Måndagshurtiga som jag och André är (eller åtminstonne jag) satt vi på roddmaskinen på Sats tidigt i morse. När vi uppvärmda och klara gick ner till maskinerna stod en av PT-killarna och pratade med en klient. Eftersom det var väldigt glest med gäster kunde vi klart och tydligt höra PT’ns översvallande entusiasm i hela salen. -”Marcus, jättebra,” -”Marcus, lite till,” -”Marcus, kämpa”, -”Marcus, tänk på att sträcka ut ordentligt, Marcus”. -”Marcus, jobba lite till”…och så vidare. Ett ögonblick funderade jag på att gå fram till PT’n och be honom sluta använda killens namn flera gånger i en å samma mening, det blev helt olidligt till slut. André, den lyckans ost var helt förskonad med sina hörlurar. Själv gick jag omkring och bet ihop och tog antagligen i alldeles för mycket på alla maskinerna. Nåväl, just det kanske inte gjorde så mycket. När vi avslutat gymträningen och dök ner på den minimala stretchytan ser jag med skräck hur Marcus och PT’n med bestämda steg styr kosan mot oss och sekunden senare har jag Marcus liggande bredvid mig. I örat hör jag PT’n glatt och uppmuntrade fortsätta på samma bana, 100 Marcus i minuten. Gahh, jag har nog aldrig varit så snabb på att strecha som denna gång. Vips och jag var klar på nolltid.
Nä, det blir nog ingen PT för min del.
lamatrona.net 