Nu till ett allvarligt ämne: matematik. Det är tur att alla barnen ärvde min mans räknehuvud, annars hade det varit riktigt synd om dem. När yngsta dottern kommer hem med sina mattetal häpnar jag över deras svårighetsgrad. My god! Så invecklat det ser ut. Tvillingarnas matte ska vi inte prata om. Visst, de går på natur/natur på gymnasiet och det är mest matte de håller på med, men det allra konstigaste är att de faktiskt tycker matte är jättekul. Jättekul? Bara tanken på derivata får mig att bli alldeles snurrig i huvudet.
Tacka vet jag den gamla hederliga ”miniräknaren” från förr, en klass för sig, eller vad säger ni?

