Kategori: Familjeliv

Vilken blåst vi har, precis när jag skulle öppna bildörren tog blåsten tag i mig rejält och eftersom det också var väldigt isigt där jag stod behövdes det inte mycket förrän jag var tvungen att hålla i mig i handtaget på bilen för att inte  hamna högst upp i vår häck. Nu överlevde jag gudskelov och kunde fortsätta iväg på mina ärenden, men vilken pers…

När jag kom hem kände jag efter hur jag mådde och insåg att jag faktiskt inte är på topp: huvudvärk, frossa och jag har ont lite varstans i kroppen. Jag tog en kopp ingefära- och citron-shot och kände mig tillfälligt bättre. Tänk vilka huskurer man tvingas svälja ner bara för att mota Olle i grind.

Mellandottern är inte helt frisk hon heller, hennes hosta skulle kunna passa in i vilken skräckfilm som helst. Jag hoppas att den snart försvinner för varje gång hon hostar låter det som om hon skulle börja kräkas. Jag föreslog en huskur till henne också, det tyckte hon var en strålande idé, men valde en avokado-smörgås i stället. Tja, vitamin som vitamin kan jag tycka.

Nu ligger jag här i soffan och har tänt en brasa och svept om mig med en filt och tycker lite synd om mig själv, jag fick nämligen en sticka i handen av vedklabb jag slängde in i brasan.

Hur mycket otur kan man ha egentligen?

Eftersom det nu är lite synd om mig funderar jag på att slå en pling till min man för att be honom överraska mig med något gott till ikväll, det är ju ändå lill-lördag. Och så vrålmätt blir man ju inte på fisksoppa, (det skulle vara den feta chiliaiolin som skulle ta lite mer plats då.)

Hur det än är med den saken så skulle jag behövas piggas upp med något gott. Det är jag väl ändå värd efter min sticka i handen och allt annat som besvärar mig i kroppen, typ virus.

Det lutar åt att kvällen kommer att gå åt det stillsamma hållet och inte mig emot, jag ska kvickt bli friskt.

På återseende

När jag stod som bäst och höll på att måtta upp en rejäl dos med nymalet kaffe slötittade jag på de överblivna chipspåsarna som stått orörda i ett hörn sedan i lördags. Då fick jag genast syn på något som inte stämde, någon hade varit framme och norpa nästan alla chips. Lugnt kunde jag konstatera att vi har en chips-tjuv i huset.

Skulle någon erkänna detta brott? Knappast, morr.

Jag och äldsta dottern som för övrigt börjar skolan i dag gick och handlade i centrum . Vi gjorde ett stopp i Kicks-butiken, jag tänkte att jag skulle försöka hitta en ny parfym till mig själv.

Väl inne i butiken möts vi av två trötta och ointresserade expediter, den ena masar sig fram till mig efter en stund, antagligen kände hon att hon måste. Med entonig röst undrade hon om jag sökte någonting särskilt. Det gjorde jag faktiskt men kände att köplusten tvärdog. Man kan väl säga att de förlorade en kund på ett kick på Kicks.

Desto bättre gick det på Akademibokhandeln där vi sedan länge är storkund, för vem vill inte vara det? Så mycket som vi handlar där kan man nästan få för sig att i alla fall äldsta dottern bor där.

Hon är så lik sin pappa, hon hatar klädaffärer men älskar att gå omkring och läsa, klämma och känna på alla böcker i en bokhandel. Denna gång hittade vi visserligen ingen bok men lyckades i alla fall slå ihjäl 45 minuter bland alla böcker, gem och pennor.

Just nu på dotterns sängbord.

När jag ändå är inne på böcker så har även yngsta dottern hittat en ny favoritförfattare. Så nu blir det ett litet boktips även för mellanstadiebarn.

Precis innan yngsta dottern skulle iväg till skolan kom hon på att hon inte hade några skor till gymnastiken. Jag tog kvickt fram både papper och penna och började rita av hennes fot, tills jag plötsligt kom på att det inte alls var särskilt länge sedan vi köpte ett par nya. -”Mina fötter har växt,” fräste hon och sprang i väg till skolan.

När jag kom till sportaffären slet jag fram den urklippta foten för att kunna bedöma storleken.

Jag började vid skohyllorna 34-36 och hittade ett par snygga 36:or som jag gissade skulle vara en aning för stora. Nu var det  något som inte riktigt gick ihop, hur jag än mätte och mätte igen med dotterns pappersfot stämde det inte överens med gymnastikskorna, helt obegripligt.

Till slut slog verkligheten till, ungen har blivit ett”L”. Min 11-åring har nästan fått lika stora fötter som jag, men är betydligt kortare i växten.

Ja, ja, här går det verkligen undan.

 

Jag är en riktig Sherlock Holmes fan så i går kväll började jag titta på säsong 4. Riktigt bra och spännande avsnitt. I kväll kommer jag att sitta klistrad bakom dataskärmen och fortsätta titta. Det jag gillar med Netflix är att samtliga avsnitt kommer ut samtidigt. Jag slipper att vänta vecka in och vecka ut på att någonting  nytt ska komma ut. Numera blir det inte så mycket tv-tittande, faktiskt aldrig. Om jag tittar på något så blir det via datorn.

Min man har ett stort skjortbehov i sitt jobb så vi drog iväg snabbare än en avlöning till ett stort inomhuscentrum. Som vanligt tog det inte lång stund innan han slitit tag i tre par skjortor och ställt sig i kassan och skulle till att betala. Då fick jag syn på en mycket mer intressantare skjorta och tyckte att denna vore så mycket roligare om han köpte än de trista formella skjortorna som han redan hade valt ut.

Min man drog inte ens på mungipan när han såg hur både jag och kassören gick i gång. Jag lite mindre, expediten desto mer, han hade ett långt utlägg om mönstret, kvalitet  och varför just min man skulle slå till på en sådan speciell skjorta.

Min mans mungipor satt fortfarande klistrade nedåt och nappade inte alls på denna nya och spännande nyhet. Fastfrusen stod han där, livrädd att vi skulle lyckas pracka på honom denna skönhet mot hans vilja.

Dessutom ville han bara snabbt ut ur affären.

Men, nä, det var tydligen inget för honom, så den finns kvar i butiken om någon annan skulle bli sugen på den.

Jag däremot tycker att det är en riktig partyskjorta som överraskar på alla plan. Fick jag bestämma skulle han ha köpt den, om inte annat bara för att roa mig med den då och då.

Ha det fint!

Nu har vi äntligen dansat ut julen. Det blev till smurfarnas julsång (makens val) som vi dansade runt granen. Vi tjoade runt den både en och två gånger. Vi trallade med till ”en sockerbagare” och ”räven raskar över…”Sista varvet blev en långdans som vi dansade in och ut genom toaletten på undervåningen. Vi gillar att roa oss.

Knappt ett barr har den tappat, även om vi gjorde allt vad vi kunde för att törsta ihjäl den.

Jag älskar verkligen min mans hembakade bröd samt egentillverkade hamburgare. Hans bearnaisesås är to die för. Jag bidrog med min baconaioli. Länk till receptet finns här.

Vi båda blev väldigt nostalgiska när vi mindes tillbaka till den gamla goda tiden då vi använde dill på  våra pommes frites och bestämde oss för att dillkrydda hela härligheten, inte dumt alls.

I morgon sätter skolorna i gång för både mellan- och yngsta dottern. Tvillingarna börjar först på onsdag, det gör inget för de är inte lika mycket hemmapysslare som de yngre är, hehe.

Ha en skön söndagskväll!

Det här fantastiska vita snötäcket som vi numera har fått,  gör så att man visslar ”sov du lilla videung” om och om igen.

Vi har haft pulkarace och -rulla i snö-dag. Det var skönt att det inte var för kallt heller. Det är tur att jag fortfarande har barn som gillar att vara ute och leka i snön.

Annat är det med de äldre barnen, de går bara ut om de måste.

Ha en riktigt skön lördagskväll på er!

Det är klart att vi hänger på den senaste trenden, Bounce. Sagt som gjort mötte vi upp våra vänner som bjöd oss på ett familjepaket, vilket betyder att även jag blev inkluderad.

Innan vi satte igång fick jag order från barnen att hålla låg profil. Skämtar de? Hur svårt kan det vara? Väl inne bland studsmattorna fanns det mängder av små gymnaster överallt samt en och annan ”mammagymnast” från en svunnen tid som också tog ut svängarna rejält.

Efter att ha spänt upp livmodern med en ordentlig bit silvertejp kunde inget stoppa mig. Jag hoppade runt bland studsmattorna likt en gasell för att sedan slänga mig elegant i någon sorts stor svart sopsäck. Där gick det inte lika bra, landningen gick ok men sen… Jag  försökte först krypa runt på alla fyra för att ta mig  därifrån, men det gick inte bra. Tillslut var jag tvungen att åla mig ut på ena kanten för att överhuvud taget komma ut med livet i behåll.

Barngymnasterna stod suckande kvar och väntade på sin tur. Det var då jag bestämde mig för att ta det lite lugnare, till de stora barnens glädje.

Är det här den förtappade generationen? Alltså dessa mobiltelefoner som åker upp i tid och otid…

Barnens betyg då? Poängen blev tyvärr inte särskilt höga. Fortsättningsvis kommer vi inte att synas på Bounce i Kungens kurva utan detta var högst troligt en engångsföreteelse om jag förstod de stora barnen rätt. Själv har jag ett brännsår efter min landning på sopsäcks-historien och sitter här och slickar mina sår. Om jag råkar hamna där igen kommer jag definitivt att hålla en mycket låg profil och det är ett löfte.

Wow, vilket snöväder vi har. Vaknade upp vid fem i morse av att plogbilen dånade förbi på vår gata. När de äntligen var klara satte grannen i gång med sin snöröjare. Mamma mia vad vissa är alerta på morgonkvisten.

En titt på huset och jag sken som en sol, tja, huset passar ganska bra även i vitt kan jag konstatera.

Yngsta dottern är laddad för pulkabacken. Tyvärr är hon inte lika upphetsad över täckbyxorna. Det värsta är att den yngsta har en allierad i den äldsta dottern som håller med om att det inte behövs täckisar. Hon menar på att det värsta som kan hända den yngsta förmågan är att hon blir våt och kall. -”Ehhh, ja, just därför borde hon ha på sig dem”, säger jag och spänner blicken i dem båda.

Ibland kan jag bara häpna över vilka duster jag har med barnen, de kan vara på så låg nivå till betydligt allvarligare slag och däremellan tillkommer en del vardagstjafs. Jag är ändå väldigt lyckligt lottad, barnen är för det mesta mycket resonabla och har ett bra och förnuftigt tänk. Detta är jag  oerhört glad och stolt över.

Yngsta dottern kommer heller inte att vinna denna seger, hon kommer att sitta där i sin pulkan med sina täckisarna på. Även jag kommer att stå där i backen och le och vinka och frysa… utan täckbyxor, sanna mina ord, hehe.

Ha en riktigt härlig dag!

Jag har suttit här på min kammare och funderat över året som gått. Jag personligen tycker att 2016 var ett riktigt bra år. Jag har förstått att många andra tycker att det varit ett riktigt skitår.

Förra året bjöd inte direkt på några megaöverraskningar utom allt kaos runt i världen samt alla dessa kändisar som trillade av pinn. Men som tur är överlevde Betty White, inte ens 2016 kunde ta henne av daga.

Så här i efterhand kan jag nog säga att det bästa med förra året nog ändå var att jag började blogga, det har verkligen varit en spännande och intressant resa. När jag tog beslutet i somras kändes det helt rätt och jag har inte ångrat mig en dag. Jag har dessutom fått ett fantastiskt stöd från min familj och mina vänner vilket betyder allt.

Jag ser fram mot ytterligare ett nytt bloggår, förhoppningsvis med nya insikter och nya tänkvärda saker att reflekterande över, på gott och ont såklart.

Tack alla ni som följt mig under detta halvår, det värmer att ni kikat in på  La Matrona för att se hur det går för mig och min familj.

Jag är laddad upp till tänderna inför det nya året, hoppas ni också är det.

Väl mött igen.

Vilken fin dag vi haft. Kallt med en smula snö på det. En kombo som tilltalar mig, very much.

Äldsta och -mellandottern har varit och klippt sig, den ena mer än den andra. Visserligen ser man knappt att äldsta dottern klippt sig men man ser desto mer att den andra har det.

Ni ser ju hur nöjd hon ser ut…

Yngsta dottern tvingade iväg mig till centrum för att köpa potatismjöl och blå karamellfärg. Under eftermiddagen har hon tillverkat eget snor, ehhh, förlåt slime. Hon hotade nyss med att hon ska masstillverka mer av eländet.

Hon är verkligen kreativ när andan faller på.

Nyss var jag inne i köket och höll nästan på att krokna, mitt ordningssinne fick sig återigen en törn. Jag måste försöka bli bättre på att stå ut med allt stök, hm, där har vi kanske ett nytt nyårslöfte.

Jaja, mera stök har det varit i dag, mellandottern bestämde sig för att göra egen sushi. Jag älskar att hon också är kreativa men helst av allt önskar jag att hon vore det någon annanstans exempelvis på hemkunskapen. Men det händer ju aldrig, nej då, hon måste vara här hemma och dra fram precis allt ur alla köksskåp från ställen som gud glömt.

Hur är det nu igen, är det nästa måndag de börjar skolorna igen? Oj då, en hel vecka kvar med hemmapysslande barn, så kul.

Säga vad man vill men sushin blev otroligt god trots stöket i köket. Ibland får man helt enkelt ha överseende och bita ihop riktigt ordentligt. Öm i käken? Well, en smula…

Ha en skön kväll på er.