Författare: lamatrona

Det händer mycket i mitt liv just nu. Efter tio år som jourhem har jag fått sparken. Det var inte särskilt oväntat utan jag har gått och väntat på det ett bra tag. Det hela började för över ett år sedan då min uppdragsgivare skrev ett nytt avtal. Det avtalet innehöll en massa olika konstigheter som jag påtalade för dem. Det hela slutade med att jag inte skrev på det eftersom det innebar många nya försämringar och de var inte intresserade av att förhandla villkoren. Med massor av fjärilar i magen började jag söka arbete. Jag är utbildad fritidspedagog och har jobbat med det i 18 år innan jag började som jourhem.  Mitt självförtroendet sviktade, vem vill anställa en 55-årig fritidspedagog som inte arbetat inom skrået på 10 år? Ganska snabbt hamnade jag på en anställningsintervju. Den unga f.d gymnastikläraren som numera var biträdande rektor på en skola skötte interjuvn. Den gick galant i mitt tycke till han frågade om mitt löneanspråk. Jag hade förberett mig väl inför den frågan och kollat upp lönerna för fritidspedagoger. Jag nämnde mitt löneanspråk för honom och han ryggade tillbaka och stammande hör jag honom säga: ”fast vi jobbar ju med de mjuka varan här”. Suck, vilken inställning till kvinnolöner, helst skulle vi kvinnor arbeta gratis inom vård och omsorg. Det kanske till och med skulle gälla allt arbete inom varje arbetsområde, eller? Nåväl, intervjun jag gick på någon dag senare var desto intressantare. Jag hann knapp gå utanför dennes dörr förrän den biträdand rektorn hörde av sig igen och ville anställa mig. Utan knot behövde jag inte ens förhandla upp min lön, det gjorde hon så bra själv. I mitten av augusti är jag åter en stolt fritidspelagonia in action.

Trevlig helg!

För ganska precis ett år sedan åkte jag och Patric tåg ner till Göteborg för att hämta vår nya bil. Vi  övernattade mitt i city och hann med ett fantastiskt trevligt restaurangbesök. En av förrätterna bestod av vit sparris, det var så gott att jag fortfarande svävar på moln bara jag tänker på härligheten. I går fastnade min blick på några fina vita sparrisar, tyvärr var de i magraste laget, men de var inte så dumma i alla fall.

När vi avslutat middagen hör vi hur Corinne kommer in genom ytterdörren. Utan ett ord är hon ute igen och försvinner i väg tillsammans med en kompis, Plötsligt hör vi hur bildörren går upp och jag och Patric tittar på varandra. Hon lånar alltså bilen utan att fråga oss. Patric tar fram telefonen och trycker på en knapp. I och med den knapptryckningen börjar Teslan tuta. Vi förstår att Corinne och kompisen förvirrat undrar vad som händer. När hon väl började köra bilen kunde vi inte tuta med fjärrkontrollen längre. Men när vi såg att hon åter stannat bilen börjar även jag trycka på fjärrstyrningstutan. Sekunden senare har vi Corinne på tråden, hon undrar varför bilen tutar i tid och otid. Patric meddelar torrt; det är en funktion som bilen har om man lånar den utan lov. Haha, förhoppningsvis lärde hon sig något av detta.

Det är fler som haft gasen i botten i helgen. Nu övningskör Sofie för fullt.

I kväll är det jag och Patric som sitter limmade framför tv-apparaten. Det är dags för ett nytt avsnitt av Game of thrones. Stör ej!

Brrr, vad kallt det är ute även om solen har visat sig. I går både snöade och haglade det. För att inte tala om alla minusgraderna som vi haft på nätterna. Dessutom med växlande temperatur på dagarna, fast i det något lägre graderna. Såklart förstod jag att det fina varma vädret kanske inte skulle hålla i sig, men det här? Nej tack. Jag och Patric tackade vår lyckliga stjärna att det inte är den här helgen som vi ska hämta båten. Bara jag tänker på en sådan båtutflykt blir jag kall som en piggelin som legat längst ner i frysboxen ett väldigt långt tag, alltså ett ställe man verkligen inte vill vara på. Helgdagarna duggar tätt också. Skolbarnen har strålat över den korta veckan och fler blir det ju framöver, så härligt.

Vi har köpt hem ett gäng med kryddväxter som står inomhus vid kallt väder, vilket har inneburit att de myst inne den senaste veckan. Patric är överraskande pjoskig gällande dessa. När han kommer hem från jobbet dyker hans genast ner bland plantorna och inspekterar dem från topp till tå, klämmer och känner på dem. Han har gjort eget näringsvatten som han skvätter på dem under morgon och kväll. Har basilikan inte fått vara ute och luftat sig under dagen blir han bekymrad och ojar sig över att den i så fall inte växer. Ja, jösses, vad han klemar bort dessa krukväxter.

Just nu är jag full av kraft och det händer så mycket positiva saker omkring mig. Visst, det finns även lite smolk i bägaren också, men man får ta det onda med det goda. Jag njuter för full av att bara må så här oförskämt bra, livet leker och allt känns helt underbart.

Trevlig helg!

I går fyllde jag år. Det blev en lugn tillställning. Alla barn var på plats vilket sällan händer numera. Jag älskar att ha dem omkring mig.❤️

Hela dagen gick mer eller mindre åt att laga mat. Jag fick bestämma maten alldeles själv. Det blev både ostron och toast skagen till förrätt. Till huvudrätt åt vi en asiatisk tonfisk med olika tillbehör. Mina smaklökar jublade över den halvråa fiskens alla fantastiska smaker. Det var så gott. Det kommer vi att tillaga snart igen om jag får bestämma.

Det är inte bara mina barn som gör mig glad. Greta Tuhnberg är en annan sådan inspirerande kraft, vilken tjej. Hon imponerar på mig jättemycket. Världen behöver en megastor ångvältsknuff framåt för att börja ta klimathotet på allvar.

Heja Greta!

Det blev en kort vecka. Ja, jösses, redan fredag. I veckan var Chelsie ledig i två dagar, eftersom skolan hade utvecklingsamtal de dagarna. Det firade vi med varsin stor smörig kanelbulle.

I flera år har jag funderat på att köpa nya köksknoppar till landet men glömt bort det, nu äntligen kom jag till skott. De jag har är i ett bedrövligt knoppp-skick och ett klick senare hittade jag ett par jättefina som inom snar framtid förhoppningsvis dimper ner i brevlådan.

Det är helt galet hur enkelt det är att shoppa. Men nu blir det en klick-pause. I stället är det dags att förbereda kvällens middag och häpna över Chelsies konsthopp på studsmattan.

Trevlig helg!

Äntligen kom vi ut till ön, som jag har längtat. Senast jag var där var i början på hösten. Visserligen blev det en ganska kort tillställning den här gången men jag hoppas på att vi snart kommer dit igen.

Det blev ett riktigt kortbyx-väder också. Varje gång vi kommer till landet börjar jag och Patric diskutera sommarens alla projekt. Förra året var planen att försöka koppla på sommarvattnet. Det gick sådär. I år gör vi ett nytt försök. Vinterbona huset är ett annat uppslag vi har. Vi får se hur långt vi kommer med det i år. Patric passade på att installera klart fibern under påsken, den fick vi i slutet av vintern till ön, alltså, vilken lyx. Nu behöver ungdomarna inte bråka om den saken mer, pju!

I dag var vi på utvecklingssamtal med Chelsie. Efter det åkte vi och köpte ett släp. Jag menar: ” vem behöver inte ett släp?” Särskilt när man är på tippen, jämt. Patric har slängt ömma blickar på den två-hjulade-gallerburen sedan han kom hem. Nä, jag är inte ett dugg svartsjuk, jag är van.

Startade påskdagen med att servera fiskbullar i dillsås till frukost till den yngsta i familjen. Alltså, den doften gifte sig inte direkt med min västerbottenpaj som jag förberedde i ugnen. Både André och Chelsie äter oftast något riktigt rejält till frukost, allt i från chili con carne till fläskpannkaka. Vi andra är lite mer sparsmakade och brukar äta en enkel kaffe- och smörgåsfrukost i godan ro i stället.

När de sladdriga dillklumparna äntligen var svalda kunde vi sätta i gång med alla matförberedelsena. Ungdomarna dekorerade äggen.

När den kreativa delen var avklarat var det dags att leta påskägg. Patric medelade att årets påskkanin gömt godisäggen extra knepigt i år.

10 sekunder senare hade André hittat sitt ägg.

När även alla andra funnit sina påskägg och stod och tryckte i sig godiset var det dags för ägglekarna.

Min äldsta tävlingsinriktade dotter var tyvärr inte med i år. Hon jobbar på Ikea hela dagen.

Eftersom de var så otroligt duktiga å då särskilt på häxlimbom vann de alla första pris.

Glad påsk!

I höstas gick skottkärran på landet sönder. I dag kom det nya monstret som vi köpt via nätet hem till oss i stan. En riktig bjässe, vill jag lova. Problemet som jag ser det är:  ”hur i himmelens namn ska vi få ut den till landet?” Teslan är stor men mja, kanske inte så stor att skottkärran ryms i bagageluckan.

På vår lilla ö på landet så finns det inga bilar. Vi har en parkeringsplats som ligger en bit från ön där alla ställer sin bil för att sedan ta sitt pick och pack och gå över bron som leder till respektive stuga. Därför är det nödvändigt med en bra skottkärra eller någon annan draghjälp. Som jag ser det kommer den här att göra jobbet. Jag blev jättenöjd.

Jag och Corinne bytte vinterdäcken på Audin något sent. När däckkillen bytte vänster bakhjul tittade han upp och sa att skivan till hjulhuset var sönder. Det kom inte som en överaskning för det har gnällts rätt rejält i den delen av bilen…ganska länge. Det tråkiga är att det blir dags för:  ”ett stort svart hål av reparationskostnader” eller nått.  Det är bara att bita i det sura äpplet och ta fram spenderbrallorna annars har vi ingen övningskörningsbil. Det är nämligen dags för Sofie att börja träna krypkörning och annat smått och gott inom bilismens alla olika områden.

Idag drog påsklovet igång, i alla fall för några av ungdomarna. Veckan startade bra rent vädermässigt med gassande sol och mer värme. Det bästa är nog att detta är bara början på vad veckan kommer att erbjuda om jag har förstått saken rätt. Jag och Chelsie tog fram påskpyntet, det innebar att även dessa godingar fick lufta sina fjädrar.

I helgen tog vi en tur till Dalarö. Jösses så gulligt och pitoreskt det är. Roligt var det att både Corinne och Sofie följde med. Det kan ha varit lockelsen att vi bjöd på glass som fick dem att göra oss sällskap med det kan också ha varit för att de var jättesugna på att uppleva Dalarö.

Förundrat tittade vi på GB-glassens utbud  från 1947 och framåt. Det blev en hel del nostalgi. Åhh, Igloo, varför försvann du?

I söndags ringde min kompis och undrade om vi skulle ta en promenad. Absolut, inga problem. Jag var helt med på noterna, tills hon berättade att hon var på landet. -” Jaha,” svarade jag -”hur tänkte du nu då ?” Då svarade hon: ”- Vi går på promenad samtidigt som vi pratar i telefon.”  En rask 1 1/2 timmes pratpromenad senare la vi på luren och det kändes verkligen som vi tagit en promenad tillsammans.  Inte nog med att vi pratade, vi skickade bilder också. Den här synen ville jag inte att hon skulle missa.

Ehhh, vem har en tjur uppställd på sin villatomt? När jag sedan tittade lite mer noggrant på bilden såg jag att en buddistisk (?) staty skymta i bakrunden, den hade jag helt missat. Alltså, hur intressant blev det inte? Vem bor här? Varför ställa en gigantisk tjur i någon sorts  inhängnad? Plus tusen andra följdfrågor på det.

Jag har verkligen varit förvirrad en tid. Jag har lyckats göra saker som jag inte gjort tidigare. Häromdagen när jag, André och Chelsie satt vid köksbordet och målade påskmotiv råkade jag doppa penseln i min kaffemugg i stället för i vattenglaset. Stunden senare var jag påväg att dricka ur samma vattenglas med obestämd färg i. Innan dess hade vi fnissat hysteriskt mycket åt att jag skickat ett mail till en person som jag benämner som Gunnar, när han egentligen hade ett helt annat namn men hette Gunnarsson i efternamn. Känner mig inte som den vassaste kniven i lådan, inte heller verkar alla indianer vara ombord på den gungande kanoten eller alla hästarna i stallet. Borde jag vara orolig?

Och så är det fredag. Underbart. Fredagsfrisyren är fixad, humöret är på topp även om egget på knivbladet kanske  inte är i toppform, men jag hämtar mig sakta men säkert.

Trevlig helg!