Kategori: Motion

I morse sms:ade Corinne mig att elen gått på Sats, hela gymmet var helt bäcksvart. Då var det alltså ingen idé att gå dit tänkte jag glatt. 5 minuter senare skickade hon ett nytt textmedelande där det stod att det inte fanns några som helst ursäkter att inte gå dit, elen var tillbaka. Lite tveksam var jag för i fredags sträckte jag lårmuskeln och har haft ont där under helgen. Smått halvhaltande slank jag ner till Sats och möttes upp av Corinne. När jag värmt upp var det dags för henne att gå till jobbet. Precis när jag skulle hugga tag i ”vicka på tåmaskinen” hör jag pt’n och hans klient Marcus starta upp Marcus pt-tid. Förra veckan när jag var där blev det helt outhärdligt att höra hur pt’n ropade ut hans namn i tid och otid flera gånger i samma mening… jag menar,  det var riktigt olidligt. Och nu var det tydligen dags igen. Jag funderade bums på att gå därifrån. För det första fanns det ingen musik i högtalarna att tillgå (det efter det att elen gått på morgonen). För det andra, eftersom elen gått fanns det knappt en kotte på hela gymmet och för det tredje, när pt’n hunnit säga sin klients namn 100 gånger innan jag ens hunnit sätta mig på min maskin kändes det inte riktigt som om jag skulle orka palla med att höra Marcus namn nämnas en gång till. Dagens gympass blev i kortaste laget, nu gjorde det inte så mycket eftersom mitt humör fortfarande var på topp när jag stegrade därifrån. Min backupplan framöver blir  att ta med mig mina hörlurar, eller varför inte ett par rejäla hörselkåpor? Garanterat Marcus-fritt.

Det börjar dra ihop sig till ski-19. Jag tänkte köra hårt till den när den går av stapeln, som jag längtar.

Måndagshurtiga som jag och André är (eller åtminstonne jag) satt vi på roddmaskinen på Sats tidigt i morse. När vi uppvärmda och klara gick ner till maskinerna stod en av PT-killarna och pratade med en klient. Eftersom det var väldigt glest med gäster kunde vi klart och tydligt höra PT’ns översvallande entusiasm i hela salen. -”Marcus, jättebra,” -”Marcus, lite till,” -”Marcus, kämpa”, -”Marcus, tänk på att sträcka ut ordentligt, Marcus”. -”Marcus, jobba lite till”…och så vidare. Ett ögonblick funderade jag på att gå fram till PT’n och be honom sluta använda killens namn flera gånger i en å samma mening, det blev helt olidligt till slut. André, den lyckans ost var helt  förskonad med sina hörlurar. Själv gick jag omkring och bet ihop och tog antagligen i alldeles för mycket på alla maskinerna. Nåväl, just det kanske inte gjorde så mycket. När vi avslutat gymträningen och dök ner på den minimala stretchytan ser jag med skräck hur Marcus och PT’n med bestämda steg styr kosan mot oss och sekunden senare har jag Marcus liggande bredvid mig. I örat hör jag  PT’n glatt och uppmuntrade fortsätta på samma bana, 100 Marcus i minuten. Gahh, jag har nog aldrig varit så snabb på att strecha som denna gång. Vips och jag var klar på nolltid.

Nä, det blir nog ingen PT för min del.

Jag och Corinne  körde hårt på Sats i morse. Hon mer oberörd än jag.

Den här bensträckarmaskinen är min favorit just nu. Den håller på att ta kål på min rumpa, fast på ett bra sätt, hehe. När jag vilar mig från den har jag armbrytarmaskinen att träna på, den är minst sagt skitjobbig. Min styrka är benen inte armarna.

Under eftermiddagen har Corinne bakat. Gång på gång misslyckas hon med sina bakverk. Den här gången lyckades hon bränna vid tosca-täcket. Jag hörde hennes nyss muttra något om att det inte kommer att bli så värst mycket bakande för hennes del framöver. Det märkliga är att hon alltid misslyckas medan Sofie bara behöver nudda vid en smet så blir det hur gott och bra som helst.

Jag och André halvsprang ner till Sats i det kyliga vädret endast iförda våra gymnastikkläder. Det kommer inte att hända igen, jag lovar.

Iskalla kastade vi oss upp på varsitt motionsredskap och satte igång att värma upp oss. Två unga killar i högstadieåldern hade prao där och de höll på att städa precis där vi gymmade för fullt. Med dammsugarlätet i örat blev det svårt att koncentrera sig, men vi bet ihop. När vi utmattade låg och stretchade på varsin matta en timme senare så vips kom de även dit och började dammsuga taket varpå plattorna släppte och ett av dem föll ner på en av männen som låg och gjorde plankan. En fördämmning av damm sköljdes ut över golvet och så långt ögat nådde låg det fullt med dammbollar och guppade fram och tillbaka i rummet.

André precis innan takhändelsen.

När vi stunden senare avlägsnade oss fanns det inte en takplatta som låg på sitt rätta ställe. Jag gissar att just den lilla arbetsuppgiften gjordes på eget bevåg. Med livet i behåll kände vi oss annars något gracilare än innan vi kom dit. Det går åt rätt håll, kunde vi konstatera glatt på vägen hem.

I kväll ska jag på en fortsättningskurs från förra lördagen, den var både intressant och spännande. Det är bara det att det tar så himla mycket emot att bara ta sig till kursstället, som för övrigt ligger på Söder, alltså inte så långt från oss. Och jag vet att när jag väl är på plats brukar det bli jättebra. Nästan alltid brukar det också vankas något gott. Förra gången fick vi bland annat ingefärakarameller som var vääääldigt heta. Jag sätter kvällens hopp till dem.

Vilken rivstart det blev på den här måndagen. Jag har inte mindre än två gånger denna förmiddag varit PT=personlig tränare och då till mina tvillingar. I går införskaffade de sig varsitt Sats-kort. I dag kavlade vi upp ärmarna och satte i gång. Först ut var Corinne, hon har någorlunda koll på gym-maskinerna så även PT:n, d.v.s jag, kunde också träna samtidigt. Eftersom jag var sjuk hela förra veckan blev det noll (0) träning sammanlagt under den veckan och det kändes minsann när vårt pass äntligen tog slut.

När jag hade släppt av Corinne hemma hämtade jag upp André. Han har never, ever varit inne på ett gym tidigare, men såg ändå väldigt motiverad ut. Under hans träningspass var jag enbart PT och visade honom alla maskiner som fanns att se. När han kastade in handduken en timme senare såg han betydligt mörare ut än när vi kom. När han stapplade in på herrarnas började han oja sig över träningsvärk. Jag gissar att båda två kommer att känna av att de har muskler som de aldrig tidigare känt av förut. Jag har redan hotat med att det blir ett morgonpass redan i morgon. Nu köööör vi.

Nämen alltså, lite småspänstig har jag nog blivit igen efter mitt långa sommaruppehåll, tack och lov. Det värsta var att komma igång igen efter att inte ha tränat på ett bra tag. Nu börjar jag också få lite mer hum om hur maskinerna på Sats funkar och det känns ju jättebra. Om jag jämför med Friskis & Svettis måste jag säga att det är stor skillnad, allt är så mycket renare och fräschare på Sats , dessutom så är inte deras maskiner helt hopplöst trasiga jämnt. Jag trivs som fisken i vattnet och längtar redan tillbaka till nästa gång jag ska dit. Appropå att vara hurtiga, Corinne gör ett uppehåll från  jujutsun och tänker i stället börja med orientering. Sofie i sin tur har bestämt sig för att  börja tävla i jujutsu igen. De avlöser verkligen varandra, systrarna.

Förra hösten bestämde jag mig för att börja gymma. Innan dess har jag vid några enstaka tillfällen motionerat på en crosstrainer. I höstas blev det andra bullar och jag började gå på Friskis och Svettis. Det har jag inte ångrat en dag. Under sommaren har jag…ehh, vilat från träningen. Jag har mest varit ute på småpromenader med min man och vår granne på landet. Jag kan därför inte säga att jag varit särskilt spänstig under min semester.

I dag åkte träningskläderna tajt på och när jag granskade mig själv i spegeln såg jag att jag både frossat och latat mig länge nog.

När jag någorlunda vigt hoppat upp på en av träningscyklarna tänkte jag att det här kommer att gå som en dans med rosor. 2 minuter senare låg jag på styret och förstod att jag kommer att dö. Min cykelgranne log uppmuntrande mot mig när jag flåsade som mest. Hon måste bestämt ha hängt där hela sommaren för annars kan man inte ha den kondisen som hon hade. Badande i svett dröp jag av från cykeln och bestämde mig för att ta några tag på roddmaskinen. Det kändes bättre och efter en stund på den kunde jag äntligen kliva in på själva gymmet (den roliga biten på gymmet.) Jag var nästan helt själv, med undantag från två killar i gymnasieåldern som stod vid skivstängerna. Alltså, jag älskar att få rå om maskinerna helt själv, rena julafton. Jag missade knappt en maskin, jag var bara tvungen att  prova på alla mina favoriter i ett svep, long time, no see. Tyvärr misstänker jag att jag kanske överdrev med ryggmaskinerna. Just nu lutar det åt att jag kommer att få en ordentlig träningsvärk, men det var det värt…hoppas jag.

Det blev en stolt selfie. Nu svimmar väl barnen när de ser den. De tycker att jag är helt hopplös på att ta kort på mig själv, men det bjuder jag på efter dagens ansträngningar.

Jag älskar känslan av att komma hem efter att ha svettat mig igenom ett gym-pass på Friskis &Svettis. Jag går fortfarande dit 2-3 gånger i veckan och gymmar loss. Numera brukar jag visa upp mina fantastiska biceps i tid och otid för hela familjen. Om de har tröttnat? Ja, alla, utom min man för han kontrar alltid med att visa upp sina. Anledningen till varför jag började på gymmet var att rumpan gungade lite för mycket och  groparna på låren satt som ett täcke längst med lår och rumpa. I det ögonblicket bestämde jag mig för att det var dags att göra någonting åt saken.  Med tanke på att jag har jobbat ganska hårt med bland annat benen de senaste 8 månaderna så tycker jag att celluliterna borde ha minskat något, men nej då, de sitter fortfarande envist kvar.  Så visst, lite missnöjd är jag över att de inte försvunnit i den hastigheten som jag hoppats på. Nåja, man kanske inte kan få allt. Det bästa med alla dessa träningspass som jag tagit mig igenom är att min kondis är på topp, kroppen har tajtat till sig och det bästa av allt, jag har knappt varit sjuk under den här perioden. Det finns så många fördelar med att hålla igång,  det gäller både kropp och knopp.

Extra härligt är det sedan att sätta sig nyduschad i soffan och bara hämta andan en stund.

Jag och yngsta dotter har spelat Memory. Helt ärlig har jag inte lyckats vinna över henne en enda gång ( vi spelar ganska ofta ) För övrigt tror jag att det beror på att motiven i Memory ser identiska ut. Det beror alltså inte på mitt sviktande minne eller att det finns så många andra mer roliga spel, nej då, inte alls.

I kväll ska vi äta stekt torsk med potatis, kikärtsröra och sallad till. Jag gillar verkligen fisk i alla dess former. Dessutom går fisk hem bland ungdomarna, särskilt lax. I kväll får de hålla till godo med torsken.