Dags att stå upp mot kränkande behandling

Det blev en morgon i högt tempo, hjärtat rusade igång som en gammal sliten Opel Rekord från det glada 60-talet. Jag avskyr att stressa, särskilt på morgonen. Efter att ha avslutat morgondagens första kaffetår satt jag och min man i varsin bil på väg till verkstaden. Vår stora bil behövde full service. När vi lämnat in den för lite oljebyte och nya batterier till bilnycklarna brummade vi i väg med Audin till makens jobb.  Det kändes knappt som om jag hann komma hem förrän det var dags att hämta upp den igen.

Men oj så många hycklare vi har därute, sist ut i raden är visst Elisabeth Massi Fritz. Nu kom detta inte som någon överraskning för mig eftersom jag har hört talas om detta sedan en längre  tid tillbaka. Samma sak gällde Martin och Anders Timell. Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är nog ändå är att man har tillåtit dem att husera fritt genom alla dessa år. De har fått  kränka och utöva sin maktfullkomlighet på folk utan att någon ingripit. Obegripligt.

Jag tycker att Elisabeth Massi Fritz påminner lite grann om Kapten Klänning, minns ni honom? Han som under sin tid som polischef uppmärksammade problemen runt  sexuella trakasserier och våld mot kvinnor, särskilt bland poliser. 2010 dömdes han själv för flera sexualbrott till fängelse. Elisabeth Massi Fritz säger också att hon står på de svaga kvinnornas sida, de som blivit utsatta för hedersförtryck och de som blivit  sexuellt utsatta. Själv verkar hon gå över lik ( bara kvinnor, eftersom det bara arbetar kvinnor på hennes byrå)  allt för att härska och dominera. Ja, jisses, vilket spel för galleriet. Elisabeth Massi Fritz har i ett sms sagt att hon avböjer kommentarer och har inget intresse att bemöta tidigare anställdas åsikter men har dock inget emot att de pratar med de nuvarande anställda.  Jo, jo, om de anställda nu vågar säga något, jag håller tummarna att de faktiskt gör det.

#Metoo

Författare: lamatrona

Hej! Välkommen hit. Jag är en gift fyrabarnsmamma med barn mellan 18 och 24 år, André och Corinne är tvillingar och äldst, Sofie, är mellanbarn och Chelsie är mitt yngst barn. Jag har noll droppar italienskt blod i mig, vad jag vet. Däremot har resten av familjen en del av den varan eftersom min man är halvitalienare. Därför tyckte jag att mitt bloggnamn passar bra: La matrona = husfrun = jag. I min blogg skriver jag mest om mitt familjeliv och min vardag. Inspirationen hittar jag oftast hos mina barn. De kan verkligen bjuda på sig själva. Det jag är mest glad över är att barnen tycker det är toppen med en mamma som bloggar på ålderns höst. Håll till godo.

Lämna en kommentar