Kategori: Familjeliv

Det är helt enkelt svinkallt hemma hos oss just nu. Det började förra veckan när vi skulle sätta på  värmen i huset och upptäckte att ingenting hände. Det visade sig ganska snabbt att det blivit något problem med värmepumpen. Gaaah, inte roligt, vi fick tag i en kille från värmepumpsfirman som vi anlitade för något år sedan, han kom inte ångande, utan vi fick vänta några dagar tills de fick ”en lucka”. När han äntligen kom konstaterade han vad problemet var och meddelade sedan att han inte hade den reservdelen hemma. Nähä.

Så nu sitter vi här hemma och fryser rumpan av oss. Alla ser ut som kåldolmar i sina filtar och det kommer nästan rök ur munnen. Alla öppna spisar är i full gång och det är även kö till ångbastun. Dessutom har jag gjort av med en förmögenhet på bara värmeljus. Det enda vi önskar oss just nu är lite värme…Inte en sojakorv i frysen.

Förutom min ångest över att gå på systembolaget så känner jag ungefär likadant för Bygg Max. I  morse sa min man att jag måste åka dit och köpa ved eller med förtäckt hot: gör du inte det kommer vi frysa ihjäl här hemma.

Jamen hallå, jag är tvungen att först och främst åka in på Bygg Max inhägnad, släpa in ved i bilen och sedan åka till deras entré. Där kommer en seg  gubbe fram efter lång stund, för vem vill gå ut i kylan när man kan vara inne i värmen?  När han äntligen kommer ut  går han igenom vad jag slängt in i skuffen och skriver ut ett kvitto. Därefter måste jag gå in till kassan och betala. Tillbaka in i bilen igen och väntar på att bommen ska flyga upp, det kommer den med hög sannolikhet inte göra. Jag blir då sittande i bilen eftersom ingen släpper ut mig. Vid det här laget är jag både  jätteirriterad och på dåligt humör så jag börjar tuta högt och skarpt. Blir sedan utsläppt. Nej jag är inte ett dugg sugen på att åka dit….

Vi hann även med ett litet mysigt biobesök i helgen. Vi såg Hitta Doris. En trevlig familjefilm. Yngsta dottern gav den 5 utav 5 möjliga poäng.

Jag har däremot ett litet bioproblem och det är att hålla mig vaken, jösses vad trött jag blir efter en stund. Det spelar ingen roll hur mycket snacks eller annat onyttigt jag trycker i mig, likväl blir jag som ett sömnpiller.  Det måste hända extremt mycket på filmduken för att inte få mig att nicka till.

Men bläckfisken nedan blev hur som helst min solklara favorit, söt är bara förnamnet på Ingvar.

Nu undrar ni såklart hur det går med makens intensivkurs i arabiska.Jo, han kom hem rätt nöjd efter första dagen. Nämnde i samma veva något om att han nog ska börja på italienskan på universitetet till hösten igen.

Well, några arabiska ord hinner han nog lära sig innan han avslutar denna intensivkurs.

Rena rama arabiskan…

 

I går tog jag och äldsta dotter en promenad. Det hela började med ”operation” övertalning för att överhuvud taget få ut  henne ur huset. Sedan släpade jag runt på henne medan hon gnällde i ett över att jag dessutom tvingade henne ta selfies tillsammans med mig på hennes telefon.

Sådär höll vi på ett tag innan hon fick syn på ett träd.

En trädkram var allt som behövdes, äldsta dotter blev genast på bättre humör. Tänk att min avlidne far hade så rätt. Han sa alltid :- Ta och krama ett träd en stund, bra för kropp och själ. Och minsann…Han hade så rätt.

Mellandottern berättade att hon i veckan varit på en gymnasieskola för att ta del av olika gymnasieval. Hon hamnade i montern där yrkesgymnasiet höll till. Där lyckades hon få en fantastisk penna som vi alla i familjen har pillat på under helgen. För att inte tala om min man, ojoj, han kan verkligen gå igång på en sådan grej, det är näst intill att han ställer sig i brygga.

Ok, för att bara nämna några detaljer om dess funktion så finns det en linjal, vattenpass, touch-funktion som ser ut som ett sudd och tillslut en väldigt gullig skruvmejsel gömd under touch-suddet. Jamen ni hör va! Och samtidigt förstår jag er avund. Jag vill bara understryka att jag hör till de få privilegierade som dessutom får bo i samma hus som denna  penna. Livet är så orättvist…

Jag vet inte hur era mornar ser ut men mina är inte alltid så upphetsande.

När jag kommer ner i köket på mornarna en aning sömndrucken ser jag hur barnen gör i ordning sin frukost utan att ens lyfta blicken från telefonen eller paddan för den delen. Eftersom de oftast har hörlurar på sig hör de heller inte mitt ”God morgon”.

Det är faktiskt  ett rent mysterium hur de lyckas ta sig ut ur huset och komma i väg till skolan.

Efter att ha smält den senaste informationen  där mellandottern ännu en gång överträffat sig själv, kan jag bara sucka djupt och konstatera att hon tagit sin telefon/ padda till nya höjder. Hon meddelade glatt att hon tar med sig  paddan/telefonen in i duschen och medans hon tvålar in sig tittar hon samtidigt på ”Vänner”.

Nä, jag orkar inte…

Big mistake.

Helt otroligt, det funkar. Jag har lyckats suga upp varenda bananfluga i huset, tror jag. Vilket toppentips.

Jag måste noga poängtera att  jag jobbat en hel del med att lura in dem i dammsugaren. Ett tag undrade jag om de fått hjärna för så listiga kändes de när jag slet fram dammsugaren.

Nu blir mitt tips till er: sug, sug och sug lite till. När ni gör ett uppehåll i dammsugandet (för det måste man göra eftersom man inte riktigt vet var de listiga små flygfäna tagit vägen), vira då på lite gladpack över munstycket på dammsugaren så att de rackarna inte flyger ut igen.

I bland kan jag bara häpna över mig själv när jag får dessa fantastiska snilleblixtar.

Vem har tänkt på att dammsuga bort löss? Ingen? Trodde väl det.

Visserligen fick jag inte bort dem, men om det hade gått hade det inte varit en revolutionerande idé?

Det var faktiskt ett bra tag sedan jag behövde göra en lus-kontroll. Och med det bestämdaste kan jag säga att jag inte saknar det.

En period drabbades vi konstant av denna blodsugande ohyra. Jag kammade och lusade och kammade igen och lusade  i ett. Jag hade till och med mardrömmar om dessa förfärliga kryp. Det kändes som om det aldrig tog slut på eländet…

Kort och gott en mörk och dyster period i livet men likt ett suddgummi har jag börjat radera det ur minnet. För vem vill komma ihåg en sådan trist historia?

Jag veeet, det är inte är en bild på en lus men vem vill se en sådan? Inte jag i alla fall.

Men nu till ett annat dammsugartips som jag fick av min vän som hävdar att det fungerar. Som alla vet har jag vissa problem med dessa  bananflugor. Nu har jag under en längre tid  jagat runt dem med alla medel utan att lyckats utrota dem helt.

Nu till min väns goda råd: Ta fram dammsugaren och sug upp dem kort och gott.

Under de närmsta dagarna kommer ni att se mig med fast grepp om dammsugarmunstycket redo att angripa allt  som flyger omkring i huset. Skulle även barnen råka svischa förbi i farten finns det sannerligen en stor chans att även de stryker med.

Det är alltid lika spännande när Glossyboxen dimper ner i brevlådan. Tjejerna blir som galna – även den yngsta. Ögonen lyser förväntansfullt och jag kan riktigt se hur redo de är att kasta sig över de stackars sakerna i min glossybox.

De undrar försynt om jag verkligen behöver allt. Jag hummar något om att jag endast fått 5 olika produkter och om alla ska ha varsin sak blir det med enkel matematik bara 2 saker kvar. – ” Men mamma, vi kan ju låna sakerna.” Ursäkta mig, låna? Jag vet nog vad låna betyder vid det här laget.

Och som den snälla moder jag är står jag här nu med svarte Petter, badsaltet. Vi som inte ens har badkar.

Äldsta dottern såg väldigt mör ut i dag efter helgens jujutsu-läger. Hon t.o.m ojade sig över sina fingrar och menade på att de var fulla av träningsvärk. Se där ja, själv har min ömma rygg börjat återhämta sig så smått efter monsterplåtsbärandet i går.

Nästa år ska jag minsann anlita en pool-kille, helst någon snygg. Förslag? Utom min man då…

Ok, så här glad såg äldsta dottern ut på lägret, vilken entusiasm.

 

 

 

Varje år samma visa, dags att stänga poolen. Gissa om vi har dragit på det? Men i dag var det dagen D. Vi drog på oss arbetshandskarna och gick ut och högg tag i eländet . Sammanbitna sprang vi fram och tillbaka med dessa tunga monster till plåtar, lyfta, stånka, stöna. När alla äntligen var på plats hade min rygg domnat av för länge sedan, inte mycket till känsel där inte.

Men efter regn kommer solsken … Nya friska tag till i morgon.

Att det aldrig tar slut. Här har jag dragit omkring med denna vagelhistoria i ögat under en längre tid. Och vad händer? Jo, den smittas… Nu går yngsta dottern omkring med en liknande utbuktning i  ögat, gahh. Men kan ni gissa vad mitt råd blir till henne? Jajamän, samma råd som min mor gav mig: – ”spotta på den” hehe.

Helgen har gått i goda vänners lag  med trevliga middagar både i fredags och lördags. Höjdpunkten blev nog när vår vän hoppade upp på yngsta dotterns Hoverboard. Jag kan nog säga att vi fick oss ett ordentligt gott skratt. Som ni ser var han riktigt svår att få skarp.

Gästerna blev omhändertagna  på bästa sätt.

Kvällen avslutades med egenhändigt skrivna rap-låtar. Alltså, dessa ungar! Kärlek…