jag upp galant. Precis när jag kände att nu kommer jag att ramla omkull kastade jag mig över första bästa karl. Jag klamrade mig hårt fast vid hans ryggsäck, killen själv stod stadigt kvar medans jag fasthängande jobbade med min balans, med vilka medel det än må vara stod jag där och gjorde allt för att klara mig från att falla. Jag hade ingen som helst tanke på att mannen som jag krampaktigt höll i möjligen också kunde ramla.
Stunden senare kände jag att jag åter fått styr på skridskorna och vågade då släppte det hårda greppet om den stackars mannen. Det visade sig att han var en like. Minuten efter vinglade även han iväg, han åt sitt håll och jag åt mitt, resten av skridskoturen undvek han mig å det bestämdaste.
Haha, här kommer galningen, glad att kommit undan med livet i behåll…
Efter denna kraftansträngning tog vi oss en promenad till Gamla stan och fikade.
Det blev inte vilket fika som helst utan vi mumsade i oss semlor och choklad med vispgrädde i stora soppskålar.
Sedan skrek 5-åringens korv med bröd-tarm, att nu måste hon få i sig en sådan för det går absolut inte att bara gluffa i sig en massa gofika.
lamatrona.net 