Författare: lamatrona

I dag är det min mammas födelsedag uppe i himlen. Det är snart 20 år sedan hon dog. Jag saknar fortfarande mina föräldrar efter så många år som döda. Min pappa dog fem år före min mamma. Det känns tråkigt och ledsamt att barnen inte fick träffa och lära känna sina morföräldrar. Tänk så mycket kul vi skulle haft i hop.

Jag älskar dig och pappa för alltid.❤️

För med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan
vi har den äran, vi har den äran att gratulera…vår älskade mamma och mormor.

Den glada nyheten är att Sofie bestämt sig för att börja äta fisk och kött igen. Visserligen kommer det inte bli några jättemängder vi talar om. Men hon har inte mått bra av att vara en renodlad vegetarian. Jag är både lättad och glad eftersom jag har sett hennes likgiltighet inför det hon stoppat i munnen de senaste två åren. Mat är glädje enligt mig och den glädjen har jag inte alls sett hos vår vegetarian. I kväll bestämde jag mig därför att göra varmrökt lax med pasta till, en supersmarrig rätt som alla älskar. Hon får börja lite försiktigt så att kroppen vänjer sig vid det nya tilltaget, den måste hinna anpassa sig efter den nya omställningen.

Det här blir bra.

Helgen inleddes på bästa sätt. Jag och Patric träffade våra goda vänner Birgitta och Marie. Vi hade bokat bord på Spisa hos Helena på Kungsholmen och åt en tre rätters middag. Restaurangen är en mysig liten kvarterskrog där det inte kostar skjortan att äta. Nu när barnen är stora och när mitt arbete tillåter kan vi allt oftare lyxa till det och äta ute. I love it.

Birgitta och jag är gamla barndomskompisar och har känt varandra sedan hon började i min klass i 4:an. Herregud, vi har med andra ord känt varandra i hela 44 år, svindlande tanke.

Jag är verkligen lyckligt lottad som har så fina vänner❤️

Marie har jag känt varandra i snart 30 år. Förra året upptäckte jag häpet att hon har ett naturligt självlockigt hår, bara en sådan sak. Jag har alltså under alla dessa år bara sett henne i sitt fönade raka hår. Jag är fortfarande mållös. Kvinnan har ett fantastiska hårsvall, som vem som helst blir grön av avund över och det hade jag missat helt. Jag börjar undra vad jag mer har förbisett.

När jag väckte Chelsie i morse flög hon upp ur sängen och sa lyckligt:  -”i kväll är det schlagerfinal, mamma. Vi måste bara titta.” Ehh, ok. Jag är dock inte helt med på noterna, men som den snälla mamma jag är sitter jag nog i soffan med en chips och dipp i näven och tittar på de sjungande bidragen. Vad gör man inte för sin schlagerintresserade dotter?

I dag blev det en  blixtsnabb in-ut situation på Sats. I godan ro började jag min tid med att värma upp mig tills hjärtat rusade i gång och jag kände mig beredd för maskinerna. Redan vid intågandet dit hör jag PT:ns  hurtiga röst mala ”-Barbro, bara en gång till.” Jag rös och hastade vidare mot min hörna på gymmet. Det dröjde inte många minuter förrän jag hör PT:n och Barbro närma sig. Vore det inte för att PT:n i en och samma mening nämner klientens namn 40 gånger i varje mening hade det varit ok, men, nu händer ju inte det. Han fortsätter mala på: ”- Barbro, bra jobbat, Barbro glöm inte trycka ifrån ordentligt Barbro, kämpa nu Barbro. Barbro, ta i nu…” Detta tär verkligen på mig. Jag kan inte tänka på något annat än på den stackars Barbro som inte bara plågas bland maskinerna utan även får höra sitt namn gå på repeat under hela passet, som i runda slängar är en bra stund. Alltså, stackars Barbro och såklart… jag då. Nä, inte var jag något vidare munter när jag lämnade maskinerna alldeles för tidigt  för att gå till stretch-avdelningen, men där kunde jag åtminstonne pusta ut och ligga på golvet platt som en pannkaka och göra mina ogracila övningar utan att höra något mer än att någon stönar intill mig när de tar i bland skivstängerna.

I går kväll bänkade sig jag och Patric framför tv:n. Vi såg Game of thrones på SVT. Vi har sett den säsongen men kände att det inte kunde skada att se om den. Vi är superladdade inför nästa omgång här i april, Längtar dit!

För en stund sedan klämt jag i mig en semlan som blev utsedd till stockholms 3:e bästa i ett kick. Jag var för en minut i himmelsriket när jag nådde till mandelmassekrämen. My God… så gott.

Barnen rös när de såg min fettistagsbulle i varm mjölk. Hela mitt liv har jag ätit den så och kommer att fortsätta med det, vad än barnen säger. Alltså, mums.

Nu blir det film och en klapp på semelmagen. Den behöver helt klart återhämta sig efter denna semelorgie.

Vilken tur, inga brutna ben eller armar denna gången. Om det skulle ha hänt hade det kunnat ha skett i år. Åre-backarna bestod mest av is och iskockor denna säsong. Jag är en skid-långsam-glidare av rang och älskar att inte behöva tänka så mycket på snöunderlaget, det ska vara på topp så att jag kan njuta av fjälltopparna och de vackra vidderna. Men icke denna gång. Jag behövde använda hjärnan alldelles för mycket när jag äntligen lyckats krångla mig ur samtliga liftar. Jag är dessutom livrädd för alla barn som far ner i backen som vilda tornados. Märkligt nog hade de svårt att se den långa kvinnan i svart som långsamt och osäkert glider ner för backarna. Två gånger körde de över mina skidor och jag var helt bergsäker på att min sista potatis var satt. Men det fanns också positiva moment, jag fastnade  inte med jackan i liften som jag brukar göra, inte heller ramlade jag inför en hel liftkö som jag långsamt och något stiligt enligt Patric gjorde förra året. Nä, i år skötte jag mig riktigt bra enligt barnen.

Haha, i alla fall lite grann.

Ett åk senare i Björnen bestämde jag mig för att ta en paus. Det blåste så mycket på toppen att jag var tvungen att staka mig fram i backarna. Ja, så illa var det. Backarna var fulla av lössnö och under det fanns det bara is. Ingen optimal skidåkning för min del med andra ord. Liftarna mot Åre by var helt stängda så alla var hänvisade till barnbacken och den blå backen bredvid, därav de långa köerna. Ingen i familjen var nöjd med varken föret, blåsten eller köerna så vi bestämde oss för att ta en tidig lunch på  Lilla Tyrol som ligger mitt i backen, ski in, ski out.

Jag åt en älggryta. Den serverades med pepperoni och lite hårt bröd till, ett något märkligt val enligt mig. Ölen däremot var inte dum.

I kväll blir det Mello och nachokväll. Det är bara Chelsie som följt alla delfinaler. Vi andra är lyckligt ovetande om vad som väntar oss. Vi kan bara hoppas på lite drag under galoscherna i 2:a chansen men jag misstänker att vi kommer att bli besvikna. Tidigt i morgon bär det av hem. Vädret ska inte vara till vår fördel har jag förstått, det ska vara iskallt och snöa. Jag ser heller inte fram mot alla idioter på vägarna som tror de är ensamma på vägen, det fick jag nog av på vägen upp.

I dag har det varit en toppendag i backen. Bra med snö och lagom kallt. Till och med solen tittade fram en stund.

På kvällen var vi till Tyhras restaurang på Tott Hotell. Vi har varit där tidigare fast då hette den Gutekällaren. Den gången blev vi väldigt nöjda med maten, vilket vi inte blev denna gång. Jag och Patric beställde in friterad kalvbräss som förrätt, eftersom vi ville pröva något nytt.

Häpet stirrade vi en lång stund på de oaptitliga klumparna på tallriken vi fick in. Kors i taket så smaklösa de var dessutom. Det var tur att det serverades tryffelmajonäs till så att det åtminstone blev lite smak på det hela. Huvudrätten som jag åt var desto bättre, jag valde rödvinsbrässerad renlägg med bakade rotfrukter och potatispuré. Till det serverades ett iskallt rödvin som antagligen hade hämtas direkt ur kylskåpet.

André beställde in kantarellsoppan som till att börja med inte hade någon medföljande sked. Den letade jag upp samtidigt som jag och Chelsie var till barnbuffén för att se om de hade lyckats fylla på buffén med mer mat, vilket inte hade skett. Allt där tog slut på en minut. André mumlade sedan något om att kantarellsoppan var långt i från lika god som min hemmagjorda. Tack för det, det värmde.

Corinne som numera är flexivegetarian (hon äter fisk och skaldjur) valde en skagen på surdegsbröd och till huvudrätt en ravioli. Hon tyckte det var gott, men efter att ha smakat på hennes ravioli höll jag inte med, den var allt annat än god.

Patric och André beställde in var sin grillbräda till huvudrätt. In kom kallt trist kött, med några sorgliga såser och grönsaker till. De var långt ifrån nöjda. Stunden innan köttet kom in placerade servitören ut deras tallrikar. När jag blickade ner på Patrics tallrik såg jag att ett stort stycke porslin fallit bort. Vem vill äta på en trasig tallrik? Vi bad om en ny och fick in en som inte längre var helt vit och hade massor med smårepor i sig i stället.

Sedan var det där med servicen…Den stackars pojken försökte nog göra sitt bästa men ack så fel det blev. Han var både förvirrad och stressad och hade en del språksvårigheter. Vi tyckte nog mest synd om honom.

Vi kommer troligtvis inte gå dit igen. Det är synd för utsikten är fantastistisk. Jag tror att restaurangen fortfarande räknas som en av Åres finkrogar, vilket efter den här kvällen är svårt att förstå.

Nix, ingen kommer undan mina pussar. Och ja, jag är nog årets pinsamaste mamma, hehe…och det kan jag nog leva med, hepp.

Helt nöjd med detta slask, is och blåsväder har jag inte varit. I går höll jag på att blåsa bort i backen, samtidigt regnade det så mycket att det hade behövts ett par vindrutetorkare på skidglasögonen för att överleva nedfarten i backarna. Blöta och kalla bestämde vi oss att även denna dag slinka in på Åre bageriet och äta en god lunch för att muntra upp oss.

Innan vi gick dit tvingade jag in alla på Åre hemslöjdsaffär. Herregud vilket gnäll det var innan jag fick in dem. Ingen av dem var sugen på att gå dit. Men väl i affären ville ingen av dem gå därifrån. Gissa om jag har påminnt dem om det.

De sålde bland annat saker från mina två favoritdesigners, Bengt och Lotta, som jag förövrigt lärde känna för många år sedan.

Efter varje avslutad dagstur i backen tar vi alltid en after ski. Det är jättemysigt att koppla av och mysa i Tegetornet. Varje kväll har de livemusik, vilket jag insett på ålderns höst att jag fått problem med. Gnälligt väser jag i Patrics öra: -”spelar och sjunger han inte lite väl högt?” Nåja, vi brukar hinna hem innan han hunnit bli allt för varm i toppluvan som han läckert bär varje kväll.

Det är snart dags att göra sig redo inför kvällen. Vi ska ut och äta middag. Kvällen till ära kör Corinne bilen.

Men vad har hänt, är alla i Åre i år? Under de senaste åren har vi vara ganska ensamma i både Tegefjäll och Ullådalen, men icke i år. I morse gjorde vi en avstickare till Rödkullen, där brukar det vara fullt med folk och det var det även i år. Inget nytt under solen alltså. Men när vi bestämde oss för att avsluta skidåkningen i Ullådalen var det helt knökfullt med skidisar där, det var kö ända upp i backen. Det har jag aldrig varit med om förut. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till Tege igen. Där var alla andra också tydligen.

After ski i Tegetornet är ett måste. Härlig stämmning och en god öl efter dagens skidtur är inte fy skam.

Det är inte heller en kopp varm choklad med grädde och marshmellows.

Stugan som vi bor i har vi hyrt förut, den är en av de bästa tycker jag. De Tegefjällsstugor vi annars brukar hyra blir man knappast knäsvag av, den här får man dock möjligen en liten lätt darrning i ena knävecket av eftersom den har en glimt av potential. Det finns både skidor i taket och en massa gamla pjäxor som prydnad på väggen.

I morse kom vi iväg senare än vanligt. Patric satt i telefonmöte. Väl på plats i Ullådalen såg vi att de bommat igen restaurangen som ligger nedanför backen. Tråkigt tycker jag, vi har varit där många gånger och värmt upp oss och även beställt in otaliga varma drycker.

Även om vi var sena den här morgonen var det inte många på plats. Jag bestämde mig för att åka i den lätta backen för att känna efter om min höftskada skulle gå bananas eller inte. Men det var inte höften som var problemet i backen utan den isiga nedfarten med sjok av stora stenhårda isbollar som man var tvungen att parera som blev ett jätteproblem. Med tungan rätt i munnen susade jag oroligt ned för den annars så lätta backen. Vi bestämde oss för att pröva lyckan i backen bredvid och sim salabim var den backen desto bättre.

Lagom till lunch bestämde vi oss för att åka till Åre bageriet och äta lunch, deras club sandwich är to die för. Vi passade samtidigt på att eltanka bilen. Det uppstod ett visst gnäll när ungdomarna var tyungna att gå några meter från bilen till Åre bageriet med pjäxor. Själv fick jag skavsår.

Så lite snö som det finns just nu har vi nog inte sett tidigare. Det är rena rama vårvädret, med både plusgrader och regn. Helt glada är vi inte. Att våren börjar närma sig Stockholm är en sak, men i Åre? Nej, tack inte redan.