I kölvattnet av #Metoo faller den ena käglan efter den andra. Jag blir både förfärad och ledsen över alla dessa vittnesmål som kommit fram, så många berättelser och så många öden i detta jättelika upprop. Men framför allt blir jag stolt och glad över att så många kvinnor vågar ta steget fullt ut och berätta om sina upplevelser. Det är alla ni som gör att vi kan ta ställning mot sexuella kränkningar i alla dess former och att allt fler arbetsplatser numera ser över sina rådande regler och förhållningssätt.
I går när jag läste Staffan Heimersons intervju i Resumé fick jag däremot en riktig käftsmäll, andan gick helt ur mig.
Så här uttryckte han sig:
– För det första, drullputteri måste kunna accepteras och det är förstås drullputteri det här handlar om. Det andra är att medievärldens män och kvinnor inte ska arbeta i samma byggnader och framför allt inte sammanföras på personalfester, det går ju inte. Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.
Under vilken sten hittade de honom?
Tyvärr kommer vi även fortsättningsvis att se dessa trångsynta arroganta män som anser att kvinnans roll enbart är att underordna sig mannen och tycker att de med all rätt kan ta sig friheten att trakasserad en kvinna sexuellt även om hon säger nej. De rötäggen omvänds nog inte så lätt, däremot tror jag att de kommer att få problem framöver. Nu när fördämningen brister i full kraft tror -och hoppas – jag att vi äntligen blir tagna på allvar, att ett nej alltid är ett nej.
På min förra arbetsplats hade vi en man som alla i byggnaden visste hur illa han uppförde sig mot flertalet kvinnor och en och annan man som arbetade där, särskilt vid festliga tillfällen då det förekom sprit. Det var inte många som undkom hans grova tafsande. Alla kände till hur han var, ledningen visste det också. Genom åren fick han flera tillsägelser från cheferna, men ingenting hände. Kanske kommer han att tänka sig för i dag, eller kanske inte.
Jag vet vem du är…
På nästan alla arbetsplatser förekommer personalfester och det serveras oftast sprit, vin eller öl. Under just de formerna tar vissa män sig rätten att kladda på kvinnor, för att dagen efter skamset be om ursäkt för sitt fyllemisstag, eller inte. Dessa män ska inte komma undan med förminskande beskrivningar som: Tölp (Virtanen) Farbrorstafs (Hörstadius) eller Drullputte (Heimerson)
Det som Staffan Heimerson ger uttryck för i artikeln är att kvinnor ska knipa igen och acceptera att bli tafsade på eftersom vi valt att delta på dessa personalfester.
För att inte tala om denna uppgivenhet… När man väl har berättat för sin chef vad som skett på personalfesten eller på arbetsplatsen och man känner att ledningen tror på en, för att sedan inse att ingenting händer med personen i fråga. Min undran blir då: varför säger cheferna att de tar detta på största allvar när de sedan sticker huvudet i sanden? Varför blir det inga uppföljningssamtal eller någon respons överhuvudtaget? Personen i fråga kan alltså gå vidare med ett brett flin på läppen och veta att han även denna gång kommit undan.
Sviken
För att en sådan sak inte ska upprepas måste alla höga chefer inse att det är deras skyldighet att se till så att detta inte får fortgå. De måste bli bättre på att ta tag och förstå allvaret i en sådan situation. Inte tillåta att ”genier” eller för den delen psykopater får härja och förtrycka sina medarbetare fritt.
Stopp! Min kropp är min
Jag håller med den journalist som skrev att #Metoo är lika stort som när kvinnorna fick rösträtt.
#Metoo är här för att stanna.
lamatrona.net 