Mitt pedantiska sinne är i gungning. Alla barns rum ser helt enkelt bedrövliga ut. Se bara här: Godispapper i sonens rum.
Godisvägg i yngsta dotterns rum. Kan man urskilja något sorts mönster här?
För att återkomma till mitt pedanteri.
Min högsta önskan är att mina slarvpellar till barn kunde bära upp sin tvätt till tvättkorgen på övervåningen och att de fortsättningsvis inte frågar mig om jag har tvättat den eller den tröjan. All tvätt ligger nämligen fortfarande kvar i högar på golvet.
Nu har det gått så långt att vi har fått tillbaka bananflugorna som är fetare än någonsin. En av dem var så stor och fet att jag tvingades sparka ihjäl den, det säger en hel del om deras välmående, eller hur?
Annars har jag faktiskt haft en riktigt intressant dag. Min man lyckades inte byta däck på stora bilen i söndags. Vi tror att däckverkstaden som vi bytte däcken hos i våras har skruvat sönder bultarna.
I dag blev det därför ett besök på bilverkstaden för att byta däck.
Kliande eksem är ett milt uttryck för mina besvär när jag befinner mig antingen på en bilbesiktning eller i en serviceverkstad.
Jag är rädd för att göra fel: som att råka köra upp på en av ramperna helt snett och behöva backa ut igen och göra om allt från början. Eller att ta kurvan för snävt och skrapa emot något när jag ska in med själva bilen i bilhallen. Mycket kan gå fel och det är jag så medveten om. Och jag hatar det så mycket…
Den här gången gick det bra. Jag lämnade bara över bilen till min man, han fick sköta allt.
I dag är jag lyckligt lottad men snart står jag där i besiktningshallen med svettiga fingrar, om inte allt för länge. Ojojoj, vad jag längtar, not.
lamatrona.net 